På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Kiss the stars with me - del ett

läs prologen först

(Robin)
Mina svarta naglar puttar upp dörren, och jag ler när jag märker att den fortfarande gnisslar. Det jobbiga ljudet påminner mig om att vissa saker aldrig försvinner, eller förändrar sig.
Jag går in, funderar på att hojta ”Hallå, älskling, jag är hemma!” så där som vi alltid gjorde förut. Men inga ord kommer över mina läppar, istället sparkar jag av mig mina skor, hänger upp jackan på dom där krokarna som jag och Johannes stod en hel dag och spikade upp, och går in i köket.
Disken tornar upp sig som ett oändligt berg på den smutsiga bänken, även det får mig att le, svagt. Jag kliver över spyorna och öppnar kylskåpet.
Tomt
Men vad hade jag egentligen förväntat mig?
Jag följer den söta lukten av marijuana in till vardagsrummet. En blond tjej har däckat på soffan, med dom tajta jeansen uppknäppta och i bara bh.
Jag lägger en filt på henne, och står emot impulsen att väcka henne, ta henne i min famn och viska att allt skulle bli bra.
Allt jag rör vid går sönder.
Jag smyger in i mitt rum, kliver över dom trasiga vodkaflaskorna och pizzakartongerna. Det fanns ingenting som visade på att jag inte hade varit här på en månad. Och jag kunde inte låta bli att undra, vem fan det var som hade tagit min plats.
Vana händer öppnar hålet i väggen, letar fram de små påsarna med vitt pulver i, jag kastar ner dom i den röda trunken som står på golvet. Letar sedan fram några jeans, rafsar ut alla kalsonger och tröjor jag ser, trycker sedan ner även dom.
Gitarren ligger på sängen, jag känner igenom den, kollar så att ingenting är trasigt, och lägger den sedan i fodralet. Snabbt letar jag upp cigaretter och pengar, och kastar sedan upp trunken och fodralet på ryggen, och tassar sedan ur rummet, och kolliderar med Johannes, han jag delar den här lägenheten med.
Hans blonda hår står åt alla kanter, och dom gröna ögonen är dimmiga.
- Dig var det länge sen man såg, säger han och ler lite, och jag ser anklagelsen i hans ögon. Vart har du varit egentligen?
Jag ler lite svagt mot golvet, och hatar mig själv för att jag inte vågar kolla honom i ögonen.
Hans blick vandrar över spritflaskorna, spyorna och blodet.
- Det ser ut som skit, säger han med en axelryckning. Fest igår.
- Jag har saknat dig, säger jag plötsligt innan jag hinner mig själv.
Hans gröna ögon blir mjukare, och äntligen vågar han krama mig.
- Jag har saknat dig med, skitunge. Du får se till att komma hem oftare.
Hem.
Och hans armar runt mig känns bra.
Alldeles för bra.
För han är min kompis. Min kompis. Och jag gillar inte honom på det sättet.
- Jag borde gå, mumlar jag och tar några steg bakåt.
Hans vägrar släppa, och andas mjuk i min nacke.
Innan jag har hunnit reagera, har han dragit upp min tröjärm och blottar det stora vita bandaget med blodfläckar runt min arm.
- Släpp mig, väser jag och slår undan hans armar.
- Är det rengjort? Undrar han med lugn röst, den där rösten han alltid har när han ringer sjukhuset.
Jag nickar.
Han drar ner min tröjärm igen, och jag darrar av hans beröring.
Allt jag rör vid går sönder
- Jag måste gå, mumlar jag vänder mig bort.
- Försvinn inte igen.
- Jag ska till Matt. Du kan ju komma dit om du vill.
Johannes nickar, och rätar till axelbandet till gittarrfodralet på min rygg.
Det har alltid varit vi tre. Jag, Matt och Johannes.
Ändå sedan första skoldagen, då jag och Matt hade börjat ettan (inte gymnasiet alltså) och gått vilse, och Johannes, som då gick i trean, hade hittat oss ihopkrupna i fel korridor, hade det varit vi.
I nian flyttade jag och Johannes ihop, efter att han hade blivit utkastad hemifrån.
Det var också då vi rökte gräs ihop för första gången, hemma hos Matt. Jag tror att det var då Matt började glida ifrån Johannes, när han såg hur fast han blev vid gräset.
- Klart att jag kommer, säger han och drar handen genom håret.
Jag låter min hand vila på hans, och försvinner sedan ut genom dörren.
Jag vill inte, kan inte se hans vackra ögon fulla av besvikenhet.
Kylan slår emot mig, och jag kommer på att jag glömde jackan i lägenheten
Men jag går inte tillbaka.
Jag vill inte se Johannes besvikna min, eller känna lukten av ångest.
Jag klarar inte av att bli påmind om allt jag försöker skära bort.

Btw, novellen bygger på en kort novell (bara en del) som heter Dom kommer aldrig sluta skrika,något jag skrev för jätte länge sen, men man behöver inte läsa den för att förstå, men om man vill kan man ju läsa den :)

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 30 maj 08 - 07:32- Betyg: