På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

En annorlunda kille (kille/kille) del 13

Jag känner den speciella skolluften slå emot mig när jag öppnar dörrarna och kliver in. Det känns som att alla tittar å mig när jag tar ett försiktigt steg in i skolan. Jag tar små försiktiga steg som om jag var rädd för att någon skulle se mig och, ja vad? Jag kommer fram till skåpet utan att någon så mycket som tittat åt mitt håll och öppnar skåpet. När jag står där och plockar fram mina böcker, matte jävla skit, kommer Sam fram till mig.
"Jag vet att du är sårad, men varför får du då rätten att såra honom?" Det var inte direkt öppningsrepliken jag väntat mig och jag ser chockat på honom. Han ser tillbaka på mig och hans ansikte visar inget annat än ilska. Jag känner hur tårarna stiger i ögonen. Jag ignorerar dem och vänder mig mot skåpet igen.
"Inget hej?"
"Hej. Kan du nu vara så vänlig och tala om vad du håller på med?! Jag fattar du blev chockad över att han haft sex förut, men du vet ju hur han är! Vad hade du förväntat dig?! En Eunuck?!" Tårarna hotar nu med att svämma över och jag får en växande klump i halsen.
"Nej! Det hade jag kanske inte! Jag vet precis hur han är men tänk om jag kanske inte hade räknat med att han varit med så många?! Och kanske inte hade räknat med att det var något han skäms för! För om han skäms för det måste det ju vara något fel med det inte sant?!" Jag slänger igen skåpdörren igen och ser trotsigt på Sam medan tårarna rinner ner för mina kinder. Jag märker först nu att jag skrikit och flera vänder sig nyfiket mot mig och Sam nu. Han ger mig en sorgsen blick och vänder sig för att gå, precis när han ska gå runt hörnet vänder han sig mot mig och säger;
"Jag förstår bara inte.. Du älskar honom han älskar dig, varför ska du prompt förstöra det? Varför kan du inte bara unna dig lite lycka? Jag tycker att du förtjänar det vänner.." Jag ser honom gå. Tårarna rinner nu i strida strömmar och snoret börjar rinna. Jag änner att jag skakar i hela kroppen och sätter mig ner med armarna kring knäna och pannan lutad mot knäskålarna. Jag skakar så att alla borde kunna se det nu. Tårarna sprutar och jag kan inget göra för att stoppa dem. Jag hör ett underligt ljud och inser att det kommer från mig själv. Det känns som att det är ett enda stort svart hål inuti mig nu och allt jag vill är att lägga mig ner och dö, försvinna för alltid! Jag vill inte existera mer! Finns det inte en plats som är alldeles svart och tyst där man kan få vara alldeles ensam. Där inte ens tankarna gör en sällskap. Jag känner en hand på ryggen och kommer sakta tillbaka till verkligheten.
"Max, Max. Hur är det fatt? Varför gråter du? Inte ska du väl gråta.." Jag hör på rösten att det är min svensklärare. Jag uppfattar skuggor i ögonvrån och hör röster och förstår att det inte bara är jag och min lärare här. Jag tar ett fastare tag om mina ben och fortsätter att gråta och hulka.
"Men lilla vännen här kan du väl inte sitta.. Ska du följa med mig till personalrummet så får vi se vad vi kan göra åt det här?" Han säger det som en fråga men det är en uppmanelse. Vad kan han göra för att hjälpa mig?! Vad kommer bli bättre av att jag går till personalrummet?! Jag skakar häftigt på huvudet och hör läraren sucka tyst.
"Men du kan ju inte sitta här.. Kom med mig så gör jag en kopp te och så kan vi prata.." Han tar tag i min arm och rycker lite. Jag drar argt åt mig den igen. Då tar han tag om var sida om min bröstkorg och försöker lyfta upp mig. Jag skriker högt och viftar med benen så han sätter ner mig igen. Jag sitter kvar, hålet inom mig är kvar, men nu är det fyllt av hånfulla röster. Jag vaggar fram och tillbaka på tårna och önslar bara att alla kunde försvinna, förstår de inte att jag vill vara ifred?! Fler lärare anländer och diskuterar "diskret" vad de ska göra med mig. Till slut tar helt enkelt en vakmästare tag om min rygg och under mina knäveck och lyfter upp mig! Jag skriker chockat och förfärat till och börjar sprattla men han håller fast mig hårt och jag kommer inte loss. Vi lämnar en chockad skara ungdomar bakom oss och marscherar iväg mot personalrummet. Jag ger upp mina försök att komma loss och börjar gråta igen. Läraren, jag vet inte vem det är men han är stor, sätter ner mig i en fotölj och jag drar genast upp knäna till ansiktet igen och fortsätter gråta så jag skakar i hela kroppen. Lärarna fortsätter sina oroade diskutioner och försöker tappert att få kontakt med mig men jag hör knappt vad de säger. Efter något som känns som en evighet öppnas dörren och någon tassar försiktigt in.
"Max? Sötnöten? Eh.. Skulle vi kunna.. Kan ni.." Alla lärarna lämnar rummet, lättade över att bli av med problemet. Jag sitter kvar, tårarna sprutar fortfarande och jag håller krampaktigt tag om mina knän, som om mitt liv hängde på det. Emmy kommer sakta fram till mig och sätter sig på huk framför mig.
"Älskade rara vän.. Jag.. Alltså.. Jag, vill inte, att, att du, ehrm, ska vara, ledsen.." Jag hör att orden stockar sig i halsen på honom, gråter han. Jag kikar försiktigt fram från knäna. Han gråter faktiskt! Inte lika mycket som jag, men ändå. Han sträcker fram en hand mot min kind. Jag ser på den utan att veta riktigt vad jag ska göra och "smack" jag ger hon en örfil rakt över högra kinden.
"Jag.. JAg antar att jag förtjänat den där.." Han ler lite snett och jag kan inte låta bli att le jag också, genom tårarna.
"jag tror att du kan ha haft rätt.." Jag känner hjärtat stanna och det känns som att all färg försvinner från mitt ansikte samtidigt. "Jag har nog varit något av en player. Jag har tyckt att de jag haft relationer med har förstått vilkoren och att det är uppenbart vad jag är för en slags kille. Jag tror att de flesta har varit med mig och önskat samma sak ur vår relation. Men jag tror att jag nog har sårat en del också.. som inte visste vad det var jag ville ha.. Men jag vill inte att du ska bli en av de sårade! Jag vill inte att du ska hamna i någon av de kategorierna för, jag vill inte ha någon annan än dig!" Han ser mig rakt in i ögonen och säger det, 'jag vill inte ha någon annan än dig!' Han vill inte ha någon annan än mig. Sändergråtna, snoriga, konstiga, tråkiga, löjliga Max! Jag är allt han vill ha! Det är som att solen skiner för första gången. Hålet i magen försvinner snabbt och jag är plötsligt lycklig igen! Jag ler med hela ansiktet och kastar mig över honom. Emmy blir helt överrumplad och ramlar baklänges med mig över. Jag skrattar högt men ligger kvar. Till slut reser han sig upp samtidigt som han lyfter upp mig! Jag måste växa till mig! När vi står upp mitt emot varandra kan jag inte låte bli. Jag slår till honom mitt på rumpan och han ser chockat på mig.
"Nu var det du som förtjänade smisk!" Säger jag glatt med barnslig röst och skrattar åt hans förvånade ansiktsuttryck.
"Ånej, sådär få BARA jag göra!" Hn går emot mig med ett galet ansiktsuttryck och nyper mig i rumpan. Jag piper lika löjligt som vanligt och försöker komm undan men han håller fast mig. Han sätter sig i en fotölj med mig i knät. Jag kryper ihop och blir liten i hans famn. Först nu upptäcker jag att jag fortfarande "efterskakar" av gråten. Vi sitter så länge länge innan vi går ut igen. Sam bara flinar åt oss och säger sen att han vill äta kebab!

liiiiite sockersött slut men vadå? jag har skolångset så jag behövde ett äkta disney slut!:) den här novellen är slut nu men jag tänker börja på en ny ganska lik..;p huvudpersonen får jag inspiration till från Bou i AN café.. Jag får så mkt idéer när jag ser honom att jag måste skriva ngt av dem!;) tack för att ni troget följt min novell och förlåt för att det inte har varit en så strid ström av nya avsnitt.. puss på er! hej då!

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

iwonteverforgive - 30 sep 08 - 06:15

jag skulle vilja ha mer delar från denna med den är skit bra!!!!!!!!!

DracoLove - 13 aug 08 - 23:31- Betyg: