Hämnd, ljuva Hämnd; del 4 |
Detta är ett skolarbete som är indelad i sex mycket små bitar. Tillsammans bildar de en kort thriller.
Komentarer uppskattas, trevlig läsning!
Lördag 19 juli 2008 11:27
De hade nyss ätit lunch. Molnen flög över den blå himmelen. Marken var våt av gårdagens regn, och gräset stod stolt och såg mot den mjuka solen.
Felicia och Frida satt på ängen och väntade medan Margaretha plockade ihop alla badkläder och gjorde i ordning matsäcken. Det var en fin strand de skulle åka till, en milslång sandstrand med rent blått vatten som inte alls var grumligt utan var grunt flera meter ut. Inte långt därifrån låg ett stall där de brukade arrangera ridläger om somrarna. Så ibland kunde man se ett långt led med hästar komma gåendes på långa nysmorda tyglar i brunt eller svart läder. Ryttarna var oftast tonårsflickor, men det hände då och då att man såg en pojke i sadeln.
”Vi leker kurragömma medan vi väntar!” utbrast Felicia helt plötsligt. Frida sken upp och log mot sin älskade syster.
”Jag börjar räkna.” sade hon och satte händerna för ögonen. Felicia började springa, in i skogen som vanligt. Där kunde hon gömma sig under granar och bakom stora rötter. Det fanns ett hus hon aldrig tyckt om. Helt öde i skogen och en väg som hade fallit i ån. Fönsterglaset var endast några spillror och det som en gång varit gardiner, var nu smutsiga tygtrasor som lätt följde med i vinden. Det var som om någon helt plötsligt fått för sig att flytta, för alla möbler stod kvar.
Felicia stod och såg på huset. Någonting bröts bakom henne och hon vaknade upp i sina dagdrömmar. En man kom med en glimmande sak i sin vänstra hand. Felicia tyckte inte om hans iskalla blick.
Hon försökte artigt:
”Kan jag hjälpa er…?” stammade hon fram.
”Följ med mig.” svarade han.
”Nej, jag vill inte.” sade Felicia i rädsla. ”Mamma säger att jag inte får följa med främmande personer.” fortsatte hon och backade några steg.
”Mamma säger, mamma säger.” retades mannen och tog två steg fram. ”Men jag säger ju att du ska följa med mig!” sade han högt och rusade fram mot den förskräckta flickan. Felicia skulle just ta språng då han grep tag om henne i armen. Flickan sparkade och slog i skräck, mannen miste greppet om henne. Med hjärtat bultande i halsgropen sprang Felicia för livet igenom skogen. Hon visste inte vilket håll hon mot, men mannen bakom henne var inte långt efter.
”Jävla snorunge! Kom hit, kom hit säger jag!” skrek han efter henne. Felicia lade i ännu en växel då hon trodde att den värsta faran var över. Ett smärtande hugg i ryggen och hon var nere på marken. Tårarna rann från ögonen och blodet flöt trofast ut genom knivhugget. Med alla hennes krafter skrek hon, men gärningsmannen höll för hennes darrande läppar med sin stora hand. Med den andra tog han stryptag om hennes smala hals. Svetten rann ned för hans panna och andetagen ökade kraftigt. Det var så enkelt, tryckte han till skulle hon vara borta. Hennes liv skulle tyna bort och kroppen skulle ligga kvar, bli hittad av någon hundägare och jakten på mördaren skulle starta. Men det var inte henne han ville döda egentligen, det var ju bara hämnden han var ute efter. Han hade aldrig mördat någon förut, han visste inte konsekvenserna.
Men sedan tryckte han till och såg livet försvinna ur hennes uppspärrade, blåa ögon. Hon slutade andas, själen flög från hennes kropp. Gärningsmannen satt gränsle över Felicia när han hörde skrik. Aldrig i hela hans liv hade han varit så rädd. Bakom honom stod Frida helt skräckslagen. Det tog ett tag innan han reagerade, och sprang. Frida skrek det högsta hon kunde.
|
|
|
|
