Jag älskar min bror (kap 16) |
Ska inte snacka så mkt, här är kapitel 16 och nästa har jag börjat lite smått på.
Kommentera gärna om du känner fört :) <3
Kapitel 16
Jag vakande av något som rörde på sig. Irriterad över att någon väcker mig när jag för en gångs skull fick sova lugnt och tungt öppnade jag ögonen och fick syn på Rasmus. Kan inte låta bli att le åt honom, hans huvud ligger i mitt knä och hans armar håller om min midja medan jag själv sitter mot den hårda köksstolen. Treasure sover fridfullt vid mina fötter, så jag flyttar på Rasmus huvud och armar så försiktigt jag kan och reser mig upp för att inte väcka någon av dem. När jag väl lyckas resa på mig utan att någon av dem vaknade, vilket var lite skumt. Brukar inte katter vara lättväckta? Strunt samma, hon verkar trivas att sova sitt liv ut så lika bra att låta henne göra det. Hehe, det lär nog lite konstigt… Kanske elakt också för den delen, att låta ens katt dö av för mycket sömn om det nu går. Istället för att fastna i mina underliga funderingar som brukar hända gick jag istället upp och duschade av mig, lät dem varma strålarna rinna över min nakna och trasiga kropp och själ. Rasmus hade sagt att han ville hjälpa mig, men hur kan han göra det när jag redan är död? Mannen Utan Ansikte förstörde mig. Han rev upp gamla sår och nu blöder dem fortfarande, kan de någonsin läka utan att lämna ärr som påminner mig om det som hänt? När jag frigjort mitt axellånga hår från schampot och tvålen virrade jag runt en handduk med en vacker nyans av gul runt min kropp, försöker att inte kolla allt för mycket på mina lilla röda handleder som faktiskt börjat få tillbaka sin normala färg. Inne i badrummet ställer jag mig framför spegeln, ett par trötta men ändå utvilade blåa havs ögon möter ett par likadana och kommer att tänka på Tobias. Min bror som jag älskar mer än självaste livet, tror jag. Om jag måste erkänna så är jag faktiskt osäker, älskar jag honom verkligen lika mycket som jag gjorde förr? Älskar jag honom mer som en bror, eller bara som ett syskon? Alla olika känslor som river inom mig som ett öppet hav i storm gör mina tankar otydliga. Och för att inte göra mig allt förvirrad skakar jag bort och börjar fönaa håret och tar på några få lager med mascara och puder för att inte se så blek ut.
Efter det går jag in i mitt sovrum och tar fram underkläder, ett par ljus blåa slitna jeans med ett hål ovanför vänstra knäet och ett vitt linne samt en röd huvtröja över.
Väl nere i köket kan jag inte hejda ett tyst skratt, bilden är rätt komisk. Rasmus ligger på magen på golvet med bena utsträckta, ena armen håller hårt om stolens ena träben och den andra i någon konstigt vinkel och Treasure ligger som en fluffig boll med sin röda päls på hans rygg.
”Snacka om att kunna sova.”
Mumlar jag, går förbi med ett flin och för att inte störa deras skönhetssömn börjar jag plocka fram frukost. Ställer fram två glas och två koppar med kaffe på bordet, smör, ost, skinka med mera och juice och börjar rosta bröd. Men doften av ny rostat bröd måste ha smygit fram och lockat ur hans sömn då ett nyvaket ansikte tornade upp med rufsigt hår som spretar åt alla möjliga hål.
”Vaaad är det som lukar så otroligt gott? Kan det vara frukost till lilla mig kanske?”
Flinar han och ger maten som står framme på bordet en hungrig blick.
”Kanske det, det finns nog något över till dig.”
Svarar jag finurligt, klappar sedan på en stol bredvid mig och direkt hoppar han upp och sätter sig glatt på stolen som om han aldrig sett mat i hela sitt liv. Men när var det senast han egentligen åt en riktig måltid? Och stackars katten som låg på Rasmus rygg och sovit stirrar nu förskräckt på oss innan hon ger Rasmus en mordisk blick som om han nyss sagt att hon ser ut som en skata innan hon tassar upp för trapporna.
”Såå vajd hender idag?”
Rasmus tittar frågandes på mig med munnen full av både bröd och yoghurt, sväljer sedan ner det med kaffe som jag fascinerat kollat på när han hällt i mängder med socker och mjölk.
Hur mycket socker kan en människa egentligen ha i sitt kaffe?
”Ja, klockan tre ska jag jobba men det är inte fören om fem timmar. Så vi kan ju gå in till stan för jag ska skaffa ett nytt nummer.”
Ett illamående sköljer över mig utan att riktigt förstå varför. Eller jo jag vet. Ska byta nummer så att inte Bill får för sig att ringa.
”Nytt nummer? Varför det?”
Rasmus tittar undrande på mig med mackan halvvägs till munnen.
”För… För att jag känner för det helt enkelt bara.”
”Okej, visst. Men då drar vi för jag är klar.”
Svarar han och rycker på axlarna som visar att han inte direkt bryr sig så hemskt mycket till den riktiga anledningen varför jag ska byta och proppar in resten av mackan i munnen.
Med frukosten och disken undanröjd lägger jag lite mat till Treasure i hennes skål i fall hon skulle bli hungrig nu när vi inte är hemma. Efter att ha tagit på mig skorna, var jag precis på väg att sträcka mig efter min egen jacka men stannade mitt i rörelsen.
”Vad är…”
Rasmus tystnade. Tittade besvärat på den sketna jackan och sedan med ledsna ögon på mig.
”Du kan ta min, jag behöver ingen.”
”Tack.”
Log till honom, det var ju faktiskt snällt av han. Lättat över inte behöva ha min egna som fortfarande gör mig illamående tog jag på mig Rasmus för stora jacka.
”Men är det säkert, ja menar kommer du inte att frysa nu?”
Kollar frågande på Rasmus som bara har sin grön rutiga skjorta.
”Ingen fara Sara, jag är inte så lättfrusen.”
Han kollar mjukt och ger mig sedan en lätt kyss på pannan.
”Okej, men då går vi då.”
Efter att ha knäppt jackan gick vi ut och jag låste dörren snabbt. Medan vi vandrade längs kullerstenarna, förbi alla små husen med alla möjliga färger och kunde inte låta bli att lyfta på ena ögonbrynet och ge ett av husen en förundrad blick. Den hade alla regnbågens färger, jag menar det! Teglet var rött och fönster brädorna blåa, halva dörren var målad i en mörk grön nyans och andra i mörkt skrik gul. När jag nämnde det för Rasmus skrattade han bara och tyckte att det såg ut som ett misslyckande av dem goda feerna i Askungen som inte kunde komma överens vilken färg stugan skulle ha. Och då kunde jag inte hålla för skratt, det påminde faktiskt om det, haha. Efter det kände jag hur något nuddade min högra hand, jag vänder blicken mot Rasmus, han ler och dem gröna ögon riktigt glittrar när jag låter hans hand hålla min. Jag bara ler lyckligt, löper min fingrar vid hans och flätar in dem.
När vi till slut hittar en liten telefon affär går vi in och jag börjar prata med en av dem anställda. Eftersom min engelska kanske inte är på topp så lyckades jag få hjälp och byta nummer. Under tiden kvinnan som hjälpte mig gick Rasmus omkring och kollade på alla små prylar de hade. Jag måste bara berätta detta, kvinnan som hjälpte mig med att få ett nytt nummer var väl runt tjugo och bar blekta gamla jeans och hemsk tröja! Jag lovar, den var verkligen skit ful! Hur kan man förnedra sig själv med att bära den, eller ens köpa den? Det var en långarmad tunn tröja med djup V-rinning som visade att han hade stora bröst, bimbo säger jag bara. Och färgen var i alg grön och på kanten runt omkring längst ner samt på armarna var i rosa jag menar ROSA?? Hur fult är det inte det ihop, har hon ens någon smak? Nej, jag tror inte det!
När det äntligen var klart log jag fejkat som ett hejdå och rutna i helvetet blick, jag fick också släpa Rasmus bokstavligen ut då han inte fatta vinken och stod fascinerat och tittade på en dyr modell på en filmkamera.
”PUH!”
Suckade jag lättat över att slippa kvinnan.
”Vadå? Jag trodde du skulle vara glad nu när du fått nytt numer som du tjatat över.”
Han tittade konstigt på mig.
”Jo, det är väl klart. Men såg du hur hon kvinnan såg ut?
”Hur menar du?”’
Rasmus tittar fortfarande på mig och fattar nada.
”Hon var ju gräslig! Ingen stil alls må jag säga.”
”Nja, jag vet inte…”
Han tvekade, vad nu? Tyckte han att hon såg bra ut? Stackaren, jag måste nog hjälpa honom det här med smak och kvinnor.
”Du har stora problem.”
Sa jag till slut, tittade avvaktande och sedan nöjd med det börjar jag gå vidare. Rasmus fick springa lite efter för att komma i kapp då jag börjat gå utan honom.
”Vad menar du, stora problem? Vänta, gäller det kvinnan från affären?”
Han tog tag i min hand så att jag stannade. Jag flinar och kan inte låta bli att skratta inombords, detta kan bli kul.
”För hon var ju fullkomligt avskräckande!”
Och där sprack det. Bröt ut i en omöjlig stoppbar skrattattack och han var inte heller sen att hänga på. Vi tänkte inte så mycket på alla som gick förbi oss, de kollade konstigt på oss som om vi vore psykiskt störda eller något. Men vi bara fortsatte med att skratta högt och ljudligt, fast nu vet jag inte längre varför, om det nu fortfarande är för att kvinnan hade noll koll på mode eller helt enkelt åt ingenting. Men jag chansar på absolut ingenting.
När vi till slut efter ha skratta i flera minuter står vi nu och kipar efter luft, ger varandra busiga blickar och börjar babbla på om inget speciellt och går vidare. Skummar igenom torgstånden och går till slut in i en bokhandel, men Rasmus vägrade att gå in den, sa att han hatar böcker så mycket att inte ens tänker titta på en. Med djup suck åt hans barnslighet lämnande jag honom utanför och tittar på böckerna som står upprada på hyllor och små bord.
Jag älskar verkligen böcker, när jag bodde i Skåne levde jag i dem eftersom jag inte hade några vänner. I böckerna levde jag liv som jag drömt om, följde deras äventyr. Varje mening, ja ord, blir som levande och filmer som spelas upp inne i mitt huvud när jag läser. I böckernas värld är jag trygg.
Efter att ha kollat på många böcker bestämde jag mig för att gå hit imorgon och köpa mig en, skulle gärna köpa en nu men har inte tillräckligt pengar på mig. Så istället går jag nöjt ut med ett leende och riktigt lysande ögon ur bokhandeln, men det försvinner snabbt.
Jag kan inte hitta Rasmus!
Paniken reser sig, rädslan växer. Vart är han?
Jag låter blicken svepa över människorna som går förbi och några som sitter och fikar vid några bord, men ingen Rasmus finns där bland dem. Försvunnen.
Vart kan han ha tagit vägen? Frågar jag mig själv medan jag ökar på stegen och små springer nu, letar och letar men hittar honom inte.
”Hur fan kan en människa bara försvinna sådär snabbt?”
Eller snarare, ”Varför gick han utan att säga något?” Visst, han sa visserligen att han hatar böcker och vill inte ens titta på en, men han kunde återminste bara ha gått in lite snabbt och meddelat att han går en sväng.
När jag sprungit kors och tvärs hittar jag honom till slut.
”Äntligen.”
Suckar och saktare ner, börjar gå mot honom men tvärstannar. Han står inne i en liten gränd med fyra personer till, i alla fall dem jag kan se.
Tårarna börjar stiga, hjärtat gör ont.
”Fan.”
Muttrar jag och vänder om, springer fortare och ökar hela tiden. Medveten om dem fördömda tårarna som rinner längs mina kinder och alla som ger mig konstiga och frågandes blickar, stannar jag inte och orkar inte ens be om ursäkt då jag råkar knuffa till en gammal gubbe.
”Gubbjävel, han får fan akta sig…”
Muttrar jag irriterad över att han stod i min väg. När jag knappt kan andas stannar jag, hukar och böjer ner huvudet för att lättare få ner luft i lungorna som känns att dem ska sprängas vilken sekund efter den hårda språngmarschen.
”Jävla tårar.”
Jag torkar bort dem salta och fastklistrade tårarna med baksidan av ena handen.
Han hade fixat knark. Tänker jag besviken på honom, men också arg. Han kunde väl försöka att sluta? Inte för min skull, utan för hans egen! Eller han kanske vill dö, dö av en överdos eller förstörd kropp och själ? Ja, då får han fan mig skylla sig själv, jag bryr mig inte!
När jag efter några minuter lugnat ner väl så pass att jag kan tänka klart, kom jag tänka på Bill. Nu känner jag mig faktiskt patetiskt och udda, ni kanske tycker att jag inte borde ångra mig. Att det var bäst det jag gjorde? Det är ingen idé, för det kommer ändå inte hålla. Är det så ni tycker? För då kan jag inget mer än att hålla med. Men hur kommer det så att jag inte kan släppa taget om honom? Men jag kan ändå inte direkt springa till han, för dem har väl redan åkt och jag kan inte heller ringa för jag kan inte hans nummer.
”Snyggt Sara.”
Men så tänds hoppet, tänk om dem INTE har åkt? Om dem är på flygplatsen och jag hinner dit? Som om ett barn nyss fått höra att jultomten faktiskt finns och träffat påskharen, blev jag så glad och fylld av energi att jag genast försöker få tag på en taxi. När jag väl fick tag på en hoppar jag in den.
”Till Londons flygplats!”
Säger jag glatt att hela ansiktet säkert lyser. Men också rädd, tänk om de redan åkt? Jag måste, bara MÅSTE förklara för Bill att jag är ledsen för vad jag sagt och att jag ångrar det.
Att jag inte kan leva med vetandet att aldrig få träffa han en sista gång eller att han aldrig får veta att jag har känslor för honom.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 13 jun 08 - 01:00- Betyg:  | | Oj!!!. Tkr att hon ska dumpa Rasmus, han förstör henen bara även att han e gullig mot henne. Bill e så mkt bättre. + antagligen snyggare xDd <3<3 | | hannishen - 1 maj 08 - 16:20- Betyg: | | jättebra :D | | tjoh - 31 mar 08 - 20:26 | | oj ! :) superbra, som alltid. men ja tror du kankse ska kolla igenom den ändå lite.. för de ginns gnra dtavferl. typ han istället för hon och sånna saker lite här coh där.. men annars. sktibra !!! <3 | | Mangasagan - 31 mar 08 - 19:33- Betyg: | | Jättebra!!<3<3 |
|
|
|
