På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Cancern vs. Livet | 16

Kapitel 16 [Land of make believe that don't believe in me]

- Kurt, frågade Jesper försiktigt när han hade öppnat klassrumsdörren med en lika försiktigt knackning. Kan vi få prata med dig?
- Vad är det som är så viktigt att du måste avbryta min SO-lektion? Frågar han Jesper skeptiskt.
Jesper tittade på min oförstående mentor. Kurt var väldigt noga med att hans lektioner förblev ostörda och varken jag eller Jesper var hans favoritelever, så jag tror inte att han blev överlycklig precis. Men enligt Jesper var detta något som vi var tvungna att göra. Han ville inte vara ifrån mig en sekund till, och det var visst bokstavligt.
- Är ett liv viktigt nog? Frågade Jesper och tittade Kurt djupt in i ögonen. Eller ska vi kanske låta din lektion gå före?
Kurt såg ut som om han sett ett spöke. Eller ja, just ordet spöke var kanske lite fel att använda i det sammanhanget eftersom att jag halvt är ett, men jag tror att ni fattar vad jag menar. Han såg förvånad ut.
Han suckade.
- Jag kommer, sa han uppgivet och han ställde sig utanför sitt klassrum där vi stod och väntade. Vad var det ni ville prata om?
Efter att vi besvärat hade berättat hur det låg till tittade han på oss misstroget.
- Och ni tror att jag kommer att gå på den där? Sa han överlägset och log ett av sina falska leenden. Jag vet att du har hostat Ellen, men allvarligt? Cancer?
Jag vet inte hur jag ska skriva nu utan att det låter som att jag är förbannad. Det han gjorde kommer jag aldrig, ALDRIG att förlåta. Både Jesper och jag kämpade för att berätta så sammanhängande som möjligt utan att gråta. Och sen kom han där och skrattade, hade han inget vett i huvudet? Borde han inte fatta att cancer inte det lättaste att ljuga om? Att när man har cancer och går till en ”läkare” så kommer man att dö, och att fejka att lungorna kollapsar är näst intill omöjligt.
Det var inte bara jag som var förbannad, och den underbara killen som stod jämte mig hade svårare att kontrollera ilskan än jag. På mindre än en hundradels sekund såg jag hur de vackra gröna ögonen som innan hade haft så mycket smärta i sig, fylldes med ilska. Han var så arg att om man hade kunnat ersätta elen med ilska så skulle Europa inte haft några problem med att försörja sig.
- Din jävla idiot, skrek Jesper rätt upp i ansiktet på Kurt. Fattar du inte? Ellen har lungcancer och kommer att dö! Hon kommer inte komma till våren och till sommaren kommer hon inte ens att andas. Jag ska byta klass, rätt om jag får det för dig eller inte! Och om du tror att det hjälper att skriva upp mig på skolk så tar jag gladeligen emot det till hösten, för då har jag väl ändå inget för mig. Du och den här helvetets skola kan…
Jag ställde mig mellan Kurt och Jesper eftersom att Jesper hade börjat knuffa den rosenrasande Kurt mot väggen. Jag förstod att detta inte kommer att hjälpa honom att byta klass, särskilt inte när han näst intill hotar läraren.
- Jesper, sa jag så samlat som är möjligt. Hur mycket tror du att det här hjälper?
- Du behöver inte ljuga om att hon har en sjukdom, hörde jag Kurts spelat lugna röst bakom mig. Det hade räckt att fråga om du hade fått byta klass.
I det ögonblicket var jag på bristningsgränsen. Jag trodde att han fattade att det inte var en lögn efter Jespers utbrott, men såklart skulle han göra det här svårare än vad det egentligen var.
- Åh, du kan bara hålla käften, skrek jag åt Kurt och jag förstod varför Jesper hade skrikit åt honom innan. Jag, Ellen Sofie Adolfsson har lungcancer och om du inte tror mig så ta den här. Jag hade hoppats att jag inte hade behövt använda det här, men vad har jag för val när lärarna är dummare än eleverna?
Jag fumlade med lappen som pappa hade skrivit på morgonen och när jag väl fått ur den ur fickan blev Kurt helt stum. Efter alla lappar som pappa har skrivit till honom för att jag skulle få slippa idrotten så kände han igen hans handstil och kanske lite på hans sätt att skriva på också. Jag vet inte hur många gånger som jag läste lappen om och om igen, bara för att jag och pappa har samma humor. Jag kommer ihåg vad det stod än idag:

Hej Den Lärare Som Läser Detta!
Jag bad Ellen att försöka
förklara hennes sjukdom
innan hon gav dig lappen,
och att om det inte
behövdes, skulle hon inte
visa den. Men eftersom
att du läser den nu så
tänker jag inte vara
trevlig eftersom att du inte
trodde på min dotter när
hon sa att hon skulle dö.
Så nu tycker jag att du ska
be henne om ursäkt och
sen kan du dra år någon
annanstans.

M.O.H
Henrik Adolfsson

- Kurt, sa Jesper med den rösten som han brukade fjäska med. Kan jag få byta klass, det är ju ändå bara fram till jul.
- Ja, ja visst, sa Kurt nästan ointresserat samtidigt som han tittar på lappen Ellen, vad betyder M.O.H?
Jag skrattade till. Det var pappas påhitt, och jag hade också frågat samma sak på morgonen.
- Med Ovänliga Hälsningar, sa jag och jag hörde hur Jesper brast ut i ett enda stort gapskratt.
Skratt är verkligen det underbaraste som finns.

Okej, jag vet att detta blev ett väldigt konstigt avslut på det det hela, men vi ska äta snart och jag ville skicka in det innan maten. Eller ja, det är nog inte bara slutet som är konstigt,utan också hela delen. Men jag hoppas att ni kommenterar i alla fall. Det behöver inte vara ngt långt. Det räcker med att meddela att ni läser (tack vare att man kan se vilka som har varit på profilen har jag sett vissa smygläsare).
Men nu ska jag inte vara oartig, det är jättekul att det finns vissa som tycker att det är jättebra (Tack flickan_1994 och Min_flicka, det värmer). Alla kommentarer lyser som sagt upp datorskärmen ännu mer

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

bluesky - 6 apr 08 - 13:00- Betyg: