2. Stich Ins Glück [ff] |
Hallo hallo Leute. O.O jag gillar ordet Leute... det är... kuligt x) Hursomhelst, ny del här då :) nu lite mer Toms tankar eller så, vilket ni kanske förstår om någon minut. Dessutom blir det väl någon sorts tillbakablick... mja, ställ frågor om ni har några sen så ska jag försöka förklara xD Jag vill bara säga att min fantasi tog slut när jag valde namn/utseende på "henne" såå.... mobba mig inte xD *oskyldig*
Nu tycker jag att ni kan läsa och kommentera. *flina*
Kramar Jamie (även känd som Saki XD)
Kapitel två
Thanks for the memories
Den där jävla burken var orsaken till alla deras problem. Om Julia bara någon gång kunde bli klar med sitt evinnerliga skrivande så skulle de inte ha några som helst bekymmer. Hon hade ingen tid åt honom alls längre. Det var bara skrivning skrivning skrivning.
Visst, han förstod att det var viktigt för henne, men ärligt talat så gillade hon inte ens det hon höll på med. Hon älskade att skriva, men han visste att hon hellre ville skriva en egen berättelse. Skriva sin alldeles egna bok, det var ju det hon hade berättat för honom första gången de träffades och de hade suttit och pratat så länge.
Klick klick klick
Tangenterna smattrade. Hon slog hårt på dem. Som alltid när hon visste att han var sur på henne, och han hörde henne precis som vanligt, men visste att det inte var lönt att gå dit. När hon skrev var hon i sin egen värld, och det spelade ingen roll vad han sa, hon var för upptagen.
Han visste att han borde unna henne det. Det var trots allt hennes liv den där apparaten. Hon hade berättat det för honom, i början av deras förhållande. Eller, faktiskt, samma dag de träffades för första gången. Den dagen allt började.
Det var som ett nytt liv för Tom Kaulitz. Ingenting blev sig likt i hans huvud efter det. Hon fanns alltid där och han kunde inte göra sig av med bilden av henne. Hon hade etsat sig fast vid hans hjärna och han var tvungen att acceptera det.
Från första början var det inte henne han var intresserad av. Det hade varit hennes kompis. Julia och hon hade suttit på trottoarkanten utanför arenan där bandet just hade haft en konsert. Han hade utan någon egentlig anledning gått fram till dem och börjat konversera på engelska. Det hade visat sig att båda var Tokio Hotel fans och de hade varit på konserten.
Den blonda tjejen, som han från börjat varit mest intresserad av, visade sig så småningom inte vara särskilt nykter, och brunetten som berättade att hon hette Julia, hade fullt upp med att försöka hålla den något fulla tjejen upprätt sittande. Det hade vid det laget känts ganska okänsligt av Tom att inte erbjuda hjälp, och snart satt de allihop i bandets bil på väg till hotellet.
De hjälptes åt att få in den fulla tjejen på Toms hotellrum där de försiktigt la ner henne på sängen, som för en gångs skull inte stod mitt i rummet, utan då var lite mer diskret placerad i ett hörn och inte märktes så mycket.
Tom och Julia hade slagit sig ner i tvåsitssoffan som också stod i rummet, och han bjöd henne på en öl ur minibaren. De pratade en stund, medan de långsamt jobbade på att halsa i sig alkoholdrycken. Han fick reda på att hon var sexton år och därmed var fyra år yngre än han själv. Hon och hennes kompis Ebba, som just då låg däckad på sängen, var från Sverige och var nu där i Tyskland ensamma för att gå på konserten. De skulle åka hem redan nästa kväll.
Men det som onekligen mest gjorde henne intressant för honom var inte hennes alls hur hon såg ut. Tvärtom så var hennes utseende inte särskilt anmärkningsvärt. Hon hade färgat brunt hår, ljusa ögonbryn, fylliga läppar och var normalstor i kroppsbyggnaden. Inte tjock men inte smal. Hon hade normala, kvinnliga kurvor.
Hennes ögon var dock något annorlunda. De var varken mörk eller ljusblå, utan något däremellan. Och de hade som gråa stänk i sig, samt andra nyanser av blått och en mörkt mörkt blå ring runt den ljusare blå färgen. Hon hade dessutom markerat ögonen med tunna, svarta streck som framhävde den blå färgen ännu mer.
Men inte heller ögonen var det som gjorde henne speciell. Nej, det var sättet hon pratade på. Sättet som hon formulerade sig. Hon berättade saker om sig själv på ett sätt som fick honom att lyssna och bli ärligt intresserad. Hon berättade för honom om sina drömmar. Sin högsta önskan, sina farhågor, sina misstag. Allt.
Och det ännu mer fantastiska var att hon lyssnade på vad han svarade och berättade för henne. Han hade aldrig pratat med någon på det sättet innan. Inte ens med Bill. Fast med Bill pratade han ju inte. Bill förstod ändå. Han fanns där och de behövde aldrig prata med varandra på det sättet. Men Julia lyssnade verkligen och svarade, antingen med frågor eller sina egna åsikter.
De hade suttit där i soffan hela natten och pratat. Inte förrän det hade börjat ljusna utanför fönstret insåg de att det kanske vore bra med åtminstone några timmars sömn innan de var tvungna att gå upp.
Julia fick efter lång övertalning av Tom, ta plats på soffan med en filt, medan han själv kröp ihop på golvet med en av sina t-shirts som huvudkudde.
Nästa dag reste Tom, Bill, Georg och Gustav vidare. Det var runt jul och Tom och Bill reste hem till Magdeburg och deras mamma för att spendera julhelgen där. Men det gick inte en dag utan att Tom tänkte tillbaka på sitt nattliga samtal med Julia. Hennes ord och tankar fanns hos honom hela tiden och det hon sagt tycktes passa in hela tiden. Hon verkade ha så rätt.
Varför hade hon lämnat så stora avtryck hos honom? Varför brydde han sig fortfarande? Han var ju Tom. Tom som inte brydde sig särskilt mycket om tjejerna han träffade efter konserter eller när de reste. Det hade aldrig hänt honom förut, och nu plötsligt slog det ner som en stor atombomb i hans hjärna. En bomb som utplånade allt annat som fanns där, och det fanns bara rum kvar för en enda sak. Henne.
Han hade ett nummer. Ett nummer som också ledde till henne. Hon och hennes ord… om han bara kunde få höra henne prata en gång till så skulle han sluta hungra efter mer av henne. Om han fick höra hennes formuleringar igen så kunde han få ett avslut på det hela och därmed glömma allting. En gång till, det var allt han begärde.
Men han tänkte inte ringa upp henne. Vad i hela friden skulle han säga? Ingenting skulle kunna förklara varför han ringde och hon skulle bara tycka att han var hel konstig.
Det var väl det som var nackdelen med att aldrig ringa upp sina one-night-stands, antog han. Han var ju helt oförberedd nu, när han verkligen ville ringa, och Julia var inte ens något engångsligg. De hade bara pratat. Det var som ett oförglömligt samtal, och han skulle nog för alltid komma ihåg varenda ord av det hon sa då. Det var som om hon verkligen, verkligen förstod sig på honom.
Men efter några veckor ringde han henne i alla fall.
Det var precis efter att han och Bill hade haft ett av sina allvarligaste bråk någonsin. Bill hade tillsist till och med vägrat att prata med honom och hans tystnad var värre än de värsta och hårdaste ord han kunde säga. Tom hade låst in sig på toaletten i och med att han varit skrämmande nära att brista ut i gråt mitt framför näsan på Bill. Han hade hittat lappen med hennes telefonnummer i byxfickan och efter ett ögonblicks tvekan knappade han in det och tryckte på grön lur.
Så fort hon ens sa sitt namn i andra änden av luren, sköljde en våg av lättnad över honom. Hon lyssnade och tröstade, precis som den där första kvällen. Hon beklagade sig inte om hur dum i huvudet Bill var, utan kom istället med konkreta tips och saker hon trodde skulle hjälpa.
Hon lyssnade, och hon brydde sig. Hon ställde upp för honom när hans tvilling svek honom och han behövde det som mest.
Han fortsatte att ringa upp henne. Även efter att allting hade löst sig mellan honom och Bill (självklart med hjälp av hennes tips) och de kom på något sätt närmre varandra trots att de bara pratade via telefonen. Men telefonräkningarna blev betydligt högre än innan, och det slutade med att de fick ge upp telefonsamtalen. Istället började de skriva brev till varandra. Det var egentligen han som började. Han skickade ett ”tack-för-hjälpen” brev som inte innehöll särskilt mycket tack egentligen. Det var mer ett början till ett tack, men orden övergick sen till att fortsätta berätta om allt som var jobbigt för honom just då. Hon var så otroligt förstående att han trodde sig kunna fortsätta även på papper.
Och hade han tyckt att hon var bra på att uttrycka sig muntligt så var det ingenting jämfört med hennes skriftliga språk. Allting hon skrev var som perfekt, klockrent och han insöp varenda ord. Läste igenom brevet säkert tio gånger i rad. Sen var han ju självklart tvungen att svara henne, och så var brevväxlingen igång. Hon använde brandgula kuvert så att han lätt skulle känna igen hennes brev och slippa gå igenom alla brev som han fick från fans.
Men det som gjorde som avtryck och avstannade hela brevväxlingsprocessen skedde efter en inspelning till den nya skivan som bandet skulle släppa. Toms mobil började ringa mitt under inspelningen i studion, och de andra blev väl smått förbannade på honom, men han såg numret och förstod att han var tvungen att svara.
Nyheterna hon förde med sig genom luren var mer än goda.
- Jag kommer till Tyskland i sommar, på språkresa, sa hon överlyckligt och han kunde riktigt se hennes ansikte framför sig, stort leende. Han blev så glad att han hade kunnat kyssa Georg rakt på munnen om han fick tillfälle. De skulle träffas igen. Hon skulle komma till dem och han skulle få sin ”livscoach” på nära håll. Han kände att han genast ville krama någon.
Hon kom också. Och när de träffades trodde han inte att han någonsin hade känt sig så glad. De upprepade sitt förra nattliga samtal, men den här gången hemma hos honom. De satt vid köksbordet och pratade om ungefär samma saker som då. Han frågade hur det hade gått för henne med hennes dröm om att en gång få släppa sin egen bok och hon svarade att hon hade idéer men ingenting färdigt. Inte på långa vägar ens en gång, och han uppmuntrade henne att fortsätta.
Hon frågade hur han mådde, hur det var med honom och de andra och hur det gick för bandet. Hennes fangirlinstinkt hade lugnat sig något sen sist i och med deras kontakt.
De träffades flera gånger i veckan och tillbringade ofta helgerna tillsammans när han inte var tvungen att jobba med bandet. Och plötsligt hade hennes veckor gått och hon skulle återvända till Sverige. Det var när han bjöd henne på någon slags avskedsmiddag som det hände.
Utan att kunna hejda sig, flyttade han sig allt närmre henne. Han såg hennes ögon. Hennes näsa. Hennes ansiktsdrag och kände att han bara måste. Det fanns inget annat alternativ. Nu eller aldrig.
Så han böjde sig fram, la händerna på vardera av hennes kinder och pressade sina läppar mot hennes. Först var han extremt nervös över hur hon skulle reagera. Det var knappt så att han trodde det själv. Han, nervös? Det lät egendomligt i hans öron, men han var nog illa tvungen att erkänna det. Så det kom som lättnadens verk när hon långsamt knäppte händerna bakom hans nacke och omvandlade den rätt så mesiga pussen till en riktig kyss.
Månaderna efter det var däremot extremt jobbiga och han idiotförklarade sig gång på gång. De hade enats om att fortsätta som vänner. Bara vänner. En kyss betydde inte mycket. De skulle bara glömma bort det, låta Julia återvända till Sverige och gå klart gymnasiet. Sen fick de se vad som hände efter det. Hur de kände då.
Han hade kunnat dränka sig själv i en tunna inlagd sill flera gånger om. Hur hade han kunnat lova något sånt? Det var ju uppenbart, vilken sorts känslor han hade för henne. Hon hade åkt iväg, och det var två år innan hon skulle ha gått klart gymnasiet. Två långa år skulle han få sitta och tänka på vad han hade gått miste om. Flera gånger tänkte han tanken att ta placera sig på första bästa plan till Sverige bara för att få se henne. Få träffa henne.
Men han avstod. Tvingade sig själv att hålla ut. Han koncentrerade sig mer och mer på bandet och musiken igen, trots att det gjorde ont i honom. Bill försökte förgäves ta reda på vad som var fel, men Tom vägrade att öppna sig. Den enda han kände skulle förstå var Julia. Han tillbringade mer och mer tid ensam inlåst på något rum med sin gitarr. Klinkandes på den, då och då kom han på nya melodier. Men det var som att ingenting fastnade. Allting han gjorde var bara tidsfördriv. Saker han hittade på för att tiden skulle gå så fort som möjligt. De tjugofyra månaderna var helt enkelt tvungna att gå fort, annars visste han inte vad han skulle ta sig till.
Dagar gick, veckor gick, månader gick, och slutligen hade det gått två år. Två år, tjugofyra månader, etthundrafyra veckor eller sjuhundratrettio dagar. Så lång tid var det sen de senast hade setts, när hon plötsligt stod utanför deras hus med resväskan i handen.
Han var glad att se henne, men blev ännu gladare när det första hon gjorde var att kasta sig om hans hals och kyssa honom tills han trodde att han skulle svimma av alla känsloorkaner som virvlade runt i honom.
Han log åt minnet. Visst, de där två åren hade varit förbannat jobbiga, men när hon kom tillbaka… hon hade lika gärna kunnat vara en ängel eller något. Allt kändes så bra. Perfekt liksom.
De andra killarna hade självklart inte kunnat låta bli att jävlas med honom när de fick reda på att han och Julia var betydligt mer än vänner.
Varje gång han gick ifrån dem för att träffa henne kom en kommentar som: ”Och loverboy is on the move”, från antingen Georg eller Gustav. Bill gick bara runt och log hela tiden. Det var som att han var minst lika glad och lycklig som Tom. Men hans retsamma kommentarer kom när de var ensamma istället. Tom blev lite irriterad på dem, men han tog inte illa upp. Han visste mycket väl att Bill bara var glad för hans skull.
Klick klick klick
Tillbaka till verkligheten och hennes skrivande. Han suckade. Det var såhär deras förhållande hade blivit. Det var han, hon och datorn. Ett riktigt triangeldrama. Ibland, när hon inte var hemma, och han fick syn på den, så fick han bara lust att ta hela apparaten och slänga ut den genom fönstret. Den förstörde allt. Allt som hade med dem att göra i alla fall.
Ja, han var orättvis. Han visste det själv och behövde ingen påminnelse. Han hatade att han kände så men han orkade bara inte med det. Hennes kärlek till en maskin, kunde väl inte vara större än till honom… eller?
Nej, bara tanken var fånig. Man kunde inte älska en maskin som man älskade en människa. Det gick inte. Man kunde känna kärlek inför saker. Som han gjorde inför sin gitarr, den fanns ju alltid där. Men det var absolut inte samma sak som det kändes för Julia. Julia var hans allt.
Plötsligt stod han inte ut med det där knattrandet. Han måste ut ut ut. Bort därifrån. Han behövde slippa det där ljudet och få tänka. Han måste slippa känna sig hemsk. Han behövde sin bror.
Han reste sig från stolen han satt på i köket och gick ut i hallen där han snabbt drog på sig skorna och en varmare, stor tröja över t-shirten. Sen tryckte han upp ett par solglasögon på näsan för att slippa bli igenkänd, vilket han visste att han skulle bli ändå.
Han la handen på handtaget, men tvekade innan han tryckte ner. Skulle han säga att han gick? Var han så pass sur på henne att han inte ens brydde sig om att hon satt hemma och var orolig för honom? Ville han se hennes sorgsna ansiktsuttryck när han kom hem igen?
- Jag drar, sa han prövande in i lägenheten. Inget svar. Fint, då fick hon ha det så. Om hon inte ens hörde honom, så var det inte hans problem. Enbart hennes.
Han öppnade dörren och gick ut ur lägenheten innan han med händerna i fickorna började gå ner mot garaget. Där stod hans älskade bil, som idag skulle leda honom till den andra personen som betydde mest för honom i livet. Sin tio minuter yngre bror. Som han kunde samtala med genom blickar. Åh, vad han saknade Bills röst. Han skulle göra vad som helst för att hans bror var med honom med en gång och han slapp åka de femton minuterna i bil. Det kändes så oändligt.
Han låste upp bilen och hoppade in bakom ratten innan han vred om nyckeln och med ett ilsket ljud körde bilen därifrån.
Utan att han egentligen märkte det, började tårarna rinna nerför hans kinder och han förbannade sig själv, Julia och hennes jävla bokförlag. Men det var lika bra att lämna henne ifred nu så att hon fick skriva på. En sak var han i alla fall säker på. Så fort boken blev klar, så skulle deras problem vara ur världen.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | sandruskapuska - 3 dec 08 - 00:32- Betyg:  | Bra tkr jag. Men känns som om jag redan har läst en novell o tom och julia, antigen har du ingen fantasi med namn, eller så tar alla samma namn, eller så e det en fort?
Iaf tkr jag att du skulle haft ngt mer om innan nuet, men klarar mig.
<3 | | Fanny_love_95 - 9 aug 08 - 09:57- Betyg: | | Måste läsaa meeer nu! | | RowsahKanin - 1 maj 08 - 15:07- Betyg: | | :) <33 | | Solstorm - 27 apr 08 - 10:52- Betyg: | aww, så välskrivet och.. bra! :D
Mej elskah dej.. eller, ditt sätt att skriva iaf? xD <3 | | sockervaddsmoln - 31 mar 08 - 21:06 | vet du en sak?
den här novellen verkar bli det bästa du skrivit.
någonsin. | | chulia - 31 mar 08 - 20:40 | Iih! :D:D:D TAck alla! Jag blir verkligen <333333333 så glad för era kommentarer och tips och beröm och alltihop :D
Grejen är att jag verkligen vill fortsätta såhär som jag har börjat. det känns mer korrekt eller vad man ska säga, än vad mina andra har gjort, så därför kommer det ta ett tag mellan delarna, men jag har fått iång det hela nu så jag hoppas att det går bra för alla :) <3 TACK igen <3 | | woops - 31 mar 08 - 20:13 | Du är så grymt begåvad och jag är sjukt avundsjuk på dig! Allt du skriver, det blir så underbart. Och den här ficen verkar mycket korrektare än den andra, men eftersom det inte har hänt så jättemycket än (egentligen massor, men du fattar?) så vet jag inte vilken jag gillar bäst. Det gäller att du hållre kvar i det där magiska som sitter i den här :)
Och jag måste bara påpeka en rolig scen jag fick framför mig xD Den här meningen: "Han låste upp bilen och hoppade in bakom ratten innan han vred om nyckeln och med ett ilsket ljud körde bilen därifrån." framkallade en mycket lustig syn hos mig X'D HAHAHHA, "bilen körde därifrån" och Tom som står snopen kvar medan bilen sticker ifrån honom x'D
Du är bäst <3 | | _NotAnAngel_ - 31 mar 08 - 18:46- Betyg: | | Väldigt bra skrivet, du får in känslan, beskriver, osv. Bra:) | | M-424 - 30 mar 08 - 18:47- Betyg: | | Very mycket braa!<33 Meer! :D | | Ciissii - 30 mar 08 - 17:31- Betyg: | | Lika bra som alltid, helt underbart <3 | | turbo001 - 30 mar 08 - 17:17- Betyg: | | sketa bra!!(Y)!! | | Emma_Mattias - 30 mar 08 - 16:11- Betyg: | | jätte bra ! <3 | | HannahKarlsson - 30 mar 08 - 14:38 | | JEDDEBRA <3 | | Lovely__ - 30 mar 08 - 13:45- Betyg: | ....jag har tappat orden, helt ärligt.
men kort sagt så var det riktigt bra skrivet. Du lyckas använda så bra ord för att beskriva allt, det låter proffsigt.
Mera!:) | | mikaelanystrom - 30 mar 08 - 10:54- Betyg: | AAWWWWW! GUD VAD BRA.
Jag gillar verkligen sättet du skriver påååå. håller med alla andra, OFATTBART BRA!!!
SKIIIIIIIIIIT BRA * FLUM *
ÄLSKAR REDAN. | | FortessOfTears - 30 mar 08 - 01:19 | WHASSHDHKD! DU ÄR JU BARA HELT...! <333 GIHAHA, det blir inga ord! xD
Men åhååh, jag gillar det här helt OFATTBART (?) mycket och om du inte skriver med snart ska jag personligen se till att du förvandlas till en prickig groda med dålig andedräkt! HAH!
...Eh. Förlåt för mitt cpryck, det här är massa underbart <3 (Det är du också lilla rosa-glittriga-ängel)
<3 Jag kan inte skriva något mer, för det blir inte tillräckligt. | Selleberg - 30 mar 08 - 01:02- Betyg:  | | Hah, gud vad bra | | WillyWonka - 30 mar 08 - 00:39 | Prins Korv! *lärarröst*
-Vad har din far sagt åt dig?
-om vaddå?
-om att bara äta blommorna, och lämna grönsakerna!
-Äter du grönt och bra du mår, fint för öron och stora tår.(men försök låt bli det om det går)
HOHO! Kvällsfluumm!:D:D:D
DUM DUM DUM DUM DUM DUM DUM DUM DUM DUM DUM *darthvader musik*
-Hallå, en festis!
DOM DOM DOM DOM DOM DOM DOM!
Jaa, vi har tänkt köpa en fittpiercing till vår dotter i 2 årspresent.
Han..han..han sa..DET..mitt bland BARNEN!
Lalalala, min glass är sluut :'|
Tyck synd om mig! xD
Ååh, vetebröd! på en torsdag!
HAHHA, jag höll på att glömma:
Prinsis Korvis, du FÅR inte skriva så bra!
Då gör du lilla Ketchup deprimerad! xD | | Mp3 - 30 mar 08 - 00:26 | Helt mållös <3 Hur kan du? Alltdå julia, jag gillar, verkligen gillar denna <3
Den skiljer sig ifrån det som du tidigare har skrivit. Detta är lite mer moget eller vad man ska läsa. Fantastiskt bra <3<3<3<<33
Mig ÄLSAK!!! <<<3<3<3<33 | | prickigthallon - 30 mar 08 - 00:16- Betyg: | MAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAH!
Älskling, du vet att jag älskar allt som du skriver x')
MEn jaaa, den är sepigt bra och kul att läsa, och jag längtar efter mer, för det är så att det har jag inte läst än *:D*
Pussar och Kramar :* <3
//Din Kladdis :) |
|
|
|
