Det är det vi förtjänar [Del 2] |
"Jag vill inte stanna här! Om du vill leva med mig så kan du följa med mig!" Caligula fick tårar i ögonen. "Jag vill leva med dig älskade stjärnbror.."
"Men om vi tar våra liv tillsammans så lever vi ju inte." han tvekade. "Men tror du att det finns ett andra liv så visst. Vi dör tillsammans. Vad som helst för dig syster."
"Möt mig vid slussarna klockan elva imorgon kväll. Då får vi flyga, med våra vackra vingar innan vi hamnar i döden."
"Som sagt, allt för dig älskade syster."
Hon började gå hemåt igen. Hon kom uppför gatan mot huset längst bort i det ödsligaste området. Caligulas pappa var fortfarande vaken. Han vankade fram och tillbaka i köket och kollade ut precis när hon gick in på gården. Caligula andades ut och gick upp för trapporna upp mot ytterdörren. Hennes pappa ryckte upp dörren och hon flämtade till.
"Var fan har du varit? Va? Din lilla äckelunge!" flåsade han. "Svara då!"
En kort tystnad innan hon tänkte öppna munnen. Han tog tag om hennes kinder och drog henne mot sig. Och viskade sakta orden i hennes ansikte medan hon försökte ta sig loss.
"Var du ute och rökte nu igen? Gick du hem till den där Patrik igen. Har han inga egna problem?" han spottade henne i ansiktet. "Ditt smutsiga lilla äckel, bara för att din mamma hoppade ner i slu..."
Han avbröts när Caligula lät handen svara. En tår gled ner för det ömma ansiktet.
"Falska jävla kukhuvud!" hon hickade fram orden. Hon kunde inte hålla sig längre. "Bara för att du är en jävla alkis som inte kan hålla kuken i styr och gjorde mamma gravid. Du fattar väl att hon var förälskad i dig! För dig var hon bara något att knulla! Ochdu tröstar dig själv med den där jävla spriten som du har gömt så bra.. När det står sprit på golvet i ditt rum. Och tro inte att jag inte vet att du hatar mig och tycker att jag bara är en jävla horunge. En sak ska du ha klar för dig, prata inte skit om när min morsa hoppade i slussen. Hon kunde inte ta hand om mig och hade inte råd med mat åt oss! Hon lära fan prostituera sig för att få fram pengar för att vi skulle överleva. Först för tre år sen visste du att jag fanns. Jävla äckel!"
En lång tystnad och han såg henne gråta.
"Vill du att jag också ska försvinna? Så att du kan ta den där jävla spriten för dig själv. Är det inte lite underligt att så mycket sprit och vin har försvunnit bara sådär? Jag har försökt ta livet av mig. Jag tog allt det där knarket du hade lämnat framme. Du visste inte det va? Att jag legat på sjukhus en vecka när jag sagt att jag var hemlös. Och att jag rymde därifrån när de skulle fixa fram en fosterfamilj? Du vet ingenting, du har aldrig varit där, men du kan vara glad. Jag försvinner imorgon. Då slipper du den där dottern du aldrig ville ha!" tillade hon och försvann upp på vinden där hon sover. "Gud vad skönt, nu slipper jag detta..." tänkte hon.
Hon sov bort skoldagen nästa dag. Hon ville inte gå till skolan. Allt skulle bara dra åt helvete. Hon skulle ligga hemma och sova bort de sista timmarna i hennes liv. Hennes mage var tunn nu. Hennes revben syntes och benknotorna stack nästan ut ur huden. Klockan var fem och det var dags att gå upp. Hon tog på sig den svarta tyllkjolen som hon sparat från begravningen, ett par blodröda tights och den vackraste svarta tröjan med blått tryck på "kent" stog det. Hennes blodiga vita skjorta som var öppen, alla knapparna var borta. Sen andades hon ut, nu var kläderna på. Hon tog några benzo och började kladda på kajalen runt ögonen, nu var hon vacker. Sen som prickern över i tog hon på sig sin tiara fattade sitt trollspö och prydde ögonlocken och kinden med stjärnor. Nu var hon redo. Nu var hon klar. Hon tog ciggpaketet och tändaren och gick mot slussarna. Hon skulle vänta in timmen då Patrik kom, nu skulle drömmarna slå in.. Om det liv hon alltid velat ha, enn liv i spökstaden ingen besökt förr. Hon skulle leva vidare med Patrik hand i hand. Hon började gråta. De stjärnfärgade tårarna som rann ut det vackra sminket och stjärnorna blev färgade med svarta ränder. Hon var lycklig.
|
|
|
|
