Drömmar blir verklighet. Del 3 |
Det tog lite tid, men jag kom in i klassen i alla fall. Alla var snälla och hjälpte mig i början, jag tror till och med att jag hjälpte klassen att få bättre sammanhållning, vilket de inte hade förut. Jag hade varit mig själv rakt igenom, och visst, jag hade varit blyg i början, men det hade lossnat, som tur var.
Det hade redan hunnit bli sportlov, och eftersom jag var lite annorlunda, så åkte jag inte till fjällen som alla ”normala” människor brukar göra på sitt sportlov. Istället åkte jag till Stockholm, där skulle jag hälsa på några kusiner. Dessutom skulle jag spela en match med junior landslaget den helgen. En basketmatch ville man ju inte säga nej till . Jag hade tagits ut till laget året före och gillade det skarpt. Vi tränade inte ofta tillsammans, det var bara en eller två gånger före en match vi skulle spela. Vi som spelade i laget kom ifrån alla olika delar av Sverige. Vi kom väldigt bra överrens, vilket gjorde att det gick lättare att träna när vi träffades.
Just den där dagen, tre dagar innan jag skulle spela match, skulle jag gå i Stockholms centrum och handla lite skor och annat. Jag hade varit och shoppat hela dagen och hade många fullproppade påsar i händerna plus en träningsväska. (tänkte att det var lika bra att åka till träningen efter shopping turen.) Jag skulle precis gå förbi en affär, som låg alldeles vid byggnadens kant med ögonen i plånboken, när jag plötsligt kände någon som gick in i mig och sedan blött och varm som hamnade på min vita tröja. Jag uppfattade det som hänt ganska snabbt och såg att jag hade släppt alla mina påsar och de låg nu på marken i två högar. Det blöta varma var varm choklad som fläckat ner tröjan jag hade på mig. Jag tittade upp från min tröja och såg en ung kille i ljust hår och solglasögon som såg förfärad ut.
- OJ! Förlåt så hemskt mycket! Det var verkligen inte meningen. Jag ska givetvis betala för kemtvätten! Sa han förtvivlat.
- Äh, jag dog ju inte, så farligt var det inte. Och kemtvätt behövs verkligen inte, jag slänger bara in den i tvättmaskinen. Det var bara en tröja. Sa jag och kände mig ändå en gnutta irriterad. Att han inte kunde se sig för! Tänkte jag för mig själv.
Han hade verkligen bra stil på kläderna, han bar en snygg t-shirt med ett snyggt märke, en jacka på det och ett par slitna jeans hade han också.
- Jag kan väl i alla fall få bjuda på en kaffekopp? Frågade han snällt och tog av sig solglasögonen. Det var då jag såg de otroliga ögonen, var hade jag sett dem förut?
Plötsligt kände jag igen dem. Och kände hur det hettade till på kinderna. Det var den otroligt snygge och populäre sångaren Daniel. Jag böjde mig ner efter påsarna som hamnat på marken så han inte såg att jag rodnade. Oturligt, om man kan säga så, så böjde han sig också ner efter påsarna för att hjälpa mig.
- Nå? Vad säger du om kaffet? Frågade han igen och tittade mig djupt i ögonen medan han gav mig påsarna han hade plockat upp.
Jag hade helt glömt frågan när han hade tagit av sig solglasögonen, jag reste mig upp och tog emot påsarna.
- Ja, gärna. Men du får nog bjuda mig på något annat istället för jag dricker inte kaffe. Sa jag med ett leende. Jag kände hur jag blev röd i ansiktet på nytt och kunde inte fatta att jag inte hade lärt mig dricka kaffe ännu.
- Vad bra! För jag dricker nämligen inte heller kaffe, men jag tänkte att om man får chansen att bjuda en söt tjej på kaffe så kan man väl pina i sig en kopp. Sa han och log tillbaka och blottade sin vita och perfekta tänder
|
|
|
|
