A Song of Hope - del tre - nedlagd |
Alltså.. jag är inte så nöjd med den här novellen, men jag ska iaf avsluta den så får vi se hur den blir .... (:
A Song of Hope
Del 3
Kylan letade sig fram längst kroppen och rörde huden lite lätt så mjuka rysningar ilade längst kroppen. I ett försök att värma armarna la jag dom i kors och tryckte dom hårt mot kroppen. Stentrappan under mig kylde ner kroppen och vrålen från dom fulla ungdomarna begravde öronen i skrik. Mina fötter vickade lätt fram och tillbaka mot den mörka asfalten och lyktstolparna lyste upp mörkret och gav ifrån sig ett behagligt sken. Jag blundade och kände hur vindarna lyfte mitt hår och smekte mina kinder med ömtålig hand. Plötsligt kände jag en jacka läggas runt mina axlar och jag vände mig om. Där stod du, så ensam och sårbar och med bräcklig röst frågade du mig om du kunde få sitta ner bredvid mig. Jag kunde bara ge ifrån mig en svag nickning till svar och du satte dig ner endast några centimeter från mina höfter. Ingen av oss sa någonting och plötsligt la jag märke till hur du iakttog mig. Du log, och började plötsligt prata om vädret. Jag försökte nicka till svar och ge ifrån mig mumlanden som skulle få dig tro att jag lyssnade. Men jag kunde inte låta bli att le när du plötsligt började prata om djurplågeri och om att bli vegetarian. Jag frågade dig vad samtalsämnet hade att göra med mig och du rodnade och svarade att du inte kommit på bättre. Du berättade att du sett mig en längre tid men vart rädd, du trodde jag skulle avvisa dig direkt. Men jag log bara mot dig och kände hur ett pirr i magen började växa för varje blick du gav mig.
Jag sjunker ihop i sängen och känner hur kroppen nästan trycker sig mot sängen. Tankarna bara snurrar och jag känner hur allt börjar sjunka in.
Den finns där, inuti mig. Och det går inte en sekund som jag inte tänker på att få hålla barnet i mina armar.
Jag lägger handen på magen och känner hur jag skakar. Under min handflata ligger det någon som aldrig kommer få öppna ögonen. Jag känner hur tårarna börjar fylla upp ögonen och jag blundar för att känna några tårar ila ner för kinden och landa på den vita överkastet. Pltsligt hör jag hur det rycker till i dörren och Lukas kommer instormande. Han stannar tvärt när han får syn på mig och hur jag krampaktigt håller handen ovanför magen.
“Hey Mini, var är det som har hänt? ” mumlar han oroligt och ser oroligt på mig.
Han kommer och sätter sig på sängkanten och han ser alldeles ny vaken ut.
“Nyvaken? ” frågar jag och pressar fram ett leende mellan mina skakande läppar.
“Aningen… Klockan är ju bara 10 på morgonen” ler han och drar håret igenom det blondrufsiga håret.
“Redan ? Då borde väl du vara i skolan nu ? ”
“Nej, dom gav mig ledigt för att hjälpa dig med musiken till låten…”
“Just ja… de är ju därför jag är hemma…”
“Hur är det egentligen ? Du verkar jättenedstämd? ”
“Det är lugnt… Kvinnan på mottagningen sa väl att det är sådana här känslor man får innan en abort”
“Angående den där aborten, är du säker på det? ” frågar han försiktigt som att han är rädd att ta upp ämnet.
“Såklart jag inte är säker, men jag har ju inget val Lukas!” viskar jag förtvivlat och känner tårarna strömma.
“Såklart du har! Du har alltid ett val! ”
“Inte den här gången! Jag klarar inte av ett barn, inte ett levande liv.”
“Varför inte? Vad skulle du kunna göra för fel ? ”
“Jag hade kunnat…” jag tystnar och försöker febrilt komma på något.
“Exakt! Jag menar det vekligen när jag säger att du skulle bli en underbar mamma ”
Mamma… En förälder till ett ungt liv som behöver all kärlek att klara livet…
“Dessutom skulle du inte vara ensam… Du har massor av människor omkring dig som bryr sig om dig och skulle göra allt för att hjälpa dig.”
“Tror du det? ”
“Jag vet!”
Jag lyfter mig upp mot honom och ger han en kram.
“Okej, vi försöker igen. Och den här gången försöker du att itne tänka så mycket utan du bara sjunger? “ försöker Lukas vänligt från sin plats vid pianot.
“Jag ska försöka” muttrar jag frustrerat och lägger handen vid magen för att ta stöd.
“ I’m still in my younger years, am I ready for this?
Can I take the risk and the chance to miss ? …”
Lukas stannar av och ser lite irriterat på mig.
“Mini, du vet att du kan, varför gör du det inte?”
“För det går inte!”
“Du måste bara hitta din inspiration” försöker han och ger en menande blick mot min hand.
Jag följer hans blick och inser att den ansträngt håller sig fast i tröjan ovanför magen och skakar av nervositet. Han ler vänligt mot mig och börjar med Introt igen. Just innan versen ska börja ser han på mig och ler och jag gör en sista kraftansträngning.
Vi hade pratat om barn, men vi tyckte det var för tidigt för vi hade ju hela livet framför oss. Sen var det den där natten när du var så ledsen över att din kusin hade dött. Vi låg tillsammans i din säng och du sa att vi tog morgondagen förgivet, och att ögonblicken förevigas med ett minne som ändå en dag kommer blekna bort. Jag såg att du blev sårad över din kusin död men du sa inget längre. Du tog bara fram en kamera och sa att vi går ut tillsammans. Vi fotade dom där vackra björkarna du tyckte speglade sig så fint i kvällsljuset och vi fotade till och med den där stentrappan där vi möttes första gången.
Jag ser hur publiken viskar och pekar lite konstigt på mig. Dom vet… Alla vet redan. Jag vet inte hur eller varför men alla vet om det. Mikrofonen är kall och metallen nästan skär in av kyla i min hand. Klänningen verkar inte vilja ligga still och det vita tyget flyger lätt fram och tillbaka över mina knän. Nederdelen av håret lyfter från axlarna och nuddar ibland vid baksidan av ryggen. Jag vänder huvudet mot Lukas som ställer i ordning sakerna vid den svarta synthen. Han vänder upp blicken mot mig och ger mig ett uppmuntrande leende. Solen ligger och vilar mot horisonten och verkar inte riktigt vilja gå ner. Tjejernas klänningar lyfter av vinden och blixtar från kameror som tillhör belåtna föräldrar verkar aldrig vilja sluta. Ja, vad händer nu ? Efter det här splittras vi och jag behöver aldrig se hälften av människorna här igen. Gymnasiet till hösten skulle dela på dom sociala grupperna och alla skulle behöva börja om på nytt. Själv hade jag ingen att skiljas ifrån. Lukas skulle studera kvar här i stan och jag har inte direkt nånstans att ta vägen så jag blir också kvar. Estetlinjen var inget för mig så samhälls skulle det bli. Mina tankar avbryts av Lukas som börjar fingra på synthen och ger ifrån sig långa vackra toner och får publiken att vända blicken mot scen.
“Och som avslutning har vi Minette Bäckström som ska sjunga en låt för oss med Lukas Hallberg på synth.”
Jag vänder mig chockat om och ser musikläraren stå med mikrofon på sidan av scen. Han ger mig ett leende och gör diskret tummen upp innan han lägger ifrån sig mikrofonen och tar plats vid ljudanläggningen.
“Jag ska sjunga … A song of Hope som jag skrivit tillsammans med Lukas.” får jag fram och känner hur jag håller på spy upp av nervositeten. Minnerna spelas upp framför mina ögon och får mig nästan falla bakåt.
Den där kvällen… Hans leende… Graviditetsstickan… Ultraljudet… 8 veckor… Dom där bilderna och det där besvikna leendet i Johannas ansikte.
Jag hör hur Lukas börjar spela Introt och hur publiken viskar diskret till varandra…
I‘m still in my younger years, am I ready for this?
Can I take the risk and the chance to miss ?
Can I look back, and see. That this was the right choice for me.
What happened if I regret, will I have the strength to move on and forget?
There where two ways and two choices, I choose mine and now I’m standing for all those quiet voices.
I wanna live everyday . Like there was no tomorrow and living where the only way.
I wanna cry, when I’m feeling low I wanna get up and try.
We all lost someone we love, and we wonder is this a sign from above?
Have I made something wrong, did I wait to long ? To say that you and I belong.
Every tears seems to break me apart, but there’s still a memory of you in my heart.
I’ll never forget you, but it’s time to move on. The memories may fade but they’ll never be gone
I wanna grow up and see, the generation younger than me.
I wanna raise, my own child. And remember my whole life, the first time you smiled.
Watch you walk your first step, laugh out your first words and carry you from darkness to light.
I wanna hold you in my arms, and say that everything‘s gonna be alright.
When I doubted if heaven was true, god sent me a miracle and that was you.
Lukas kramar mig hårt och kysser mig lätt på kinden.
“Du var underbar! Såg du publikens reaktioner? ”
Jo jag såg. Dom där skeptiska blickarna förändrades ganska snabbt till beundran och ånger över att dom tvivlat. Dom diskreta viskningar blev till höga rop och stående ovationer. Ingen där ute trodde på mig, men nu vet dom att jag klarar det.
“Jo, det gjorde jag” ler jag aningen omtumlad efter att ha gått av scenen.
“Du var fantastisk Minette!”
Jag vänder mig förvånat om och ser Johanna och Anders, båda två med näsdukar i handen.
“Tack så jättemycket”
“Kevin hade vart stolt över dig…” ler hon och kramar om mig.
“Betyder det här att…” börjar Anders men tystnar ganska snabbt.
“Ja, jag… behåller barnet…” ler jag försiktigt och väntar tvekandes på deras reaktioner.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | FfripPe - 9 apr 08 - 13:42- Betyg:  | | inte en chans att du slutar här ! :D <3 | | bluesky - 7 apr 08 - 15:24- Betyg: | Neeej :( Lägg inte ner den!
Har du själv skrivit sången? Texten är ju grym!
As bra novell, och om du bestämmer dig för att avsluta den nu så jaa.. det var ju ett bra slut, men jag kommer hoppas på mer!!! | | kllara - 31 mar 08 - 20:17- Betyg: | Tycker inte att du ska lägga ner den .. vänta alltid på nya saker från dig.
Du skriver ju bäst i världen och jag tyckte att den här var skitbra! | | Elon_B - 29 mar 08 - 22:47- Betyg: | ååhhh, asbra! hittade du på sången själv? :P
Den var iallafall jättebra, precis som allt
annat, längtar förväntansfullt på nästa del ^^
<333 | | Mangasagan - 29 mar 08 - 16:09- Betyg: | | Jättebra!!!<33 Du skriver så himla bra:D | | Mp3 - 29 mar 08 - 14:39 | | Otrolfit fin och vacker. 3 gillar denna novell <3<3 |
|
|
|
