[Utan Titel] |
Siluett mot himlen, en perfekt syn av perfekta förlorade oskulden och renheten, jag känner att mitt liv förmultnar under bordet, av furu, där jag ligger, fyra ben och ett ondsint öga. Rökande, krökande generationen samlas på gatorna i formationer, skrämmande tydliga och klara i sitt budskap om frihet och individualism. Jag kravlar i smutsen, känner en bitter smak av skräck ila genom ben, genom armar upp till huvud och hår och hårstrået, toppen av dess existens av universell sanning. Jag ser mina ögon speglas i fönstret av en galen mans bil, förloras i dina himlavalv av naiv lycka för att sedan röka min hjärna till punkten av total insikt och klarsynthet. Mitt liv passerar revy, sekvens för sekvens, tydligt och skarpt i en viss frekvens, suddigt och flummigt och dimmigt, allt framstår som glasklart och säkert... Jag ser min generation gå förspilld, de mest geniala tankar gå förlorade i galenskap, i svält, i modernisering av gamla ideal… Mitt liv har jag fyllt av tomhet och tystnad, lekt med barrikader av osäkerhet och diktat brev av mina intentioner i mental instabilitet. Osäkert är mitt slut då det är där jag befinner mig, allt ser jag klart förutom nutiden då det är där jag flyger genom under mitt bord. De ser alla ner på mig, alla stofiler och fransmän, turkar och pederaster, reptiler och bönder, monster och kannibaler. Jag äter mig genom ett universellt tillstånd av förväxling mellan kön och raser, leker med begreppet tid och ser rummet flyga förbi i dess perfekta förlust av dess säregna existens … Därute, därför är det kallt, gatan är hård och brutal, lampor som om natten lyser, lyser planlagt, allt är planlagt, mitt liv är planerat av en man i en källare utan armar, utan huvud, utan ben, utan kropp, utan själ. Jag spelar efter hans noter av perfekt harmoni som skär sig i mina öron. Jag försöker ta mig hem, jag slutar alltid upp vid tunnelbanestationen, där spenderar jag min natt, liggandes, flygandes, svävar över, frysandes så in i märgen att mitt huvud särar sig från min kropp. Alla onda varelser glor på mig… De kryper likt en sjukdom upp för min sked och nål och penetrerar mitt blod, smutsar ner mig och förkastar mig, smider onda planer. Somnar jag äter de mig levande, 38 år senare vaknar jag upp och finner mig uppäten, jag klarar mig alltid, telefonen ringer och min onda sanning uppenbarar sig. Natten likt den mörka gestalt den är, sprider mardrömmar, äter mina inälvor... jag röker i garderoben denna natt, citerar Karl Marx, skriver dikter på döda papper, äter mina tankar och kräks ut dem över blad och mina brustna nävar. I min spegelbild, i dina ögon kan jag först andas ut för att andas in, språklig onani och en telefon som ringer. Jag andas blod över ditt hår då jag ligger och känner huden och hatet, skräcken och rädslan för den ankommande apokalypsen, slutet på allting och början på intet. Tanken och hoppet skapar frid. Världen är pervers, leker en lek mot mig, skapar konspirationer. Varelserna under marken omgrupperar och jagar mig likt det djur de utsett mig till att vara och förbli, konspirationer av onda varelser födda för att skapa olycka och smärta i världen jagar mig vart jag än går, i duschen, i badrummet, i mina drömmar. Den enda verklighet som tyder sig som säker är den du befinner dig i för tillfället, verkligheten bakom tankar och spår av iskalla fötter mot plankor på vinden, vindstrappan som utgör minnen. Reptilvarelser konspirerar, äter upp mina lungor, förstör organen, samlar saliv, kväver mig, mitt medvetande. I mitt huvud har jag en bild av Gud föreställandes en naken man, sittandes på huk över en bäck. Jag saknar en känsla av samhörighet med min kropp ty den lämnar mig hela tiden i mina jobbigaste timmar i mitt jordeliv, den tar mig för givet och tror att jag är en galen man utan något hopp om vare sig framtid eller nutid. Påtvingad ignorans skapar helvetet inombords, outhärdligt starkt och ont. Känslomässigt är jag död, retad nedsmutsad, jag har hål i min vänstra sko och mina fötter är blöta och kalla. I all min sjukdom kan jag fortfarande se det, det jag en gång vilade i, bortom min undergång och korruption. Tycker du att jag är vacker? Tycker du mitt hår är vackert? Tycker du mina ögon, min högra fot är vacker? Änglalika bilder mot min kind, rör vid mig med hud likt siden, sentimentala kommunistmöten och sidor ur en bok utrivna i våldsamma vredesutbrott, du sprider ditt hår av ilska ut i blåst och vind, regnet fångas och beblandas, skapar släkter och städer. Jag vandrar ner för gatan, under träd, med närvarande huvudvärk, ögonshoppar, du står där vid köttdisken, inne i affären, ifrågasätter ideal och konstform av konsumtion och kapitalism. Är du min ängel? Jag smeker dig och du talar ett språk jag inte förstår, ord utan innebörd, vackrare än livet. Alla dessa ansikten, brutala mot mina ögon då de alla lyser i mina drömmar, för starkt, för komplext. Alla dessa ansikten, hårda, vassa, brutala, onda då de hatar livet, sorgsna då de själsligen brister i brist på kärlek, vilket det inte finns plats för i livet. Blinda poeter och döva musiker, skriker efter hjälp, smärtan outhärdlig, är det dig jag hör i mina få timmar av sömn? Är det du som lämnar mig trots att jag inte finns? Skriker panikartat, bönar och ber vid mina bara fötter, slickar mig mellan fingrarna och klyver mitt hår på huvudet, rakar mina ögon, får ögon i håret. Kommer jag fortfarande att älska livet trots att jag blundar? Livet som jag givit allt och nu är ingenting… Staden andas om natten, skapar stämningar av musik och ljus, harmoni, all lukt och rök bolmar mot himlen i den perfekta balans den från början utsågs till att bilda. Bra betalt utan ansträngningar… Jag har länge övervägt att börja skriva pornografi.
|
| Kommentarer | | varmeljus - 10 apr 08 - 23:07 | | underbart underlig, väldigt trevligt att läsa. |
|
|
|
