Varför lämnade jag er till detta hemska öde?[del2] |
Långsamt öppnade jag ögonen och blinkade. Det nya oväsendet hade väckt mig från min oroliga sömn. Lite yrvaket tittade jag mig omkring från min plats där uppe för att se varför alla väsnades så mycket. Det fanns några till uppe på hyllorna, men jag var upperligbarligen den äldsta. När nere på golvet pekade alla på något under mig, bakom fönstren. De verkade väldigt förskräckta, och det gjorde mig trots allt lite nyfiken. I fönstret mittemot mig kunde jag se att vi kommit upp i bergen, så det måste ha dröjt åtmintone en och en halvtimme sedan vi givit oss iväg. Jag böjde mig försiktigt ner för att se vad alla tjattrade så mycket om. Hyllan knarrade av belastningen.
Och där var den, den där så omtalade och fruktade saken. Flodvågen. Och de var verkligen gigantik, det såg man trots min obekväma ställning och att vi bafan oss så högt uppe. Ibland var något träd ivägen, även fast busschauffören saktade ner. Men ändå såg man den klart och tydligt hur den välde ner vid hamnen och hänsynslöst krossade allt i sin väg. Och en till. Båda var minst lika höga som vattentornet en bit bort. På några hemska ögonblick var det över. Jag kunde bara stirra framför mig, och inte göra något åt att våran fina lägenhet just nu befann sig under vatten. Och tänk om det fortfarande hade funnits kvar några människor i staden? Våran uråldriga granne som knappt kunde stå på sina sköra ben, hur var det med henne till exempel? Jag och mamma hade inte haft en tanke på henne när vi hörde nödsignalen och de specialutbildade gubbar och tanter som sprang runt med en mikrofon och varnade för den stora flodvåg (tsunami?) som bådade komma inom kort tid. Ingen hade haft tid att fundera över orsaken, men vi hade hört några som gastade något om den globala uppvärmningen coh dessutom bannlyste man ju alla bilar som drevs med bensin. Men flera hade ju som väntat brytit mot den regeln, som alltid när det kommer nya.
Alla, med undantag för ett spädbarn och en sovande flicka på kanske två år mittemot mig på den andra hyllan glodde rakt ut mot det som just inträffat. Efter några minuter var jag dock tvungen att motvilligt lägga mig igen på den obekväma hyllan, för att inte få kramp i magen.
Mamma och Viktor dök genast upp i hjärnan igen. Tänk om det varit kvar där nere när... ’’det’’ intyräffade? Jag försökte desperat tränga upp alla de avskyvärda bilder som kraschlandade i huvudet. För om de var kvar där var de helt säkert döda nu… Med tanke på tsunami katastrofen, och den hade säkert bvarit värre än det här.
Tårarna började rinna igen. Jag låg där, mer ledsen än på länge, och snyftade en bra stund. Jag var inte ensam om att gråta märkte jag snart, när jag upptäckte ytterligare några sorsna läten ovanför mitt huvud. Jag tittade dit och blinkade bort några saltvattendroppar till. Där uppe såg jag ett par stora fötter iklädda slitna tennisskor. Därefter följde svarta jeans, en öppen rosa vindjacka och ett rödgråtet ansikte som ramades in av ännu rödare, trassligt hår. Hennes mörka ögon var blanka. Jag uppskattade hennes ålder till ungefär ett eller två år yngre än mig.
- Vad glor du på? snäste hon fram när hon såga att jag tittade på henne. Hennes försök att låta hotfull var bara löjligt. Man hörde tydligt att hon var ledsen.
Jag lät bli att svara. Jag såg ingen mening med det helt enkelt.
- Förlåt, hörde jag en liten ynklig röst om sa. Först några sekunder senare upptäckte jag förvånat att det var den grinandes flickan som talde till mig.
- Det gör inget, klämde jag fram.
Mer sa vi inte, istället valde jag att blicka ner på de nu väldigt tysta mäniskorna där nere. Chockade, var nog rätt ord. Det enda ljudet som hördes var snyftningar från olika håll i den skumpiga bussen och den lilla bebisen som strax började stortjuta. Snart började jag bli kissinödig, men jag försökte strunta i det. Nu ville jag bara så långt ifrån som möjligt från min älskade, men trasiga barndomsstad.
|
| Kommentarer | | ciao - 18 jun 08 - 15:09 | | den var bra ;P |
|
|
|
