Tralalala (endel, sorry men kom inte på nått namn) |
(Haha, kände inte för att bara skriva in. Alltså kommer en endels, ganska aktuell måste väl sägas :P E de förresten bara jag som när ja läser mina egna blir sjukt förvånad över att ja int lyssnar på bandet o stör mig som FAN på Bill?)
(Bill)
”Men FÖ…” började han men fick avbryta sig då han hostade till. Halsen kändes mest som ett slagfält där allt var sönderbombat, sved och värkte. ”Låt mig gå upp,” kraxade han fram, hest, lågt och fick en skeptisk blick till svar.
”Hör du inte dig själv eller?” frågade Tom ironiskt vilket fick Bill att blänga tillbaka på honom.
”Och du fattar ingenting,” fräste han tillbaka, så gott det nu gick. Halsen ville inte förmedla den rätta känslan, åtminstone inte utan att smälla en ny bomb.
”Bill, vi går igenom det här varenda jävla gång du blir sjuk. Det är fan INTE ditt fel!” suckar Tom, men orden går inte in, bara ut igen. Oförmögen att använda halsen till mer än att andas, även om varje andetag svider, och hosta, släppa nya bomber i den redan söndertrasade halsen, blänger Bill på sin bror. Tom suckar igen och öppnar munnen, bara för att stänga den igen, och öppna den.
”Men gör nån nytta istället för att bara ligga där och… ligga. Skriv en låt eller nåt!” föreslår han trött, trött på broderns ständiga gnäll på att han sviker fansen, krav på att han ska få gå upp.
(Tom)
Han hade varit där innan, och innan dess, och flera gånger innan dess. Så fort Bill blev det minsta för sjuk för att kunna uppträda, även om det bara var en konsert som ställdes in. Han förstod, pressen var hård. Men han kunde inte hjälpa att tycka att det blev överdrivet. Han kunde inte hjälpa att han redan efter andra dagen var otroligt trött på sin bror. Som egentligen var den som det var mest synd om, han själv kunde ju åtminstone fortfarande prata, slippa ligga i en sjukhussäng, slippa opereras. Bara tanken fick honom att rysa, han hade aldrig gillat sjukhus, och operationer var ännu värre. Men det var fortfarande ingen anledning för Bill att vara så sjukt, jävla otroligt barnslig. Fast någonstans långt inne fanns biten av Tom som var orolig för sin bror nu. Orolig till den grad att han inte lät Bill läsa ett enda brev från fansen utan att han, Gustav eller Georg läst igenom det. För vad fan skulle hända om Bill fick ett brev från nån idiot som skrev hur jävla deppad han/hon var för att dem inte kom? Tom visste att det skulle vara en dödsstöt, han visste hur känslig hans bror var för det där. Och han visste att han personligen skulle strypa första, bästa människa som på något sätt fick fram det budskapet till Bill.
”Tom?” hördes en kraxande röst och Tom reste sig från fåtöljen där han suttit.
”Ja?” Hans röst var varmare, mjukare nu än den varit innan, kanske beroende på att broderns tonfall också förändrats.
”Kan du ge mig papper och penna?” frågade han lågt, hest nästan som en viskning. Men Tom hörde och med ett leende på läpparna grävde han rätt på ett block och en penna i broderns väska.
(Fattar ni inte slutet så mejla xD Men ja gillar det juh!)
|
|
|
|
