Coral beach kapitel 9 |
Kapitel 9 "En ovälkommen gäst"
Jag var så arg att jag skrek och sparkade till dörren så hårt jag kunde redan efter att jag smällt igen den efter mig. Jag svor till och hoppade runt på ett ben med min ömmande stortå. Det där skulle jag i alla fall inte göra om igen, men det hjälpte lite mot ilskan i alla fall!
När mitt blod slutade koka så klädde jag på mig medan jag fortfarande mumlade surt för mig själv. Till slut tog min nyfikenhet överhand och jag bestämde mig för att se om han var kvar.
Jag öppnade dörren. Han var kvar, och han såg nästan lika sur ut som jag kände mig där han satt och gned sin kind som fortfarande var röd av mitt slag. Jag gratulerade mig själv inombords med ett skadeglatt leende.
”Är du fortfarande kvar, din idiot?” frågade jag uttryckslöst, men jag var inte lika arg längre. Han ryckte till och vände sig om när han fick syn på mig. Han kom genast på fötter.
”Om du förväntar dig någon ursäkt, så…”, sa vi båda två i munnen på varandra, inte exakt de orden, men ungefär. Simon sa väl ungefär ”tror du att jag ska säga förlåt eller nåt så tror du för fan heeelt jävla fel” och det var väl inte mer än väntat. För det första tvivlade jag på att han kunde säga något så avancerat som ”förvänta dig” och för det andra så var han inte typen som sa förlåt heller. Vi stirrade förvånade på varandra. Simon började skratta och trots att jag egentligen var arg så började jag också skratta och resten av ilskan löstes upp i skrattet.
”Jaha, vad var det i så fall som du inte skulle säga förlåt för?” frågade jag till slut.
”Inget, det finns inget att säga förlåt för ju!” svarade han snabbt och det var precis ett sådant svar som kunde göra mig irriterad igen.
”Simon…”, sa jag varnande.
”Det som jag inte skulle säga förlåt för…”, sa han med betoning på ’inte’.
”Ja?” sa jag hjälpsamt.
”Det var att jag låg med dig den där kvällen du vet, fastän du bara var fjorton”, sa han så hastigt han kunde och jag visste att det var det närmaste en ursäkt jag någonsin skulle få av honom.
”Tja, jag antar att jag kunde ha berättat det för du visste ju inte”, sa jag motvilligt.
Simon tittade bort. Han svarade inte, knep igen munnen. Jag fick en känsla av att det var något han inte berättade för mig, så jag tittade forskande på honom.
”Du då?” sa han efter ett tag. Jag förstod att han menade vad min vägrade ursäkt hade handlat om.
”Jag hade inte tänkt säga förlåt för att jag slog dig. Du förtjänade det”, sa jag med eftertryck.
”Ja, men vadå? Om du kommer ut halvnaken så utmanar du ju ödet”, sa han som om det var något självklart att han var tvungen att komma med förslag och antydningar till varenda tjej som av misstag råkade visa sig i bh och trosor för honom, även om tjejen nu råkade vara fjorton år.
”Jag trodde det var Natalie”, svarade jag tjurigt.
Han ryckte bara på axlarna åt det, svarade inte.
”Ska du bo här de sista dagarna i paradiset? Varför flyttar du inte över till mig, jag kan sova på soffan”, sa han och betraktade mig lurigt. Jag suckade inom mig, han var oförbätterlig.
”Nej tack”, sa jag och gick in för att signalera att vår lilla pratstund var över. Han kunde antingen sitta kvar där halva natten eller dra, för mig spelade det absolut ingen roll. Han fick göra precis vad han ville bara det inte involverade mig.
”Lycka till med min brorsa förresten”, ropade han efter mig.
|
| Kommentarer | | cissilarsson_ - 27 mar 08 - 18:29 | | mer!:) |
|
|
|
