Bara En Novell Bland Många Andra |
Jag slängde en blick på klockan, 07.51. "Fan också" var det ända jag tänkte,
jag hade hoppats på att få komma i tid i alla fall en dag den här veckan, om
jag skulle hålla den planen behövde jag springa nu.
Jag kollade mig snabbt i spegeln, de mörkblonda lockiga håret var rufsigt och
stod åt alla håll, försökte rätta till det lite men visste att det var förgäves för när
jag skulle komma ut skulle det ändå göra som det ville, de mörk turkosa-gröna
ögonen var osminkade men hann inte fixa de nu.
Virade snabbt en lång grön sidensjal runt halsen och drog på mig jackan, så var
det bara att försöka hitta väskan också, kutade runt i hela lägenheten, till slut
var det bara hallen kvar och där stod den så fint och väntade, drog snabbt på mig
stövlarna snappade åt mig väskan och försvann ut genom dörren.
När jag kom ut såg jag att det var frost över allt, självklart hade jag glömt vantarna
men hade inte tid att vända, jag stoppade händerna i jackfickorna och började
springa mot bussen.
Jag tog vägen över skogsdungen, marken var alldeles hård och hal så jag gled bakåt
hela tiden, illamåendet i magen som jag hade försökt tränga bort hela morgonen gjorde
sig påmint igen, men jag bet ihop och koncentrerade mig på att komma upp för backen
och försöka tänka på att jag måste hinna till bussen och inte på det som orsakade
illamåendet.
Jag var äntligen uppe på kullen, nu var det bara nedförsbacken och över korsningen så
skulle jag var framme vid hållplatsen, när jag kommer ut från skogsdungen ser jag hur
bussen precis stannar vid hållplatsen jag hade världens fart i nedförsbacken men efter
som jag inte kunde springa över vägen för att det var full trafik åt båda hållen behövde
jag sakta ner.
”Självklart” tänkte jag när jag såg bussen försvinna.
Jag gick långsamt över övergångsstället, nu hade jag ju inget att stressa för, satta mig
på bänken och kollade upp på de små molntussarna som fanns på himmelen.
Mina tankar vandrade tillbaka till när jag träffade dig.
Jag och min kompis Amalia hade bestämt oss för att sista veckan på sommarlovet åka
ensamma till den lilla staden Söder köping, bara cykla runt lite vid kanalen och bara
ta det lugnt.
Amalia sprang upp för trappan som fanns i vandrarhemmet som vi bodde i.
”Vanja är du klar någon gång?” Frågade hon.
”Alldeles straxt” svarade jag och la tillrätta täcket på sängen. Vi hade för en stund
sedan kommit fram till vandrarhemmet, vi tyckte det var bäst att bädda först innan
vi gjorde något annat, vi visste att vi inte skulle orka göra precis innan vi ville sova,
då skulle vi nämligen lägga oss på vår packning och somna på den, som det blev
på vår förra semester.
Jag låste rumsdörren och sprang ner för trappan.
”Nu vill jag ut och leta efter kanalen!” sa jag ”Och utan skor.”
Amalia kollade funderande på mig en stund och sa sedan
”Okej jag tar väl inte heller några skor på mig.”
Ute var det en varm sommarnatt, vi hade kommit rätt sent till Söder köping, jag
hade bara varit en halv dag i Söder köping, men staden var väldigt liten
”Så det kan ju inte vara så svårt att hitta Götakanal” tänkte jag, fast jag hade fel.
Vi sprang runt en timme utan att hitta den, vi gick mest i cirklar, vi möte på många
ungdomsgäng som strök runt kring staden. När vi traskade förbi vände sig alla i gänget
om och stirrade.
”Det verkar som att det inte händer så mycket i den här lilla staden” viskade jag till
Amalia när vi gick förbi de andra gänget som stirrade på oss.”Tänk ifall man skulle göra sådär i
Stockholm när det var någon man inte kände
igen” Skrattade hon.
Jag kände äntligen igen mig och började springa åt de hållet som kanalen låg åt.
”Iiiiiih” skrek jag och sate fart Amalia följde efter men till slut övergick vårat
glädje tjut till massa ”Aj, aj, aj aj!!” Våra fötter var såriga och tyckte inte om att springa
på grus.
Med fötterna nere i vattnet och med byxorna upp vikta satt vi vid kanalen tills klockan
blev runt två på natten.
Dagen efter skulle vi försöka hitta en cykeluthyrning, men det hade varit lättare att hitta
kanalen kvällen innan. När vi gick till turistinformationen så hade den stängt av någon
anledning som jag inte orkade komma ihåg.
Där tog mitt tålamod slut, sparkade iväg skorna upp i luften och svor högt ”Jävla
helvetets cyklar! Det är nog inte meningen att vi ska ha några.”
”Vanja” Sa Amalia ”lugna ner det lite, du kan väl tänka på att det finns andra än vi
här” hon log ursäktat till två killar som satt i närheten.
Jag satte mig på en bänk ”Jag går i alla fall inte här ifrån förens jag vet vart vi ska.”
”Jahapp” var det ändå hon sa innan och gick bort till killarna. Killen som hade på sig
ljusa slitna jeans och en grå t-shirt satt mest och kolla på mig, medans den andra
pratade med Amalia. Mitt dåliga humör gick plötsligt över och jag log lite försiktigt
emot honom, han kav mig ett lika försiktigt leende tillbaka.
Amalia kom tillbaka och såg väldigt nöjd ut. ”Nu vet jag vart vi ska” sa hon glatt.
Jag kollade bara skeptiskt på henne ”Emil och Albin förklarade vägen för mig”
”Okej, då går vi nu.” sa jag log stort och nappat åt mig skorna som låg på marken.
Varken jag eller Amalia kunde somna den kvällen så vi bestämde oss för att ta en liten
kvällspromenad, båda hade bara tänkt en kvällspromenad så vi hade bara mjukis byxor
och linnen på oss och skor, de misstaget skulle vi inte göra om.
Vi gick förbi ett stort hus, massa musik och ungdomar som sprang runt, kändes som alla
Söder köping ungdomar hade samlats på samma fest. Och det var väl ungefär så det var
också.
En förvånansvärt nykter kille stod ute på gatan, när vi gick förbi stannade han oss.
Efter en stund när han fått veta vilka vi var frågade han ”Vill ni inte följa med in till
festen då?”
Jag kollade på Amalia och log nöjt och frågande ”Vanja...” var det ända hon sa och
kollade på våra kläder.
”Äsch, de verkar ändå inte bry sig, hela bunten verkar vara fulla.”
”Okej då” sa hon och log.
Väl inne i trägården var festen i full gång, men både jag och Amalia började tycka
den var tråkig, självklart så kände vi ingen och alla var jätte fulla. Vi hade precis bestämt
för att gå, när jag såg två komma gående runt huset, först bara stirrade jag och sa sedan
till Amalia i ett försök att låta som att jag inte var riktigt säker.
”Är det inte de där två som hjälpte oss med cyklarna?”
”Jo det är det!” sa Amalia och vinkade glatt till dem. Både log och började gå åt vårt
håll. ”Hej” sa båda två och log när det kom fram ”Hej!” svarade Amalia glad som alltid
medans jag bara log gjorde en lite nick med huvudet.
”Det här är då Vanja” sa Amalia
”En Vanja som är på lite bättre humör än sist ni såg henne” sa jag lite skämtsamt.
”Och det här är då, Emil” hon pekade på den längsta killen med mörkt hår, mer orkade
jag inte lägga märke till då ” och Albin” sa hon och pekade på killen men den grås t-shirten
vars ögonens färg speglades i, ögonen var bara någon nyans mörkare.
”Ni hittade cykeluthyrningen sen?” frågade Emil
”Ja då det gick så bra så!”
”Fast på vägen hem cyklade vi fel och råkade hamna här” sa jag med en liten glimt i
ögat.
”Sådan tur för oss” Albin log mot mig, där försvan all mig säkerhet, jag blev genast
nervös över att jag skulle råka säga eller göra något fel. Alla vi fyra stod där och
pratade i mer än en timme och till slut såg jag hur trött Amalia var, själv så var jag
piggare än innan vi gick ut.
”Ska vi börja gå hemåt?” frågade jag henne, hon log tacksamt mot mig och nickade.
”Vi kan följa er om ni vill...” sa Albin.
”Det skulle väl vara trevligt” svarade jag åt oss båda.
En bit innan vi var framme började jag och Albin sakta in lite så vi kom efter de andra
två. Vi stannade och ställde oss att bara kolla på varandra, när jag kollade in i hans
ögon så svinlade det för mig. Förälskade kunde jag inte säga att jag var, jag kände honom
inte, men jag hade blivit förtrollad och fängslad av honom Han hade sitt axellånga blonda
hår ihop satt med en tofs i nacken men en liten hårslinga hade slitits sig loss av vinden och
och låg nu framför ögonen på honom, verkade inte bli störd av det men jag stök bort
hårslingan med hjälp av fingret och satte den bakom örat.
Min hand flyttade sig sen tillbaka till kinden och stök, han vände på huvudet och kysste
mina fingertoppar, jag gav honom en snabb puss på kinden vände sedan och små sprang
sedan den sista biten till huset. På vägen ropade jag något i stillen ”hej då och god natt”
till Emil.
De kommande dagarna spenderade vi med dem, cyklade, åt glass vi kanalen eller åkte
och badade, jag och Albin höll varandra i handen eller gav varandra en snabb puss
då och då, mer vågade vi inte förens sista kvällen.
Emil och Albin hade då förberett en picknick för oss som en lite avskedsmiddag, efter
den så tog jag och Albin en liten skogspromenad för oss själva. Efter vi hade gått ett
tag och samtalet hade dött ut stannade han mig och först bara kollade på mig och sedan
gav mig en öm och försiktig kyss som jag utan att tänka besvarade.
”Jag behövde bara” sa han och log lite ursäktande ”har velat göra det så länge nu.”
”Man tackar ju inte nej till en till” sa jag och kände hur mina ögon strålade emot honom.
Det slutade inte med den kyssen precis, utan han tog mon oskuld där, jag är väldigt
tacksam att det inte kom förbi något gammalt par eller nått som skulle gå en
kvällspromenad med sin hund. Utan vi fick ha den där stunden helt för oss själva.
Jag trodde inte att det skulle göra så ont som det gjorde, men jag behövde bara se på
honom så tyckte jag att det var värt smärtan.
Vi var bara så upptagna av varandra så inte tänkte vi på konsekvenserna av att vi inte
hade några preventivmedel.
Jag hade i och för sig aldrig varit den personen som tänkte på konsekvenserna, Amalia
hade många gånger fått stå och skälla ut mig eller hålla predikan för mig för att jag hela
tiden gjorde impulsiva saker utan att tänka vad som hände efteråt.
Igår när jag pratade med dig på msn hade jag tänkt att fråga om jag kunde ringa dig
och berätta vad som hände... men innan jag hann fråga om jag fick ringa berättade du
för mig att Emil hade åkt i fängelse för knarklagning. Och inte nog med det, din
barndoms kompis hade hittats död på berget ovanför Götakanal, han hade tagit en
överdos av något som jag inte orkade lägga på minnet.
Jag kände då när du berättade det att jag inte kunde komma också och berätta att jag
hade något som var ditt. Då fick du hellre leva o vetandes om det.
Jag vaknade upp ur allt mitt tänkande och såg hur bussen började närma sig, jag reste mig
upp från bänken och då kände jag bara hur hela magen vände sig ut och in och jag böjde
mig fram och spydde. Tårar började sakta rinna ner på mina kinder, för det lilla livet
som jag skulle döda och därför aldrig få uppleva allt det fina i livet.
|
| Kommentarer | | NadaZero93 - 27 mar 08 - 10:47 | wahah vaddå svårt att hitta till göta kanal^^^meb åå vad fin !
i början kändes den lite stressig, men vart bra^^ |
|
|
|
