A Song of Hope - del två |
A Song of Hope
Del 2
Där gick vi hand i hand och skrattade tillsammans som treåringar som tyckte allt med världen var underbart. Det började blåsa kraftigt och du tog mig i din famn och la armarna om mig för att jag inte skulle frysa. Jag lutade huvudet mot ditt bröst och hörde hur ditt hjärta slog hårt under mig. Jag såg upp på dig och du viskade att det slog bara för mig. Med slutna ögon kramade jag om dig och jag kände hur du kysste mig i pannan, och så stod vi där, bara vi.
Tårarna rinner oavbrutet ner för mina kinder och faller hårt mot det randiga pappret som är nerklottrat med överstrukna ord och små korta meningar. Jag lägger ifrån mig pennan och river bort och skrynklar frustrerat ihop pappret som blir en missformad boll, som jag irriterat trycker ner i sopkorgen bredvid mig. Med en suck lägger jag ansiktet i mina händer och känner tårarna mellan fingrarna. Jag tar några djupa andetag och drar bak luggen med fingrarna. Jag tar pennan i handen igen och vänder blad i den stora skrivboken och gör ett nytt försök till att skriva.
"A song of Hope
Even though your tears won‘t stop crying, and sadness take it all. I‘ll be rights there behind you to grab your hand when you fall”
Det var där det tog stopp hela tiden. Jag kastar irriterat iväg pennan som landar på sängöverkastet.
"Mini, hur går det?"
Jag vänder mig om och ser Markus stå i dörröppningen.
"Det beror på hur länge du stått där" mumlar jag utan att röra en min.
"Behöver du hjälp? "
"Det kan väl inte skada med tanke på hur långt jag kommit" muttrar jag sarkastiskt.
Han släntrar fram till mig och lyfter bort mina kläder från en stol som han sedan placerar bredvid mig vid skrivbordet.
"Så, vad är det vi ska göra? "
"Musikläxa, jag vet inte varför men min musiklärare har bestämt sig för att plåga mig. Jag måste skriva en låt med tillhörande musik till skolavslutningen som är nästa vecka" mumlar jag och hoppas att mina tårar har torkat.
"Vad har du skrivit hittills då?" frågar han och lutar sig fram för att se pappret.
Jag drar bort armen jag täckt över pappret med, och låter honom se den smöriga meningen jag skrivit. Efter endast några sekunder vänder han sig upp mot mig.
"Mini, Lyssna nu på mig. Jag ljuger inte när jag säger att du är otroligt begåvad inom musik och sång. Skriv bara vad du känner. " ler han och reser sig plötsligt.
"Tack…" Mumlar jag och ger honom ett svagt leende.
"Alltid syrran "
"Förresten, vad gör du hemma nu? Skulle inte du vara på Arbetsförmedlingen nu?" ler jag och känner humöret resa sig.
"Jag skulle, men jag hade inga pengar till bussen så jag kunde inte ta mig in till stan. Så dom tog bort mig från deras lista. Så jag ska äta middag hemma."
"Men vad elakt att bara ta bort dig sådär för att du inte hade möjlighet att komma?"
"Mm, men som jag säger, det heter Arbetsförnedringen" skrattar han och försöker låta allvarlig.
Jag ger honom det första äkta leendet på länge och river sönder det översta pappret och börjar försiktigt och varsamt skriva dom första meningarna.
Nu gäller det. Jag står utanför Familjen Lundgrens enorma villa och möts av ett otroligt starkt solsken som desperat försöker höja mitt humör. I handen har jag ett kuvert med en extra kopia av ultraljudsbilden. Fingrarna håller hårt om det beigea kuvertet och fingrar lite nervöst mot den släta ytan. Jag hade vart kläderna noga den här dagen för jag vet att även om jag och Kevin har tillsammans ett bra tag, kunde hans föräldrar ändra åsikt om en person på endast några ynka sekunder. Jag var klädd i mörka jeans shorts och ljusgul kofta som hindrade armarna från att bli brända av den starka solen. Till sommarens ära lät jag håret ligga stilla i en fläta och efter många tvivel kunde jag konstatera att jag såg en aning ansvarsfull ut. Jag har redan bestämt mig för att ta bort barnet. Ta bort det... Inte som att ta bort gammal nagellack som ligger kvar ojämnt på naglarna, inte som att ta bort den där krukväxten från rummet för att det blir för instängt utan ett levande liv. Jag tar livet av något som aldrig kommer få känna den där rena lukten av luft som man känner när man står på klipporna vid havet, aldrig känna den där smärtan av att slå sig mot något och aldrig få tänka tillbaka på tiden och le. Jag skjuter snabbt bort tanken för jag kan inte ändra mig nu, jag är bara blott 16 år, jag klarar inte av att ta hand om ett levande liv och ta ansvar för att den ska kunna klara sig på egen hand som äldre. Med nervös hand lägger jag mitt darrande pekfinger på den lilla dörrklockan och trycker lätt till. Ett mjukt klingande ljud hörs igenom huset och ut genom alla öppna springor av huset. Det dröjer inte länge förrän jag hör hur någon fumlar med låset på insidan av dörren och den sakta öppnas inåt.
" Hej Minette, vad gör du här? " frågar Johanna och ler vänligt mot mig.
Hon vet att något är fel, jag skulle aldrig annars dyka upp bara såhär en helt vanlig lördagsmorgon. Dom är en prydlig och otroligt vänlig familj som gillar att bli förvarnade. Det förvånade mig att Kevin var sin familjs motsats och familjen accepterade det.
"Hej, det är något jag måste tala med er om..."
"Jo, kom in... Är det något som är fel? "frågar hon och jag hör att hon är orolig
Det är nu det gäller. Nu om några sekunder ska jag berätta för Johanna Lundgren - en kvinna som bara för några ynka veckor sedan förlorade sin son, att hennes son hann lämna ett minne av sig, som varje dag växer inuti mig. Att hon skulle ha blivit mormor, att hon skulle få hålla en fjärde generation i sina armar, men att det livet ska jag ta bort från världen. Jag ville inte att någon utanför familjen skulle få reda på det undantag Lukas, men mamma tyckte dom förtjänade att veta att deras son gav jorden ett nytt liv, innan han lämnade över sitt.
Vi går in och jag sätter mig i den vita lädersoffan så är så perfekt ställd med öppna planytor och solen som sakta letar sig in mellan dom tunna gardinerna som hänger lätt ner för dom stora fönstren. Att Familjen Lundgren var allt utom fattiga visste dom flesta i området och lockade till sig dom flesta ungdomar i hopp om guldregn. Men jag var inte som dom, jag försökte undvika bröderna Lundgren så mycket jag kunde, vilket var svårt eftersom vi bodde endast några kvarter från varandra. Men annat var det nu...
Johanna sätter sig i en identisk soffa mittemot mig sådär extra prydligt med knäna i kors och välklädd i raka jeans och tunika även om det är minst 18+ grader utomhus.
”Minette, vad är det som har hänt?” frågar hon lugnt , men jag skymtar det lilla nervösa utrycket i hennes ansikte.
Jag suckar tungt och börjar se mig nervöst om i rummet. Fotoramar föreställande Kevin och Tobias täcker hela spiskransen och dom har låtit ingravera en guldskylt ovanför den öppna spisen med Kevins namn och födelsedag.
”Jag vet inte riktigt hur jag ska säga det här…” mumlar jag lågmält och börjar nervöst rulla tummarna.
”Du kan vara lugn, jag försöker tänka mig alla möjliga situationer du kan vara i, så jag inte chockeras allt för mycket” ler hon hjälpsamt.
”Jag… Jag är med barn…” viskar jag och slår ner blicken i det ljusa björk golvet.
Det blir tyst och jag vinklar upp blicken lite grann för att se hennes reaktion. Till min häpnad sitter hon och ler med tårar i ögonen.
“Det är ju… Underbart ! ” ler hon samtidigt som en låter tår sakta rullar ner för hennes perfekta hy.
“Kanske det, Men det spelar ingen roll. Jag har beslutat mig för att …ta bort det” Dom sista orden får jag pressa fram och känner hur det sticker till i hjärtat så jag måste dra efter andan.
Jag ser hur hennes utryck svalnar och hon stirrar tomt framför sig.
“Jaha…Jag förstår att det är ditt beslut” mumlar hon och försöker förgäves pressa fram ett leende mellan dom rödmålade läpparna.
“Alltså jag hade mer än gärna behållt barnet men jag är för ung, min omgivning är för ung och inte redo att hantera något sånt här” försöker jag lindra och förvånas över hur mogen jag låter.
“Jag förstår dig men jag kan inte låta bli att gråta, bara så du vet stöttar vi mer än gärna dig i dina sjukvårdskostnader eftersom vi också är en del av det här”
“Nej det behövs verkligen inte, Det gör det gratis på ungdomsmottagningen.”
“Ska du verkligen göra det där? Jag menar inget fördomsfullt men är det inte säkrare att göra det hos professionella läkare med flera års utbildning?” frågar hon oroligt och ser bekymrad ut.
“Nej tack, det behövs verkligen inte. Jag ska göra en medicinsk abort som går ut på att äta tabletter, så barnet bör… ja om några veckor…” jag tystnar och känner hur det sticker till än en gång inuti mig.
"Eh.. jag måste gå nu" mumlar jag innan jag reser mig snabbt och nästan springer ut genom dörren.
Är det här verkligen vad jag vill ?
‘A Song of Hope’
“ I‘m still in my younger years, am I ready for this?
Can I take the risk and the chance to miss ? “
hope you like it (: nästa del kommer så fort jag skrivit .
skrivandet fortfarande på utvecklings vägen (:
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | | Mp3 - 29 mar 08 - 14:33 | | Otorltigt bra <3<3 gilalr denna någe otrolgit. <3 | prickigthallon - 27 mar 08 - 13:35- Betyg:  | Ja, det är den verkligen :D
jag önskar mig mera :D omgående ;P
<33 | | anderssooon_ - 27 mar 08 - 12:39 | | asbra, skicka mail när nästa kommer? | | Elon_B - 27 mar 08 - 11:46- Betyg: | ÅÅåh, den här novellen är sjuuuuktbra!!! :D
Jag hoppas hon behåller barnet ^^
Skriiiv fortsättningen snaaaabbt! :D | | vadsynd - 27 mar 08 - 09:43 | | Asbra skrivet! Fortsätt genast! | | FfripPe - 27 mar 08 - 02:17- Betyg: | sjukt bra!
skriv snabbt :D
jag måste få veta vad som händer :D
<3 | | Mangasagan - 27 mar 08 - 01:14- Betyg: | | Jättebra!!:D Mera:D |
|
|
|
