Varför lämnade jag er till detta hemska öde?(del1) |
Alla flyr i panik, alla hörde ju varningsropet över hela staden. En massa bussar med skräckslagna busschaufförer står uppradade lite här och var, flera proppfulla har redan börjat åka. Alla bilar som inte körs på el eller biogas eller liknande är förbjudna att köra, men i paniken vill alla fly på snabbaste möjliga sätt, och det är få som varit såpass förnuftiga och faktiskt köpt en miljöbil. Mina öron är d´sedan länge nästan helt bedövade av rädsla och allt oväsen som hörs, och ständigt håller jag på och tappar bort min familj på mamma och en sex år gammal lillebror. Våran bil har någon dum självisk tjuv tagit, mamma glömde som vanligt att låsa. Så i brist på annat är vi tvugna att ta någon av de bussar som finns.
- Mamma! ropar jag desperat än en gång. De var ju här alldeles nyss!
Istället provar jag med min lillebror som min mamma bär på:
- Viktor!
Inget svar nu heller. Vilt stirrar jag på varje person jag skymtar, och det är många. Överrallt knuffas människor omkring. Här nere vid hamnen har flera redan ramlat i vattnet, och skriker på hjälp. Men ropen dränks i allt annat ljud, och bara deras närmaste orkar hoppa i och rädda dem om de inte kan simma själva.
Jag svor hjälplöst för mig själv. Just som jag var påväg att ge upp och bara sätta mig ner och börja gråta, vilket inte hade varit till stor hjälp alls, grep en kraftig men med skinjacka tag i mig. Han gastade i all hast något till mig om varför, men jag hörde inte ett ord. Jag var alltför chockad för att kämpa emot. Där uppslängd på hans stora axel hade jag i alla fall lite bättre uppsikt över allt förvirrat folk i fall tt jag kunde få syn på min mammas mörklila hårman. Hon bille alltid vara ''ungdomlig'', och det började bli väldigt pinsamt att synas tillsammans med hennes svarta nitjacka och ansiktspiercingar. Men jag skulle ge vad som helst för att få syn på henne nu, hållandes i Viktors lilla hand med en tillfällig hennatatuering på förreställandes en drake.
- MAMMA OCH VIKTOR! skrek jag ännu en gång rakt in i mannens öra. Han låtsades som tur var inte lägga märke till det.
Nu strömmade tårarna nerför ansiktet. Varför denna plötsliga evakuering? Åhh, om jag bara visste vart de fanns! För att inte tala om alla andra, Mia till exempel, vart var hon? Fast hon hade nog åkt för länge sedan, Mia och hennes familj var miljövänner sedan länge. Jag hade bara fått se skymten av en i paralellklassen i ett fullsmockat bussfönster.
Nu trängde mannen sig in i en blå buss. Även denna såg ut att vara full av svettiga, darrande kroppar. Hela tiden trängde det in nya. Mannen som burit in mig höll just på att hejda den inrusande folkströmmen, han liknade en av de som varit med i Titanic.
Hur kunde jag tänka på Titanic nu förresten, ensam i en buss som startade med öppna dörrar, fullproppad till bristningsgränsen och med mamma och Viktor någon helt annanstans, för på bussen var de i varje fall inte.
Igen så tog några människor tag i mig och lyfte upp mig på hyllan där uppe, antagligen för att jag var liten. Jag såg nog helt uttryckslös ut. Likgiltig. Min älskade mobil hade jag tappat när jag hade tappat bort dem en annan gång, så nu var jag alltså på väg att lämna allt.
Staden var ju trots allt påväg att dränkas om bara några få fruktansvärda timmar, och jag lämnade den utan en tanke på att rädda de som betyde allra mest för mig!
(Behövs kommentarer för fortsättning!!!)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | osynlig_flikka - 27 mar 08 - 10:23- Betyg:  | oj, shit va bra den var! forsätt!
Vill läsa mer!
Spännande och lite späciell1 | | Mangasagan - 26 mar 08 - 23:37- Betyg: | | Fortsätt! jag kommer absolut läsa den här!:D | | Justmyfault - 26 mar 08 - 23:33- Betyg: | | Oj...Fortsätt, Jättebra!(jag kommer garanterat läsa fortsättningen) :) |
|
|
|
