Dry of the blood, and take the shit - Del 3 |
Dry of the blood, and take the shit @ del 3 [sista delen]
Jag hade stått där och stirrat, helt mållös. Först på dörren, och sedan på mamma. Jag var ju bara 10 år då, jag visste inte ens vad… Knark var. När jag såg mammas tårar strömma oavbrutet ner för hennes kinder, förstod jag att någonting var fel, någonting var väldigt fel. Jag gick fram till mamma och kramade om henne, men hon besvarade den inte, hon stirrade bara tomt framför sig, innan hon slutligen reste sig upp, föste bort mig, och gick in till hennes och pappas rum. När hon stängde dörren, mitt framför mig, öppnades de där hålet i magen. Jag kunde inte tänka, jag kunde inte göra någonting, jag bara grät. Hålet i magen vägrade att försvinna, hur mycket jag än försökte.
Hoppet var slut. Och nu när jag tänkte efter, hade de egentligen aldrig funnits något. Så fick jag tag i sängkanten, hasade mig upp, och lade mig i sängen, raklång. Sängkläderna var smutsiga, dem hade inte bytts på i alla fall tre månader. Det var blodsfläckar på lakanet, kudden, och täcket.
”Arlene…” Började mamma. Jag kollade upp på henne genom tårarna, snyftade, och log. Hon var inte borta i alla fall. Jag nickade bara.
”Din pappa…” Sa hon och harklade sig.
”Han… Allting är under kontroll, okej? Prata inte om de här utanför hemmet och sådär. I skolan eller någonting. För de hände ingenting, förstått?”
Jag stirrade bara på mamma, och om jag inte hade helt fel, såg hon rädd ut. Hennes ögon såg ut som att dem skulle trängas ur hennes hålor, och dem var skärrade. Riktigt skärrade. Jag hade aldrig sett mamma såhär förut, för hon hade alltid varit den modige. Hon var min förebild, min idol. Och nu var hon bara en tom skugga.
Mitt rum var en enda röra, men de brydde varken jag eller någon annan sig om. Plötsligt ryckte jag till, för utanför hördes sirener. Ambulanser. Jag hade kunnat skilja på polis, ambulans och brandbil sedan jag var liten. Och de var definitivt en ambulans som kom. Efter ett tag hördes också en polis. Två. Vad hände? Jag hasade mig fram till fönstret och kollade ut. Fönstret vette mot framsidan, till gatan, så jag såg allting. Jag trodde inte de jag såg, men ambulansen och poliserna, stannade hos oss. Mina krafter kom plötsligt tillbaka, och jag reste mig med vinglande ben upp, och svamlade ut ur rummet. Ner, i hallen. Och fick en chock.
Det fortsatte. Slutade aldrig. Och jag visste inte VAD de var med pappa. Han kom hem på söndagen, drack, låg hemma och fortsatte tills onsdagen, försvann ut, kom hem till lördagen, slappade, och sen började de om igen. Det var som en cykel som vägrade ta slut. En cirkel, där allt började om och om igen. Där man fick ta slagen som de var, och lyssna på mamma när hon grät och sa; han har inte alltid varit sånhär! De spelade liksom ingen roll längre. Först trodde jag också på de, men nu var jag inte säker. För mina minnen från förr, hade trängts bort. Det var inget mer än bortglömda minnen.
För där, på hallgolvet, låg mamma. I hennes ena hand låg en hög med tabletter. Och i andra handen, en påse. Jag visste direkt vad de var, jag hade väll tagit de själv någon gång, på fester och sånt… Vad fan gjorde mamma med ecstasy?! Sen hände allting för fort, så fort att jag inte hann med, och plötsligt låg jag i en hög på golvet, samtidigt som pappa vaknade och spillde whiskey över hela soffan, svor, och välte ner hela tv:n, innan två poliser tog tag i honom, och han fördes till polisstationen. Mamma däremot var helt plötsligt i ambulansen, och jag bredvid, i bilen, tillsammans med läkare. En man i 30-års åldern sa till mig att ta de lugnt, och gav mig sedan lugnande. Jag märkte inte vem det var som skrek, förrän jag insåg efter två doser lugnande, att det var jag.
En dag fick jag reda på vad som hade hänt med pappa. Mamma sa de helt enkelt. Jag var 12 år, hade nyss kommit hem från skolan, och gömt mig i en vrå. För att de skulle ta längre tid för pappa att hitta mig. Han hittade mig inte heller, han låg väll avsvimmad i ett slumområde med ett gäng prostituerade bredvid sig. Då berättade hon allting.
”Din pappa var stabil tills han blev avskedad. Jag trodde inte heller på att han kunde förändrats så mycket på grund av de, men… Han började dricka, som du ser, och… Ja, de finns en mängder knark också. Han är med i många gäng, där hälften är ute efter honom. Mer kan jag inte säga.”
Ungefär så sa hon. Efter den dagen kollade jag bara på pappa med hat i blicken.
Allting blev svart. Eller nej förresten, de blev inte svart. Ni vet, som när man blundar? Jag har alltid tänkt på att, det blir egentligen aldrig svart, det blir massa olika färger, men folk har fått för sej att det är svart. Eftersom man ändå blundar, vet man inte vilken färg de är. Och då kan man heller inte säga att det är svart. Hursomhelst, så blev allt den där färgen jag inte vet, och sedan vaknade jag. Jag bländades av ett vitt sken, som visade sig vara väggarna och fyra sköterskor med alldeles för vita kläder. Jag reste mig upp, drog loss en sladd som satt i armen, och hoppade ner från sängen. Sköterskorna skyndade sig fram till mig, och försökta trycka i mig i sängen igen.
”Släpp mej, SLÄPP MEJ FÖR HELVETE!” Skrek jag.
”Vart är mamma?! JAG VILL TRÄFFA MAMMA! MEN SLÄPP MEJ DÅ, JÄVLA KÄRRING!”
Och de rullade på. Till slut slog jag till en av dem i magen, och när jag egentligen skulle ångrat mig, sprang jag ut ur rummet, eftersom dem andra var fullt upp med att kolla till deras kollega. Jag sprang förbi rum för rum, tills jag slutligen stannade, och började öppna alla dörrar. Första var en gammal tant, inte min mamma. Andra ett barn, inte min mamma. Och så fortsatte de tills någon tog tag i mig, och ledde bort mej till mitt rum igen. Jag hade aldrig varit så frustrerad i hela mitt liv.
Så jag tog till gråten istället.
”Snälla, kan jag inte få träffa mamma?” Snyftade jag och hängde mig fast i en av sköterskorna och bara grät, grät och grät. Jag märkte inte deras flackande blickar fram och tillbaka förrän tre av dem gick ut, och offret jag hängde på stannade kvar. Hon satte sig bredvid mej på sängen, och först nu såg jag hur allvarlig hon var. Hon var blek dessutom, och såg trött ut, samtidigt som om det var något väldigt viktigt det var talan om nu. ”Arlene…” Började hon. Rösten sprack, så hon var tvungen att harkla sig.
”Din mamma, har tagit några väldigt farliga tabletter, vid namn ecstasy. Har du hört talas om de någon gång förut?”
Jag blev förbannad.
”Ser jag ut att vara 8 år?!” Sa jag argt.
”Nej, de är klart du vet vad de är… Mumlar hon. Jag sa ingenting. Vad skulle jag säga?
”Hursomhelst… Dem här tabletterna hon tog… Arlene… Hon klarade sig inte.”
Fick hon fram till slut. Jag stirrade på henne. Det kändes som flera timmar, när de i själva verket bara rörde sig om fem sekunder, innan jag pötte till henne. Än en gång rusade jag upp ur sängen, sprang ut ur rummet, och bort genom korridoren. Och denna gången hindrade ingen mej. Det tar ändå inte lång tid, för helt plötsligt är jag i receptionen, och det går läkare överallt. En fick syn på mig, och skyndade sig med stegen. Men jag hann före, och sprang ut. Jag märkte inte ens sjukhuskläderna jag hade på mig, och inte heller folket som sprang efter mig. Ut genom dörren, och ut på gatan.
Mina tårar hade inte slutat ringa, och jag sprang i blindo. Jag hörde bara bilar, som tutade, och folk som skrek. Jag vet inte vad dem skrek åt.
Sedan hände något. Jag fick en knuff i sidan, hårdare än jag någonsin fått förut, och flög. Jag hade aldrig mått såhär bra hela mitt liv. Jag kände mig fri, som en fågel, att göra som jag vill, andas in luften, och känna på friheten. Sen blev allt svart. Ingen annan färg, utan becksvart.
Expressen söndag 5 mars 2oo8
I lördags eftermiddag slutade Arlene Johansson att andas. Hon hade förts till sjukhus under privata omständigheter som polisen inte vill ge ut, tillsammans med sin mamma. Klockan 16.47 avled hennes mor. Två timmar senare fick dottern reda på detta, och det tog inte lång tid förrän hon sprungit ut ur sjukhuset, och snart blivit påkörd.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | gbg_95 - 11 jul 08 - 22:15- Betyg:  | | åå..synd, men väldigt bra skriven | | prickigthallon - 26 mar 08 - 15:16- Betyg: | | En väldigt tragikst novell. Men extremt välskriven och bra <3 | | SabbePabbe - 26 mar 08 - 11:32- Betyg: | ohh...
Det blev ett tragiskt slut, men novellen var jättebra. |
|
|
|
