"Var inte vissen min ros" |
När du passerar blir min värld en underbar plats.
Du är den person jag riktar mitt jubel mot, den som jag håller,
kär. Personen som jag helst vill omfammna är bara du. Jag
vill hålla om dig länge, hårt. Känna din muskulösa kropps värme...
Tills jag måste släppa taget. Tills jag måste låta dig gå.
I mina tankar önskar jag då, snälla var bara hel och hållen
när du kommer igen. Om du kommer igen. När du ser min blick
mitt bleka ansikte säger du med mjuk röst "Var inte vissen min
ros" När jag sedan springer fram i gråt mot dig och åter vill
omfamna dig öppnar du snällt dina armar. Även fasst du inte kan springa
ikapp den dyrbara tid som du just förlorat. Du kysser min kind och
och säger med en hopplande röst som just har brustit i gråt
"Jag måste gå, men jag älskar dig så" Sedan är du borta. Långt långt borta.
Inte ens horisonten är vid din sida. Jag hoppas att kriget
inte slukar dig hel, och att du kommer hem till mig så
snart du kan. Fast krig är farliga, så mycket som dom vill och kan.
Fast inte så mycket som jag vill att du ska komma hem..
|
|
|
|
