Jag älskar min bror (kap 15) |
Vårat internet cp:ar sig som i helvete så jag fick bara ett normalt damp på den, var bara nära på att slänga den i väggen men det behövdes inte då den bestämdes sig för att samarbeta, för tillfället. Hade tänkt lägga ut kapitelt tidigare men som sagt, inget vill längre fungera för mig *djup suck* och ger datorn en mordiskt blick. Menmen ^^ hehe, över till något annat, i denna delen får man reda på lite mer om Saras/Marias liv ;) Och, tyvärr kan det dröja ett par dagar innan nästa del kommer då tråk skolan börjar igen imorgon, *ännu en djup suck* men har ju helgen på mig sen ;P
Men kommentare gärna för då blir min "dag" lite ljusare efter mitt raseriuttbrott mot datorn som inte längre gillar mig XD
Pöss på er och kram <3 <3 (=
Kapitel 15
När jag öppnade dörren in till lägenheten och hängt av mig jackan på en krok och ställt skorna på en skohylla, gick jag in till köket där fann jag Treasure sovandes på golvet i ett hörn.
Så sött. Tänkte jag för mig själv och log lite. Hörde hur min mobil började ringa och tog fram den från byxfickan, kände sedan hur tårarna började bränna under ögonlocken.
Trots jag raderat numret så kände jag igen det.
Jag vill bara slänga den i väggen, lägga på men istället svarar jag.
”Bill ring inte.”
Sa jag hest och lade på, stängde även av den för att vara på säkra sidan. Kanske borde ha låtit honom få säga något, men jag orkade inte helt enkelt. Ett ljud bakom mig fick mig att snurra om.
”Hej Rasmus, så du har… piggnat till.”
Hälsade jag och log försiktigt.
”En snubbe ringde förut.”
Rasmus stirrade på mig, ögonen låsta mot mig, kände hur rädsla kröp på utan anledning. Men ändå så oroade jag mig, vad hade Bill sagt när han ringde hem hit? Och vad hade Rasmus sagt? Min mun förblev stängd och Rasmus tog i akt och fortsatte.
”Han kallade sig Bill och sökte efter en Sara, det vill säga du?”
Han lyfte på ögonbrynet i frågande blick, jag kan väl berätta om Bill? Pratade jag med mig själv i mitt huvud, det gör väl inget? Men han verkar så instängd, som om han inte vill att någon annan ska få röra mig eller låta mig prata med andra.
Det var från den dagen jag blev rädd för Rasmus men kunde ändå inte sparka ut honom.
Vet bara inte ibland vad han kan göra när han är drogpåverkad eller full.
”Han kanske ringde fel.”
Ljög jag.
”Det är ju inte bara jag som heter Sara i denna värld.”
Svarade jag i ett försök och tittade med avstånd på honom.
”Nej det är ju klart, men han lät så förbannat övertygad…”
Tystande han sedan, men ryckte på axlarna som om han blåste bort det.
”Jaja, det kunde ju varit ett misstag.”
Sa han till slut och då log han till slut.
”Vad är det?”
Frågade jag eftertänksam, sneglade lite och drog på ett litet flin.
”Nää… inget speciellt. Det är bara att du är så himla… Unik.”
”Unik?”
Upprepade jag, kollade på honom ironiskt. Men han vara fortsatte att le, börjar gå långsamt emot mig.
”Ja, unik.”
Jag betraktade hans steg, hur de långsamt, nästan orörligt går fram mot mig och ställer sig sedan mitt framför mig och lägger sina händer runt min midja.
”På vilket sätt?”
Svarade jag, tittade på honom retsamt. Hans kindben som syns tydligt, dem gröna smaragderna till ögonen, näsan som jag kan beskriva med fyra ord.
Näst in till perfekt.
”Du har vackra ögonen, blåa som havet och mystisk…”
Viskade han nästan, förde sitt huvud närmare så att vårar näsor nästan nuddar varandra, ögon som blixtrar och slukar.
”Dem bär på något.”
Fortsatte han, jag stod tyst, andades och ler. För mina händer runt hans nacke.
”En hemlighet, en djup en och något mer som jag inte kan tolka.”
Avslutade han, stirrade in i mina ögon.
”Du är rätt speciell du med,”
Sa jag, tryckte våra kroppar närmare.
”Du har också ögon som bär på något och jag vill veta vad. Intensivt gröna och något mörkt…”
När jag sa det slocknande hans leende lite, i alla fall om jag såg rätt. Hade jag kommit på en öm tå? Tänkte jag oroligt, kanske gick jag för långt, han kanske inte vill påmind över det som troligt vis har hänt? För något måste ju ha gått fel om han börjat med droger. Ju mer jag tänkte på det ju mer eftertänksam blev jag.
Vilket han nog också märkte.
”Vad är det?”
Han tittade på mig oroligt till VÄLDIGT oroligt på mig! Genast släppte han greppet om mig, vilket jag inte vill att han skulle göra. Visst, han skrämmer mig på något sätt som jag inte kan förklara men samtidigt känner jag mig trygg i hans varna famn. Hans stora ganska grova händer lägger sig på mina axlar och avståndet som bara var några få millimeter från våra munnar suddas ut rejält. (Egentligt mig)
”Är det som hände för någon dag sen… har du sett Han? Vi, eller ja du kanske ska gå till polisen? Jag ska nog inte följa med dit…”
Orden dog ut, han granskade mig. Det hela är faktiskt sött på ett eller annat sätt. Han bryr sig om mig, min Rasmus är orolig och vill faktiskt hjälpa. Men jag kan inte gå till polisen, vill inte! Men hur ska jag säga det? Och vad menar han med att han inte kan följa med, har han gjort något? Eller är det för att han är missbrukare? Så många frågor, min hjärna pallar snart inte mera! Förtvivlad och mer eller mindre förvirrad över hur min hjärna tänker stirrar jag panikslaget på honom med en blandning av att han är helt dum i huvudet.
”Jag, jag kan inte…”
Sa jag till sist som verkat som en evighet, kollade på honom med ögonen som börjar fyllas av salta tårar utan att jag märkt det. Rasmus sa inget, bara tittade forskande på mig med sina gröna smaragder till ögon utan dess like.
”Jag är rädd, förstår du Rasmus! Jag är rädd, vågar inte gå Dit. Jag vill inte… Jag vill bara glömma.”
Snyftade jag fram, tårarna rann nu hejdlöst. Allt rann över, så länge har jag hållit inne mina känslor och tankar om min familj, Tobias, Bill och Mannen Utan Ansikte, ja allt.
Jag sjönk ner på golvet mot en av köksstolarna och utan ett ord satte sig Rasmus sig ner bredvid mig, la sina trygga armar runt om mig. Viskade tröstande.
”Såja, allt kommer att bli bra, lovar. Jag finns ju här och jag ska inte lämna dig.”
Färgen försvann lite grann från mina kinder och hjärtat hoppade över ett slag, aldrig gå? För alltid stanna? Nej! Tänkte jag chockat, visst jag gillade honom, kanske till och med älskade han. Men jag vill inte att han för alltid ska stanna här, aldrig lämna min sida. För det är något som skrämmer mig, något i hans ögon som ibland kan bli så mörka och hans raseriutbrott.
Han verkar inte kunna kontroller dem.
”Aldrig gå?”
Upprepade jag högt som ett eko.
”Aldrig.”
Viskade han i mitt öra, förde mig närmare honom genom att krama om mig och gav en puss på mitt huvud. Ordet aldrig upprepades ständigt, aldrig.
Men ändå så blev jag om inte gladare, för det var ju det jag ville, att Rasmus skulle stanna här hos mig. Så varför är jag nu osäker på den punkten?
Och utan att vara fullt medveten om vad jag sa, så började jag berätta allt. Tårarna rann konstant så att hela jag skakade men Rasmus bara höll om mig lyssnade. Jag berättade om mitt liv i Sverige. I Skåne. Hur jag växte upp med inga vänner, bara hade min lysande pappa som alltid lyckades muntra upp mig genom att ta promenader i Skånes sago skogar. Karin, min fantastiska mamma som kanske inte alltid förstod sig på mig, men gjorde sitt bästa. Om min hund Mattias som betydde allt för mig, att jag på min födelsedag fick honom. En golden retriever med mjuk päls som jag brukade borra in näsan i och känna doften av hund, doften av Mattias. Men hur han efter åren plötsligt blev sjuk och var tvungen att avlivas och jag vägrade lämna mitt rum. Jag grät i dagar tills ögonen var torra. Mamma som tröstade mig med att äta glass tillsammans ibland sent på kvällarna och verkligen prata för första gången på riktigt.
Jag berättade om skolan, om hur glada mina föräldrar och lärarna var över mina höga betyg. Men också hur jag kände mig, hur jag trots hade bra betyg inte kände mig tillräcklig.
Som om jag inte dög.
Skolan var jobbigast, ingen ville vara med mig. De tyckte jag ”annorlunda” för att jag valde att hålla mig lite bakgrunden, pratade inte så mycket och umgicks så mycket med min bror. Jag fattade aldrig vad jag gjorde som fick alla att hata mig. För något måste det väl ha varit? Annars hade de väl inte tittat ned tillåtande på mig, blickar som rakt igenom mig, kort sagt, jag var luft. Våren då mamma och pappas gräl bangade ur ordentligt. Jag förstår inte varför jag berättar om det för Rasmus av alla människor, men just nu känns det som om han är min enda min vän, ja snarare är.
Våran familj hade alltid hört till den ”perfekta” kategorin, varför vet jag inte. Fast skulle dem ha vetat så hade dem inte gjort det, bara säkert tyckt synd om oss. I alla fall för mig och Tobias som var tvungna att höra på deras bråk och onödiga gräl. Vi var inte så perfekta som de flesta i bygden trodde, nej inte alls. Visst, för det mesta var vi väl det kanske men inte den våren för två år sen. Jag minns inte ens hur eller varför grälet blev så… så stort. Bara hur jag och min bror satt på övervåningen i hans rum tätt ihop med högsta volym på cd spelaren. Senare hade vi vågat oss ner till vardagsrummet, pappa var inte där men mamma hade suttit i soffan med knäna uppdragna med rödgråtna ögonen och ett svagt rött märke på kinden.
Efter det gick hela familjen i familjeterapi, vilket jag hatade över allt annat.
Självklart tyckte eleverna på skolan att det var ännu mer konstigt, började prata bakom ryggen på oss. Sa att pappa misshandlade mamma och min bror var farlig. Men jag lyssnade inte, det var ju inte sant! På dem så kallade ”mötena” med terapisten som hette Urban satt jag för det mesta tyst. Sa inget, var rädd att mina föräldrar skulle skilja sig men det hände aldrig. Under hela den tiden mådde jag skit, önskade nästan att allt bara skulle vara över med ett vindkast. Skar mig till och med i handlederna för att jag mådde så dåligt, skar så att det blödde men aldrig så att det blev ärr. Jag slutade med det efter ett tag, då allt äntligen började ljusna och nu för tiden skäms jag bara över det. Och efter några månader blev allt mer eller mindre som vanligt igen. Åter igen blev vi som den lilla perfekta familjen vi en gång var, fast denna gång med ett förflutet med problem som vi sopat under mattan.
Min röst var hes när jag slutade. Dem salta tårarna hade slutat rinna och klistrat sig fast på mina kinder, jag snörvlade till och lyfte huvudet mot Rasmus som tittade på mig.
”Jag är ledsen, för allt du varit med om. Men nu är jag här Sara och jag finns här, vid din sida.”
Sa han, tittade mjukt på mig och gav mig en varsam puss på pannan. Jag lutade åter igen huvudet på hans axel och lät den vila där.
”Tack.”
Mumlade jag med grötig röst i hans famn, vet inte varför jag sa så. Tackade honom, visst jag vill han honom där hos mig, stanna vid min sida och hjälpa mig i svåra stunder. Men ändå inte, hur svårt ska det vara att komma underfund på vad man vill och inte? Varför ska allt vara så jobbigt? Frågor som snurrade omkring inne i mitt huvud gjorde så att jag fick huvudvärk och till slut flöt jag bort till en djup sömn med Rasmus som strax efter mig somnade med armarna om min kropp.
Under mitt så kallade ”öppning” till honom, lät han få reda på mer om mitt liv och innersta tankar och känslor, men det var det tre saker han inte fick reda på.
Min kärlek till min älskade storebror eller vem Bill var som ringde förut. Och inte heller VEM jag är, att mitt namn inte är Sara Johnsson. För på dem punkterna är jag fortfarande osäker på om jag verkligen ville låta honom få veta…
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 12 jun 08 - 23:56- Betyg:  | | Underbart !!! <3<3<3<3 | | foreversacred - 25 mar 08 - 14:38 | | yea så jäkla bra | | -Cute - 25 mar 08 - 13:14- Betyg: | OJOJOJ underbart!!
så sjukt bra allvarligt <33 | | Mangasagan - 24 mar 08 - 20:28- Betyg: | | Jättebra!!!!!!!!!!!;D<3 |
|
|
|
