kort novell, en del |
Solen lyste utanför fönstret och jag trummade med fingrarna på mitt skrivbord.
En ovanligt tråkig söndag, eller okej, vilka söndagar var inte tråkiga?
-Angelica, det är telefon till dig!
Jag blev väckt ur mina dagdrömmar och kastade mig upp ifrån stolen,
snubblade på en trave böcker och svor tyst för mig själv.
Jag dansade ner för trappan med tvärnitade när mamma stod med en telefon i handen och såg oroligt på mig.
-Värst vad du ser upprörd ut då? Jag tog den ur hennes hand men hon stoppade mig.
-Det är polisen, har du gjort något?!
Jag ryckte till och såg på henne som hon var dum i huvudet, fnös och lade telefonen mot örat.
-Ja det är Angelica?
-Hejsan, jag heter Carl Engberg och kommer ifrån Handen polisen.
-j..ja?
-Jag beklagar verkligen, asso..
Den bärbara svarta grejen som jag för två sekunder sen höll i min hand låg på golvet och en svag stämma hördes ifrån den.
-Mamma jag vill inte höra, jag vill inte.
Mamma såg skeptist på mig men nickade bara.
Jag visste vad det handlade om, jag kände det i mig.
Ni vet, när ens bästavän är död eller om något har hänt henne är det är helt normal känsla.
Benen vek sig under mig och jag landade på den gröna mattan som troget tog imot mig.
Men en matta gjorde ingen skillnad, hon var borta, jag visste det.
Inte hjälpte det när min mor lade på luren och tittade med tårar i ögonen på mig.
Hon satte sig bredvid mig och strök mig över kinden, jag hade ingen kraft att slå bort den, inte nu.
-Lilla gumman...lilla gum..gumman! Hon tog mig i sin famn och snörvlade.
Jag förvånade mig själv att det var min mamma som grät och inte jag, jag glodde bara ut på regnet som nu smattrade på fönsterglaset.
Jag slet mig loss ur hennes grepp och kastade mig upp, kände hur tårarna sakta började falla ner för mina kinder.
-Jag..kan inte vara här nu..måste..måste ut.
Jag slängde på mig mina skor och jackan och sprang det snabbaste jag kunde mot den närliggande sjön.
Mitt smink rann,
det kände jag. Min mascara bildade långa svarta sträck på mina kinder.
-Isen, den måste vara tunn nu..den måste vara det.
Jag satte prövande min fot på den, men inte ett enda liten knak hördes.
-Jävla skit! Gråtandes tog jag mig fram till en parkbänk och slog mig ner.
Min bästavän, min själsfrände, min lycka, mitt liv, borta?
Nej, det här var en mardröm och jag skulle snart vakna.
Jag skulle vakna och Anna skulle ringa mig, jag skulle få höra hennes härliga skratt och jag skulle få lyssna på hennes urdåliga skämt men som
man alltid på något sätt skrattade åt. Snart så..
Så där satt jag,
i tio minuter, en halvtimme? Jag vet faktiskt inte.
Men efter en stund såg jag bittert ut på den sjön som vi än gång hade badat i.
Jag ställde mig upp, lämnade mobilen kvar på den slitna brädan och fortsatte ut på bryggan.
Den var sisådär en meter ner till isen, jag såg vattnet under den så tjock kunde den knappast vara.
Om jag hade tur skulle den brista när jag landade på den med mina femtiotvå kilo.
Men det var om jag hade tur alltså.
Jag tittade upp på den gråa himmelen och kunde nästan skymta hennes leende som väntade på mig.
-Ja jag kommer nu älskling, du ska inte behöva vänta på mig.
Jag tittade mig snabbt bakåt, en sista skymt.
Mamma kom springandes på snön och skrek något som jag inte ens orkade lyssna på.
Jag tog ett djupt andetag, kastade mig ner på isen,
isen brast under mig och jag föll i det iskalla vattnet, drog in vattnet i mina lungor.
Jag dränkte mig själv, jag var medveten om det.
En sista tanke gick åt alla fantastiska minnen jag och min syster gjort tillsammans, och som vi ännu en gång skulle få göra.
Hjärtat,
det där händer om du försvinner och det vet du.
Jag älskar dig bvän!
|
|
|
|
