Mumien Kapitel 1 |
-Anledningen till att den här kistan är tom,sa David Walters och pekade på den utsmyckade träkistan,är att gravplundrare bröt sig in i prinsessans Urbenas vilorum och stal hennes mumie.
Professorn lade huvudet på sned och granskade leende åhörarnas ansikten,särskilt reportrarnas.
-Det lär vila en förbannelse över graven sen den dagen,och den kan bara hävas genom att Urbenas mumie återlämnas.
Var det bara som Lana inbillade sig eller höll professorn fast hennes blick en liten stund och blinkade?
-Tror ni på förbannesler,professorr?frågade en reportern från Denver Posten.
-Mitt sunda förnuft hindrar mig från att göra det,,men är det inte märkligt att alla de som var med och grävde upp Urbenas sarkofag är döda nu?
Lana rös.Kunde det verkligen vara sant?
Marge Wislon,pensionerad lärare och guide på Denvers museum sedan många år,viskade i Lanas öra:
-Tänkte du på att han inte sa nåt om hur du dog?Urbenas grav upptäcktes 1937.
Vid det här laget borde de flesta som var med ha dött av naturliga orsaker.
Lana fnissade lättad.Hon insåg att det var vidskepligt att tro på förbannelser,men samtidigt tyckte hon att det var spännande.
det hörde ju liksom till att varje kungagrav med självaktning hade en förbannelse vilande över sig som störde gravfriden.
-De suger i sig vartenda ord,viskade hon till Marge.Det här är verkligen bra reklam för utställningen.
Presskonferansen var över och alla följde med proferssor Walters tillbaka till foajen.
Där fick Lana syn på någon som hon ville prata med.
-Jag är strax tillbaka,sa hon till Marge.
Lana gick fram till en långa smärt kvinna med glänsande rödblont hår,uppsatt med ett spänne som såg ut att komma från Egypten.
-Är det du som är Blair Vaughn?
-Hur så?frågade kvinnan och såg misstänksamt på Lana.
Hon lät sig inte avskräckas utan fortsatte:
-Jag heter Alana Richardson,men jag kallas för Lana.Jag har velat träffa dig sen jag hörde att du skulle komma hit.Du är väldigt ung för att vara en så känd arkeolog.
Komplimangen fick Blairs anletsdrag att mjuckna en aning,
-Trevligt att träffa dig,Lana.jag är inte van vid att bli igenkänd så du får ursäkta om jag blev lite överrumplad.
-Professor Walters sa att du var den rätta personen att prata med om man vill bli en arkeolog.
-Vill du det?
Blair gav Lana en värderande blick.Lana ansträngde sig för att låta lika cool och sofistikerad som hon.
-Ja.Och jag vill jobba i Egypten.Jag har varit fascinerad av det landet så länge jag kan minnas.
-Du ser faktiskt ut som en egyptier.Vilket vackert hår du har.
Blair sträckte upp handen och rörde vid Lanas mörka axellånga hår.Lana visste inte vad hon skulle säga,vilket var rätt ovanligt för henne.
Hon var medveten om att hon såg som en egyptier.
Hon hade gått till frisören med en bild på en egyptisk drottning och bett att få bli klippt på samma sätt.
Resultatet var lyckat.
-Nu när du nämner det så minns jag att professor Walters nämnde att han hade en ambitiös elev som han ville att jag ska träffa.
Han sa att du kan både skriva och läsa hieroglyfer och vet en massa om egyptisk mytolog och histora.
-Så mycket kan jag faktiskt inte.Jag har prices börjat läsa egyptologi.
-Var inte blygsam man måste vara framåt för att komma nån vart i den här branschen om man är en tjeje.
Det är killarna som får de bästa jobben.
-Även om tjejerna kan lika mycket?
Lana visste att Blair var en av landets främsta experter på egyptologi,För närvarande höll hon på med en utgrävning i Egypten men hade avbrutit den för att komma och se den här utställningen.
-Ja,tyvär,svarade Blair.Ursäkta mig,men jag måste prata med proferssor Walters innan han försvinner.
Blair gick därifrån Lana tyckte att det kändes bra att hon pratade med henne.
Lana kunde knappt bärga sig tills hon fick göra sin första visning.
på vägen till det inre rummet där mumien låg kastade hon en snabb blick på halssmycket som föreställde en gyllene skalbagge,alabastervasen med infällda lasurstenar och silverbägaren som var smyckad med vinrankor.
Medan hon tittade i montrarna försökte hon förtränga den märkliga känslan som hade kommit över henne.Men det var inte första gången hon kände den starka,nästan magnetiska dragningen till rummet där mumien låg.
Det var som om den kallade på henne.Hon såg sig snabbt omkring och konstaterade att ingen hon kände fanns i närheten.
Lana hade inte berättat för någon om vilken märklig dragningskraft mumien hade på henne.
Hon gick långsamt till Urbenas kista.Hon lät handen glida over det utsmyckade kistlocket.Det var här Urbena skulle ha vilat.
Hon gick vidare till mumien av en katt.
Sedan kunde hon inte bärga sig längre utan gick till utställningens huvud person,prins Nefra.
Som vilade i sin kista.Ansiktet som var inristat på locket var ungt och stiligt.
Han hade bara varit 19 år när han dog...Kvällen för sitt bröllopsdag.
Kvällen innan Nefra skulle gifta sig med Urbena insjuknade han hastigt och dog.
Hon såg på Nefras mumie.De vita tygremsorn hade mörknat under årets lopp och var gråsvarta på sina ställen.
Återigen kände sig Lana dragen till honom på ett oförklarigt sätt.Hon såg sig om och insåg att hon var ensam i rummet med Nefras mumie och Urbenas tomma kista.
Det var tyst.Alldeles för tyst.
Lamporna blinkade det var signalen att det var stägningsdags och tid för att gå hem.
-Adjö Nefra,nu går jag.Men jag kommer tillbaka det vet du.Jag kan inte hålla mig härifrån.
I nästa ögonblick blinkade lamporna för andra gången och slocknade.
Lana flämtade till.Mörkret som omgav henne var lika kompakt som i en grav.
För att lugna sig tog hon ett djupt andetag och kände lukten av den gamla kroppen som låg i kistan.
Mumien ,som hade legat under jord i tusentals år,gav ifrån sig en dammig unken lukt.
Lana bet sig i läppen för att inte skrika högt.
Nu måste vär ljuset ändå tändas snart?Plötsligt hörde hon hur någon viskade :
-Prinsessan urbena,kom!Du är min.Du måste komma till mig!
Och så var kapitel 1 slut.
Hoppas att ni gillade den
Och kommentera gärna.
Tycker ni att jag ska fortsätta med den?
|
|
|
|
