[TH FF] vissa hemligheter är det bäst.. Del 5 |
Vissa hemligheter är det bäst att hålla tyst om
Hon satt mållös på sängkanten. Tystheten som hade lagt sig över rummet avbröts då hennes mamma kom in i rummet med ett glas saft.
”Jag tänkte du ville ha. Det är jordgubbssmak, din favorit”, tillade hennes mamma, precis som om Oli var impotent att förstå att röd saft är jordgubbe och det var hennes favorit. Det var trots allt inte Olivia själv som bestämde vad hon tyckte om mycket eller inte. Right?
”Vad tänker du på?” sa hennes mamma innan hon lämnade Oli kvar på sängkanten. Var det så tydligt att hon inte kunde få vad som hänt i tobaksbutiken ut ur huvudet? Det var väl självklart – det var som ett mysterium hon kände panik över att hon inte visste hur hon skulle lösa det.
”Ingenting”, log Oli och började dricka ur glaset. Hennes mamma lämnade rummet men lämnade kvar en lång orolig blick emot det.
Så fort hennes mamma stängt dörren om henne hittade hon sig igen sittandes bredvid den lösa golvbrädan och tog denna gången ett bestämt tag i den understa lappen.
”Kaulitz-tvillingar. Ni ska så bli avslöjade”, sa hon nästan skrämt. Hon blev rädd för sin egna röst, hon blev rädd för att hon snart visste sanningen. För den stod väl däri?
Hon tog ett djupt andetag och började läsa.
**
”Bill?” Toms ynkliga röst ekade i rummet. Väggarna var grå-blå och kylan ifrån trägolvet trängde igenom överallt. Han satt ihopkrupen i ett hörn med huvudet i händerna, bredvid honom låg en låda. Tårarna strömmade oavbrutet ner för hans kinder och han kände inte igen sig själv. Den 20 åriga killen i pösiga kläder reste sig upp för att gå ifrån rummet, men halvvägs ute ångrade han sig och hämtade lådan. Han stod och velade ett tag innan han bestämde sig. Han la innehållet i en lös golvbräda och torkade kinderna, gnuggade sig i ögonen, tog ett djupt andetag och gick ut ur rummet.
Han såg över det tomma golvet, de solstrålar som lyckats tränga sig igenom buskar och fönster fungerade som strålkastare åt dansande damm. Han suckade högt och gick ut till sin stora, svarta Cadillac. Den blänkte i höstsolen och han tittade emot huset en sista gång. Alla minnen kretsade kring envåningshuset och han ville bara komma därifrån nu. Det hade alla velat, ända sen den där hemska olyckan. Den var overklig på alla sätt och vis.
Väl inne i bilen satte han på bilradion som vrålade ut hip-hop. Han backade ut på gatan och började köra ut ur den lilla byn. Loitsche – han skulle sakna det.
Han påmindes alldeles för mycket om sin lillebror. Enäggstvillingbror, tio minuter yngre som han svor att aldrig vara utan.
Inte nog med att karriären hade börjat dala – varför visste ingen. Det hade slutat med att Bill i en av sina depressioner gav upp. Tom hittade honom i badrummet, livlös med tabletter över hela badrummet och fått läkarna att hålla tyst om det. De försvann, tyst och stilla. Det var ett halvår sen nu.
Han kom ihåg alla barndomsminnen, varje gång Bill inte kunde sova märkte Tom hur Bill satt på hans sängkant och lekte med hans dreadlocks, därefter kröp han försiktigt ner under täcket och la sig tätt intill. Ingen visste om det – det var deras hemlighet. Bara deras.
När han satt där i bilen och körde ut ifrån byn svängde han i en avfart emot Berlin – där allt hade hänt. Georg och Gustav, vad som hänt med dem var att de flyttat till olika delar av Tyskland, skaffat ett normalt jobb och börjat bygga upp ett familjeliv. Tom var ensam, utan Bill, helt ensam. Efter att ha kört några timmar var han framme vid hotellet där han hittat Bill. Han ställde bilen utanför, låste och gick in på hotellet, frågade efter ett rum.
Han räcktes en nyckel med numret 483 – receptionisten gav honom en menande blick. Han tittade trött tillbaks på henne och gick upp för trapporna, iväg ifrån den glammiga och stora lobbyn. Väl uppe på rummet la han allting ifrån sig, gick in på badrummet och släppte vad han hade i händerna på badrumshandfatet. Tablettburkar.
**
[stämningsmusik; refrängen i 1000 Meere]
Solen glittrade i havet, Olivia doppade tåspetsarna i vattnet för att känna efter om det var kallt. Hon vadade ut i den ljusa klänningen hon hade, den flöt omkring i vattnet, sådär som det bara gör i filmer. Hon följde vågorna med fingret och kisade i kvällssolen, drog in luften och stämningen av frihet. I andra handen höll hon en låda, fylld med minnen, foton och lappar. Lådan låg i en plastpåse, det var omöjligt för vatten att tränga sig in. Hon log, vinden blåste håret ur hennes ansikte och hon släppte lådan i vågorna. Den flöt och hon följde den med blicken tills den försvann. Försvann till dem som en gång skapade innehållet, minnena. Försvann till friheten.
-----
Den är slut här, varför den tog slut så snabbt var för jag inte fick fram mer ur huvudet eller fick mer inspiration för mer. Jag är också sån som vill avsluta fanfics, annars går jag och blir galen på att jag inte kan avsluta dem. Det går snabbt, gick snabbt, jaa, jag är medveten om det. Men jag hoppas ni gillar det ändå.
Kommentera!
och glöm inte läsa min andra ff, som fö 2 kapitel uppe nu, "I remember you". ;)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Nattros - 1 apr 08 - 16:59- Betyg:  | | eren slut? | | dikter_93 - 25 mar 08 - 13:46 | | sorry fattade inte slutet | | M-424 - 24 mar 08 - 19:08 | Nej nu förstår jag inte :O Är den slut? *trög*. Vad snabbt det gik då :|
Jag gillade den iafl, men slutet hade kunnat bli bättre ;) | | Lovely__ - 24 mar 08 - 12:50- Betyg: | Synd att den redan är avslutad, hade gärna velat att den skulle fortsätta några delar till. Det fanns lite mer att bygga vidare på tycker jag, allt det med lapparna, Olis liv, fansens förtvivlan över att th är borta, något ur Georg och Gustavs synvinkel osv.
Men tycker ändå att du avslutade den ganska snyggt. Hela stycket där Tom berättade var fullt av en ensamhet, en tomhet.
Värd en femma tycker jag!:) | | tomatface - 23 mar 08 - 23:22- Betyg: | | vaddå ? så tom dog osse ? O_o synd att den redan är slut, jag gillade ju den :/ |
|
|
|
