På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Fina Flickor Part Two - del tjugofem

In dirt

(Mauriel, 4 månader tidigare)

Det kalla golvet mot mina bara ben får mig att rysa till, samtidigt som kroppen genomförs av en skakning och huvudet kastas framåt, över toalettstolen.
Spyan rinner över mina fingrar, och jag hulkar till igen.
Smuts. Smuts.
Jag känner mig lika smutsig som den där fläcken i taket som aldrig försvinner. Kanske är det för att ingen annan än jag märker den, när jag sitter böjd så här över toaletten.
För jag hamnar alltid här.
Jag reser på mig, stoppar fingrarna under det kalla vattnet, tvingar dom att stanna kvar och tvålar in dom noggrant.
Doften påminner mig om mamma. En svag viskning av kokos och syren.
Jag tar upp händerna till näsan, drar in lukten och lutar mig lite mot väggen.
Förlåt mamma.
Jag fixar till lite mascara som runnit, och applicerar nytt läppglans.
De röda lockarna ser glanslösa ut, som om de tappat all livsvilja liksom.
Jag skakar på huvudet åt mig själv, men börjar ändå reda ut håret med fingrarna. Mina nerbitna naglar stöter emot något kletigt som jag inte ens vill veta vad det är, och släpper taget om håret.
Möter ett par bruna ögon i spegeln. Normala pupiller, normala ögon.
- Fyfan, flickan i spegelns röst är riktad mot mig, och jag svarar med att vända bort blicken.’
En artig knackning hört utanför, och jag vänder mig om, andas, och låter sedan fingrarna fumla med låset. Det är bara han som alltid kollar mig. Det måste vara han.
Det är han.
- Hey sweet, hans andetag kittlar min nacke och hans kropp mot min känns trygg och bra. Som något att hålla fast vid. Något som klarar en jordbävning. Något som klarar mig.
Utan att svara blundar jag och undviker att låta mina läppar möta hans. Vill inte få honom att känna lukten av spya.
Trots att han antagligen vet.
- Trött? Han sveper bort en röd lock med ett äppeldoftande finger, och lutar sig ner över mig. Nuddar min panna med sina läppar, och jag känner att han har bitit sönder underläppen. Igen.
Jared biter bara på läpparna om han är stressad eller orolig över något.
När jag inte svarar tar han tag i min hand, lägger armen om mig, och börjar sakta gå mot det hållet som jag antar att ytterdörren ligger åt.
När vi kommer fram till trappan lyfter han helt enkelt upp mig, medveten om att mina ben inte bär just nu, och bär mig.
Inte ett ord kommer över hans läppar, inget förutom ”Behöver du hjälp med skorna” eller ”Hade du ingen jacka, Mauriälskling?” Förrän vi kommer ut ur villan, som jag inte har något minne av att ha kommit in i.
Ett tyst regn faller över oss, och en måne har letat sig ut ur mörkret. Hans hand i min. Våra hjärtslag i takt.
- Fryser du? Utan att vänta på svar lägger han sin ullkappa över mina bara axlar, och låter sina ögon fastna i mina.
Jag rycker på axlarna, sluter ögonen och lutar huvudet mot hans axel. Vet att han kommer att se till att jag kommer hem. Precis som han alltid gör.
Mina tankar virvlar omkring för snabbt för att jag ska hinna uppfatta något annat än ett svart brus. Det där bruset som blivit så vanligt på sista tiden.
Ljudet av en nyckel som körs in i ett lås och vrids om får mig att öppna ögonen lite, kisa.
Jared öppnar dörren till sitt rum, hjälper mig in och hjälper mig sedan till soffan, tar av mig mina skor och lägger en filt över mig. Låter sina läppar landa på mitt nyckelben.
- Vill du ha någonting? Frågar han samtidigt som han tänder några ljus, då han vet att jag inte klarar av lampan men vill ha ett svagt sken, och häller upp lite av den där aromaoljan som jag förknippar med honom.
Jag skakar på huvudet, och sluter ögonen igen, och sträcker ut mig så mycket att jag kommer åt hans kläder som ligger vikta på soffan.
- Kan du sätta dig upp? Undrar han och puttar lite lätt på min arm. Jag gör ingen ansats att röra på mig, men han bara lyfter upp min kropp, lutar mig mot hans bröstkorg och stäcker fram några vita tabletter och ett glas vatten. Jag öppnar munnen, han lägger tabletterna där och hjälper mig att hålla i det otroligt tunga vattenglaset.
Efter att ha svalt och fått en liten puss på pannan som belöning kryper jag ihop i hans famn, trär in mina smala armar i hans kofta, vill få lite av hans värme.
Mina ögon hittar digitalklockan. 23:04. Jared borde inte sitta här med mig en fredagskväll. Han borde vara med sina kompisar. Han borde inte alltid vara den som alltid tar hand om mig, alltid finns där och alltid släpper precis allting annat.
Jag känner mig mer som hans patient än som hans flickvän.
- Hur är det? Undrar han och låter fingrarna leka med mitt hår. Försiktigt, som om han inte riktigt vågar ta på mig längre. Som om han tror att jag går sönder om han gör det.
Förstår han inte att jag går sönder om han inte gör det? Att det jag behöver mest är att han bara trycker sina läppar hårt mot mina.
Jag rycker lite på axlarna.
- Hur är det med Robbie? Undrar han i lätt ton, en ton som får mig att rycka till och få en lätt känsla av panik.
- Vad är det med honom? Jag blir helt plötsligt helt klar, och hör hur aggressiv jag låter.
- Jag sa inte att det var något med honom. Jag bara frågade hur det var med honom. Men det kanske är något med honom?
Jag rycker ut mina armar ur hans kofta, och trycker honom ifrån mig.
- Vad du än har hört så är det inte sant. Det är inte sant.
- Mauriel…
- Det är inte sant, upprepar jag.
- Mauriel, jag såg.
Jag öppnar munnen men stänger den direkt. Bilden av hur Robbie hade sett ut när han hade berättat för mig, lite nervös men samtidigt glad, hoppar fram ur mitt medvetande.
- Du såg ingenting. Ingenting alls.
Det är fel. Fel. Jareds min förvandlar Robbie till något smutsigt.
- Mauri, han tar min hand i sin, håller fast mig. Det är sjukt.
Jag skakar på huvudet, låter lockarna virvla runt huvudet. Jag skakar så hårt att det känns som om hela huvudet ska ramla av. Det är inte sjukt. Hur kan något som får min bror att bli så glad vara sjukt?
- Jag vet att du tycker om honom, men du, det är inte normalt.
Under en sekund möter mina ögon hans, och jag stirrar trotsigt tillbaka.
- Han har flickvän, han tycker om tjejer, mina ord ramlar ut snabbt, som om jag skäms över att uttala dem.
Jared höjer på ögonbrynet.
- Det är ju inte på riktigt.
Jag öppnar munnen men stänger den igen. Verkligheten blir suddig och Jareds ansikte suddas ut, blir groteskt.
Jag skyndar mig upp, släpper ut ett litet skrik och börjar springa mot dörren, men kollapsar redan efter ett steg.
- Mauriel, hans röst antar det där tonläget han alltid har när han ringer sjukhuset, det där lite halvt nervösa och stressade blandat med ett kallt, professionellt. Ta det lugnt, okej. Glöm det.
Jag kvider, rullar runt och sparkar bort hans händer, biter i luften och gräver naglarna djupt ner i mattan.
Och precis innan paniken helt får tag i mig och får allting att bli kolsvart ser jag bilden av Robbies läppar mot Jasons.
- Det är inte sjukt! Skriker jag samtidigt som jag hör hur Jared trycker ner några knappar på mobilen.

För er som inte förstår : Ja, delen förklarar att Robbie är gaaay, eller iallafall kär i sin kära bror, Jason. Jag har faktiskt tänkt det hela tiden, och om man läser dom gamla delarna av Mauriels "flashback" så märker man hur nära dom är och Jason säger en gång att han älskar Robbie, blabla, så ni inte tror att det var något helt random och otänkt haha.

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 18 maj 08 - 11:56- Betyg: