På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Nerina och livet där efter. (del16)

Hej, här kommer sextonde delen av Nerina och livet där efter. Hoppas att ni kommer att gilla det!!

Nerina.
Jag låg bredvid Draco i sängen. Det var bäcksvart ute. Månen låg skymd bakom molnen, så inte ens den lyste i den kalla natten. Draco och jag hade inte pratat med varandra sedans innan lunchen idag. Han var sur på mig för att jag inte berättade vad jag och min far hade pratat om. Men jag tänkte inte berätta det för honom. Vad hade han med det att göra? Jag var ju tvungen att ha något privatliv. Jag suckade. Jag hörde hur Draco gav ifrån sig små snarkningar. Äntligen sov han! Jag reste mig försiktigt från sängen, och smög bort till mina kläder. Så tyst som möjligt klädde jag på mig. Jag ville verkligen inte att Draco skulle se att jag var uppe nu. Tillsist hade jag fått på mig allting, och sträckte mig efter min trollstav, som låg på nattduksbordet. Jag höll den i handen, när jag sakta och tyst lämnade rummet. Jag smög igenom den långa korridoren. Den var upplyst av fotogenlampor, som hängde på väggarna. De gjorde att korridoren fick ett spöklikt ljus. Jag ryste, och skyndade mig igenom den, och ner för trappan. När jag kom ner till hallen, vände jag mig åter mot trappan. Jag tittade mig omkring i hallen, för att försäkra mig om att det inte var någon annan där. Porträtten sov på väggarna, och allt man hörde var deras tuna snarkningar. Kusten var klar, tänkte jag.
-Alohomora, viskade jag, och trappan ändrade sig. Försiktigt började jag gå ner för den. Den hade små, branta steg, och det var halt. Men jag lyckades ta mig ner helskinnad. Det var så mörkt att jag inte kunde se handtaget till dörren.
-Lumus, viskade jag, och ett klart ljus lyste upp från min trollstav. Genast hittade jag dörrhandtaget, och öppnade dörren. Där inne var det mörkare än det var utanför. Jag tittade mig omkring i mörkret. Var var min far? Plötsligt slogs dörren igen bakom mig. Jag hoppade till och vände mig om. Där stod Mörkrets Herre.
-Du är sen, väste han, och knäppte medfingrarna. Genast lystes rummet upp. Man kunde ej se några lampor, eller något annat, och ändå så var det helt ljust. Jag skakade bort tankarna. Han hade ju frågat mig en fråga, så det var bäst att jag svarade.
-Förlåt Herre, men jag blev tvingad att vänta på att Draco skulle somna, så att jag kunde smyga ut, viskade jag. Min far nickade.
-Behöver du gömma att du träffar din far, sa hans väsande röst. Vad skulle jag svara? Jag ville inte göra min far upprörd.
-Nej, men jag tror han avundas mig, om jag berättar att ni lär mig Herre, viskade jag. Han vände sig mot mig och log.
-Ja, då förstår jag din tystnad Nerina. Förresten, Lusius har skvallrat om att du och Draco bråkar. Vill du kanske att jag ska skicka iväg honom på ett uppdrag?, väste han, och granskade mig. Vad skulle jag svara? Han skulle bli rasade villket jag än svarade!
-Herre, det är upp till er. Det finns inget jag önskar mer än att tjäna min Herre. Men vad än Lusius sagt, så behöver Devan sin far. Jag vill inte att mitt barn ska lida för att jag och hans far råkar tjafsa med varandra, sa jag, och tittade på min far. Jag förvänade mig att han skulle skälla på mig. Men istället skrattade hans hesa röst.
-Utmärkt svarat! Som du vill, Devan behöver en far, så jag skickar inte iväg Draco, väste han. Jag bugade.
-Tack Herre, sa jag med en sänkt blick.
-Och nu till vad du kom hit för, väste han, och min första lektion började.

Jag gick försiktigt uppför trappan från källaren. Jag var utmattad. Jag hade aldrig föreställt mig att det skulle vara så här jobbigt att lära mig svart magi. Men jag ville lära mig, så det var bara att bita ihop. Jag kom upp till den stora hallen. Jag tittade mig om, och den var tom. Trappan förvandlades genast tillbaka till att gå uppåt, när jag stod på golvet i hallen. Jag vände mig om, och började gå uppför den. Jag var så trött. Sakta gick jag genom korridoren. Trotts att den var lika skrämmande som innan, så brydde jag mig inte om mina löjliga fantasier, och slängde bort dem. Jag kom fram till mitt och Dracos sov rum, och öppnade dörren. Jag stängde den tyst bakom mig.
-Var har du varit?, sa Dracos stämma. Jag vände mig om, och där stod han, tätt framför mig. Jag var tvungen att hitta på något fort.
-Jag va nere i köket och tog en smörgås, sa jag kvickt. Draco fnyste. Hans ögon var inte blåa, utan mer svarta, han var rasande.
-I fyra timmar?, sa han och granskade mitt ansikte. Jag teg, det hjälpte inte att käfta emot.
-Men svara då! Eller ljuger du för mig?, skrek han, och tog ett steg närmare mig. Jag kände mig rädd.
-Tyst, du väcker Devan, viskade jag hjälplöst. Han bara skrattade.
-Devan? Devan? Det skiter jag i! Han kanske inte ens är min ju, sa han tyst. Jag kände hur ilskan blossad upp.
-Och vad faan menar du med det!?!, skrek jag, och tittade argt på honom.
-Ja, du hade väll ihop det med lille Tom va?, sa han surt, och himlade med ögonen. Det var nog, tänkte jag och drog min stav.
-Crus.., skrek jag, men Draco skrek snabbt:
-Expelliarmus! Min stav flög ur min hand, och jag stod tryckt mot dörren, försvarslös.
-Så nu tänker du förhäxa mig också? Är det så man behandlar sin make?!?, skrek han rakt i mitt öra. Jag svarade inte. Då slog han till mig hårt, rakt i magen. Jag hamnade på golvet, och han fortsatte slå mig. Han slog och slog och slog. Jag kunde inget göra, utom att bita ihop. Varför gjorde han så här mot mig? Dörren till rummet flög upp.
-Vad faan håller du på med Draco!?!, skrek Bella. Hennes ögon lyste i mörkret, och hennes brunsvarta hår var rufsigt. Hon hade endast en tunnare morgonrock på sig. Hon tittade på mig, och sedan på Draco, och drog sedan blicksnabbt sin stav. Draco, som hade tappat sin trollstav, stod nu utan hjälp. Jag pustade ut, jag var räddad.
-Jag vet inte, stammade han tyst. Bellas ansikte flammade upp.
-Vad då vet inte?!, skrek hon. Draco tigde.
-Crusio!, skrek Bella, och Draco flög upp mot väggen på andra sidan rummet.
-Svara!, skrek Bella igen, och höjde sin stav. Draco teg fortfarande.
-Avada Keda.., sa Bella.
-Nej Bella, han är inte värd det!, skrek jag förtvivlad, där jag låg, blodig på golvet. Bella sänkte staven, och tittade på mig.
-Bella, hämta Devan, och ryggsäcken, som står vid sängen, flämtade jag. Hon gjorde som jag sagt. Draco stirrade fortfarande ner i golvet. Hans kinder var våta av tårar. Jag kunde knappt se på honom. Hur kunde han skada mig?
-Så, sa Bella, och ställde sig bredvid mig, med Devan i famnen. Jag försökte resa mig upp, men jag föll till marken.
-Men du kan ju inte ens gå! Låt mig få döda honom!, skrek Bella i frustration. Jag snyftade. Hur kunde Draco göra något sånt här?

Det var då det sextonde avsnittet av Nerina och livet där efter. Hopas att ni gillade det, och kommentera!! Kramar//irmis

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 2 maj 08 - 19:17- Betyg: