Medaljongen del 2 |
Jag gick upp för dem knarrande trapporna och letade efter rum 143, det var det numret som stod på nyckeln.
På en ekdörr satt siffrorna 143 i stål. När jag öppnade dörren doftade det hemskt, väggarna var utslitna och taket läckte in.
"Det är i varje fall ett rum" tänkte jag för mig själv.
Jag lade mig på sängen, magen kurrade i brist på middag.
I badrummat fanns en ducsh och jag klädde av mig och steg in.
Vattnet smekte min hud och sköljde bort allt smuts, det kändes som jag tappat flera kilon.
Sen gick jag runt och plockade lite bland sakerna i rummet, inte så mycket intressant.
I ena hörnet av rummet stod en stor vitmålad byrå med fem lådor. Den var lite gammeldags med vackra utskärningar och järnbeslag.
Jag öppnade dem vackra lådorna och hittade en hundring som någon glömt kvar tillsammans med en bläckpenna, en trasig mössa och ett par vantar med hål i.
En gammal radio stod balanserad på sängbordet och jag vred på 105.5.
Sen satte jag mig i fönstet och kollade ut över stan medans det mörknade.
Solen försvann bakom horisonten och himlen färgades långsamt svart, stjärnorna poppade upp, en efter en.
Jag kollade på klockan som hängde på den smutsiga vita väggen, 9 minuter över 8.
Det var ganska tidigt men jag skulle upp tidigt nästa dag om jag ville ha frukost.
Sängen var knöglig och hård men det var skönt att ligga i en riktig säng.
Mina ögonlock stängdes mer och mer och tillslut hade jag somnat.
Jag sov rätt oroligt och runt klockan tolv vaknade jag, jag var törstig och skulle gå ner och ta lite vatten i receptionen. Jag var lite orolig för att dricka vattnet ur kranen på toaletten, om allt annat var smutsigt, hur skulle det då se ut?
Mina jeans log på golvet och jag drog på mig dem, den svarta t-shirten jag hade på mig var lite smutsig men det gjorde inget.
Jag vinglade yrvaket ut i korridoren.
I receptionen stod två kannor med vatten och jag hällde upp lite i en av plastmuggarna som stod brevid.
Mitt hår stod som ett fågelbo på huvudet och jag hällde snabbt i mig vattnet.
I korridoren gick något fyllo som hade fått lite för mycket.
Han kom närmare med stappliga steg.
- Öh, duw..Lella stumplan.
Jag ignorerade honom och började gå mot mitt rum.
- Öhh, duw!
- Mm.. sa jag trött.
- Duw e jäwligt sööet! Skrek han antagligen ovetandes om vilken volym han höll.
Jag började gå mot rummet, ännu lite snabbare.
- Hörrö, hörrö!
Fyllot sprang ikapp mig och tog tag i min axel.
- Släpp mig jävla fyllo! sa jag arg som ett bi.
Han vacklade till och drog med mig ner på golvet.
Den tunga kroppen landade på min och jag försökte ta mig upp utan större framgång.
Fyllot började upp min tröja och smekte mig över kinden, hans andedräkt luktade starkt av sprit.
Panikslaget började jag ropa på hjälp och försökte väcka någon.
- Varfför ropar du på hjäelp lella stumlan? Vi ska ha så trävligt du och jaeg!
Jag försökte vrida mig ur hans grepp, försökte putta bort hans trevande händer.
Plötsligt slutade han och jag trodde han hade förstått. Jag suckade av lättnad.
Mannen började svälja och sen spydde han, över hela mig.
Då kom bullmormorn rusande ut i korridoren, hennes kinder var röda och håret var inte alls lika välvårdat som första gången jag sett henne.
Hennes man kom efter och tillsammans lyfte dem bort mannen.
Tårarna som kom ner för mina kinder ville aldrig sluta och jag tackade bullmormorn och hennes man så mycket jag kunde.
Jag fick låna en storblommig klänning att ha på mig. Den var rätt ful men man tager vad man haver.
När jag kunde gå och lägga mig igen var klockan tre.
Vid klockan sex vaknade jag, tog en snabb ducsh och drog på mig den fula storblommiga klänningen.
På ett bord i receptionen stod mackor, pålägg och juice.
Jag plockade åt mig två skinkmackor och ett glas med apelsinjuice.
Bullmormorn log åt mig när jag lämnade tillbaka nyckeln och sprang ut till busshållplatsen med hundringen och mackorna i ena handen.
Bussen kom inte förrän 7.15 så jag åt upp mina mackor i lugn och ro.
Vid busshållplatsen fanns en telefonautomat, jag lyckades hitta en tia så jag kunde ringa hem.
Det var mamma som svarade:
- Caroline.
- Hej mamma sa jag försiktigt.
Jag hörde hur hon snyftade i telefonen när hon hörde min röst.
- Sarah, jag har saknat dig så, var har du tagit vägen, kan u inte komma hem? Vi ska aldrig bråka mer.
Jag tvekade en stund, jag längtade faktist hem men jag var också tvungen att hitta Lina.
- Jag kommer inte hem än mamma, jag har en sak jag måste göra först!
Snyftingarna gick över i panikslagna tårar.
- M-men...
Jag lade på luren, orkade inte höra mamma gråta.
Bussen bromsade in vid stationen, jag betalade med en tjuga och steg på.
Bussen skulle stanna två gator ifrån Adolfsgatan vad jag hade förstått och därifrån kunde jag gå till Lina.
Forts. följer...
|
|
|
|
