Vän med vargar[Del 1] |
Författar: Caroline Johansson (jag) antagligen?
Detta handlar om en tjej som heter Erica,
Hon får reda på att hennes familj ska flytta igen!
Dom flyttar till en liten stuga i Montana i norra USA.
Erica upptäcker att de finns vargar i skogen där hon bor,
Hon får ett helt nytt intresse sen när hon träffar på Moa.
Hur kommer allting att fungera?
Det finns 38 kapitel! :O
Men ja orkar inte skriva alla nu :/
Kapitel 1 [Erica]
-Jag slår vad om att du inte kan springa över ängen utan att trampa på maskrosorna, hävdade min lillasyster Elin.
-Jag vill ändå inte.
-Man måste vara smidig och ha kontroll, fortsatte hon.
Jag slår vad om att jag skulle kunna springa härifrån ner till sjön utan att trampa på en ända!
-Gör det då.
Min syster är tolv, snart tretton; ett år yngre en jag.
Ibland låter hon som sex, ibland sexton.
Mamma säger att jag beter mig som en trettonåring som snart ska fylla trettionio,
men det är för att hon har glömt hur jobbigt det är att vara i min ålder.
Min lillasyster är ett av mina problem.
Hon är söt, begåvad och när hon har lust kan hon sprudla av charm.
Jag har inget av allt det där!
Fram tills jag fyllde sju bodde vi här i Missoula i Montana,
fast i andra delen av staden.
Då var min pappa DJ på en radiostation.
När stationen lades ner ville han fortsätta med sina universitetsstudier för att bli radio- och tevejournalist men hade inte råd.
En gammal vän sa åt honom att det skulle göra honom gott att ta värvning i armén, så en dag gjorde han det utan att säga ett ord till någon, inte ens till mamma.
Min syster och jag hade plötsligt förvandlats till militärungar.
I början bodde vi i ett litet hus utanför militärförläggningen i Georgina och det var helt okej.
Sedan skickades pappa till en förläggning mer än hundrafemtio mil från Fairbanks i Alaska där han arbetade på militärens egna radiostation.
Vi tvingades bo på förläggningen, min syster ådrog sig ständigt luftrörskataarrer eftersom det var mörkt året runt och temperaturen på vintern ofta var runt tjugo minus.
Efterett år fick min syster och jag flytta med mamma till mormor i Laguna Beach i Kalifornien medan pappa stannade kvar och slutförde sitt uppdrag.
Men det tog inte slut där.
Efter Alaska skickades han till Tyskland och vi andra fick följa med.
Även där bodde vi på en militärförläggning.
Den låg i närheten av Frankfurt.
Vi gick i skolan på området som nästan kunde liknas vid en amerikansk koloni.
Ändå länkade vi hem praktiskt taget hela tiden.
Nu är vi framme vid det lyckligaste slutet.
Pappa lämnade armén och vi flyttade äntligen tillbaka till Montana.
Min syster vände sig om och skrek åt mej där hon sprang över ängen.
-Varför står du kvar där som en annan frihetsgudinna?!
Jag satte av efter henne och trampade på massor av maskrosor eftersom hela ängen var täck av dom.
Borde jag skämmas?
Nästa vecka skulle de ändå bara förvandlats till luddiga bollar och sprida sina frön med vinden.
-Minns du hur det var hos Nonny när pappa var i Alaska?
ropade jag anfått.
Nonny var mormors smeknamn.
-Klart jag gör! poolen, stranden, apelsinträden, Hur så?
Elin kunde omöjligt komma ihåg det på samma sätt som jag.
Jag var mormors första barnbarn och det var jag som hade gett henne smeknamnet Nonny.
Hon gillade det och sa att det påminde henne om sången "Hey, nonny, nonny-o" och den gjorde hennr glad.
Nonny är en ganska känd skådespelerska även om hon börjar bli lite till åren nu.
-Minns du Alaksa? frågade jag.
En försommardag som denna när vattnet virvlade fram i floden och vi var lediga från skolan, vad fick mig då att tänka på Alaska??
-Jag vill inte tänka på Alaska, svarade Elin.
Hon huttrade till och började hosta.
Hon hade blivit riktigt duktig på att hosta trovärdigt eftersom hon nyligen hade spelat ett döende barn i en skolpjäs.
Om mamma klagade på något, till exempel på att min systers rum var stökigt, var hon inte sen att få en hostattack.
Jag tog sats och hoppade över en vattenpöl som var kvar efter gårdagens regn.
Syrenerna hade slagit ut och aroniabuskarnasprunkande blomklasar såg ut som snöbollar.
Det fanns riktig snö också, högst uppe på bergstopparna norrut.
Ändå hade jag en gnagande oro inom mej.
Pappa hade ett arbete han älskade.
Han hade startat en egen tevestation tillsammans med en kompis.
De skötte allt från inspelningar till sändningen av de lokala nyheterna.
Tyvärr hade de ett stort kabeltevebolag emot sig och skulle kanske lägga ner.
Jag plockade en pingstlilja och önskade: Låt oss slippa flytta igen, Låt oss bo kvar här i vårt bruna, hyrda hus ett stenkast från floden.
Några barn kom förbi och ropade:
-Hej Elli!
De flesta kallar min lillasyster Elli.
Jag säger alltid Elin.
Hon är döpt efter vår mormor och jag förstår inte varför mamma inte gav mig Nonnys namn.
Jag kom ju först.
Jag heter Erica kort o gott, inte ens Erica Pica(inte vet jag vad det är men det låter bra)
Elin tog ett språng rakt ut i luften med sina nya gröna och vita gympaskor, landade rakt i en lerpöl och stod snart med brun grå sörja upp till anklarna.
-Elin, sa jag allvarligt, du mosade minst fem maskrosor.
-Det är ditt fel alltihop, muttrade hon.
Jag ska säga till mamma att du puttade mej!
Det skulle hon, det visste jag, och mamma skulle tro henne.
Det är verkligen en underbar värld vi lever i.
Kapitel 2 kommer när ja hinner mera :)
|
| Kommentarer | | Jakktar - 23 mar 08 - 18:38 | | Verkar fint! Go on, (jag älskar vargar! ;) ) | | Mangasagan - 23 mar 08 - 00:56 | | Verkar bra:) | | Sandra_a - 22 mar 08 - 22:33 | | Den var lång! Och bra! |
|
|
|
