Fina Flickor Part Two - del tjugofyra |
This time I won’t fall to my knees
(Jen)
Jag rynkar panna, så där som jag alltid gör och böjer mig over tyskaboken. Som om glosorna lättare ska fastna då.
Ich bin, du bist.
Nybörjartyska. Måste vara det fånigaste som finns. Ärligt talat, jag kommer aldrig få användning av det och det är så otroligt fult.
Inte alls som franskan. Det lät i alla fall fint. Och det hade jag användning av.
Men Madame Michon hade upplyst mig om att jag måste läsa ytterligare ett språk, så var skolans regler, och det var därför jag sitter där jag sitter. På den hårda stolen framför skrivbordet.
Fel tjej, fel plats.
Jag suckar lite, sträcker på ryggen och börjar återigen skriva ner de tyska orden, samtidigt som tankarna flyger iväg. Åt helt andra håll.
Närmare bestämt åt Danmark, där Jens Christiansen befinner sig just nu. Pappa. Min pappa. Han hade åkt hem dagen innan, efter att ha träffat mig varje kväll i en vecka. Han hade lovat att jag var välkommen till honom när som helst, och att han hemskt gärna ville fira jul med mig.
Men jag hade inte frågat någonting om han har någon ny familj, och har absolut inget lust att tillbringa julen hemma hos honom och upptäcka att han har skaffat en 17 årig superblonderad flickvän a la Lindsey. Nej tack, det fanns faktiskt någonstans jag kunde åka. Kanske.
Det sista Jens hade sagt innan han åkte hade varit om Cara. ”Jag vet att hon älskar dig, Jen. Hon pratar alltid om dig, om hur vacker och smart du är. Jag vet att hon visst vill ha dig hemma, hon bryr sig så mycket om dig. Ni måste ha missförstått varandra på något sätt”
Isåfall visade hon det på ett jävligt konstigt sätt.
Jag reser mig upp, slår igen boken, hårt. Struntar i att jag inte alls kommer kunna förhöret imorgon och få ett chockad blick från Mme Liselotte.
Fingrarna trummar på fönsterbläcket, och jag lutar mig ut genom det öppnar fönstret, låter vinden få mig att dra efter andan. Min kropp känns otålig, som om jag väntar på något.
Vad?
Jag hoppar upp i fönstret och funderar lite på att böja mig ut, och låta kroppen vecklas ut i ett hopp. Det är bara någon meter till marken, och jag vet att själva hoppet inte är något problem.
Men tänk om någon är där ute och går runt i skolträdgården? Tänk om han är där?
Precis när jag har tillåtit mig själv att tänka den tanken blir jag irriterad på mig själv. Sen när låter jag alltid folk påverka vad jag gör?
Jag bryr mig ju ändå inte. Och då kan man göra vad fan man vill.
Blicken fastnar på mina rosa lurviga tofflor och den stora himmelsblå tröjan jag alltid sover med. Den luktar precis som en som äger tröjan. Trygghet.
Händerna släpper taget om fönsterräcket, får min kropp att graciöst landa på marken.
Jag har alltid varit bra på det. Hoppa. När jag var liten brukade jag alltid klättra ut från mitt fönster, för att nå de finaste äpplena, och hoppade sedan ner med ett leende och ett rött äpple.
Tofflorna halkar lite på snön, men jag ramlar inte. Står stadigt kvar, samtidigt som jag försöker hindra ett skratt, men det går inte, det bubblar upp. Ett sådant där skratt som Sebastian brukade kalla för glitter. ”Det ser ut som om det kommer glitter ur din mun, Jen”
Ryggen lutas mot husfasaden och jag bara står så. Låter skrattet spridas ut i natten, utan att veta alls vad jag skrattar åt.
Men det känns så rätt, så otroligt rätt att jag helt struntar i det.
”Jennifer?”
Rösten får mig att kolla upp i ett par bruna ögon. Ett par ögon som jag faktiskt inte har något emot att se.
”Hej” Jag ler inte mot Denise, men jag kollar på henne.
”Vad gör du?” Undrar hon.
Jag rycker på axlarna, samtidigt som jag trasslar upp en cigarett och tändare ur jeansfickan.
Denise tar ett steg närmare mig, och lutar ryggen mot husfasaden. Arm mot arm.
Och trots att min första impuls är att ta ett steg bort står jag kvar. Det känns inte dåligt, bara ovant.
Det enda jag ser är glöden från cigaretten och det där som glittrar uppe på himlen. Mörkret slukar Denise, får henne att bli en siluett.
Jag trivs så. I min skuggvärld. Känner mig oövervinnlig. Du kan inte se mig.
”Det är kallt” Hon säger det inte som om hon klagar, bara mer som ett konstaterande.
Jag nickar, trots att jag inte alls har tänkt på det. Det är Denises ord som får mig att känna efter. Ja, det är kallt. Alldeles för kallt för bara en tunn tröja och ett par pyjamasbyxor i flanell.
”Vill du gå in?”
Jag skakar på huvudet, på något sätt känns det helt perfekt att stå så här, med kylan som får en att dra efter andan.
”Jag och Sebastian brukade stå så här, eller sitta uppe på hans tak. Fast då hade vi alltid någon filt” Jag är inte medveten om att jag sagt det högt förrän Denise vänder sin blick mot mig.
”Vem är Sebastian?”
Direkt lägger jag upp armarna over bröstet, som någon försvarsställning, men sedan slappnar jag av. Varför inte? Vad spelar det för roll om Denise vet?
“Han är, eller var, min bästa kompis, typ. Eller…jag vet inte vad han var” Jag skrattar till, och biter mig i läppen, på jakt efter något bra ord att beskriva honom med ”Vi brukade fånga stjärnor tillsammans”
Denise ler lite, som om hon faktiskt förstår något av allt det jag säger, vilket ärligt talat skulle förvåna mig.
”Vad hände?”
”Vadå hände?”
”Ja, eftersom han var din bästa kompis, och inte är”
Gottcha.
Tänderna biter tag i läppen igen, hårdare den här gången. Aggressivare.
Denise säger inget, lutar sig bara lite mer mot mig och pekar mot himlen.
”Ser du? Orion”
Jag säger inget, är inte riktigt medveten om henne. Är inte medveten om någonting alls.
Jag kommer ändå aldrig bli din.
”Vi funkade bara inte” Jag säger det snabbt, som för att övertyga mig själv.
Denise höjer ett ögonbryn, men säger inget. Låter tystnaden tala.
”Okej, jag tyckte om honom mer än han tyckte om mig” Orden kommer snabbt, som om jag vill bli av med dem.
”Och bara därför slutade ni umgås?”
”Han blev tillsammans med min kompis” Jag skrattar till, så där hårt.
”Men han betyder mycket, eller hur? Fortfarande”
Jag vill inte säga det, vill inte smutsa ner min mun.
Så jag nickar.
”Varför släppte du honom då?”
så, den sista delen jag hade på lager, hahaha, så nu måste jag börja skriva igen. Uhu. Nästa del kommer dröja, måste tänka igenom och liksom få allting att hänga emot. men as i said before, efter den här delen är det tre delar kvar, Jeppjepp.
och glad påsk hörrni.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 18 maj 08 - 11:48- Betyg:  | | jättebra sista rad!!<3<3<3<3 | | glasbubblan - 23 mar 08 - 13:27 | | :D | | Rosapapper - 23 mar 08 - 13:02- Betyg: | | Usch så bra:D Neejj, du får inte sluta med den här :( Usch vad ledsen jag kommer att bli :'( | | hanna__91 - 23 mar 08 - 10:23- Betyg: | | jätte bra,... jag längtar till jag får läsa resten!! Synd att det bara är 3 kvar, men så är det! :) | | gossipgirl - 22 mar 08 - 23:25- Betyg: | herre gud vilken bra del :D
snälla skynda dig så mycket du kan!
Tråkigt att det bara är 3delar kvar
för den här novellen är helt underbart bra :D | | prickigthallon - 22 mar 08 - 22:03- Betyg: | Jag kommer bli en massa ledsen när den tar slut :/ :(
Puss på att du skriver bäst, och glad påsk <3 | | tjoh - 22 mar 08 - 21:27 | bara tre delar kvar !?!?! :O:O:O:O:O:O nooooo! :O
men... hoppas de blir bra då! eller,det vet ja ju att de blir men haha :D |
|
|
|
