Julias liv [17] |
[Tillbaka blick]
Jag gick mot hissen, det tog en liten stund innan den kom. När hissen
väl kom hörde jag någon ropa mitt namn, det kom många tankar om
att det var ett fans som vill ha en autograf eller en journalist som tänkte
intervjua mig. Fast snäll som jag är vände jag mig ändå om. Det var
inte den personen jag hade föreställt mig precis.
Del 17
Det var en helt okänd man bakom mig, eller han kan inte vara okänd, en
sak är säker, han var polis. Vad ville han mig egentligen? Tusen tankar
for runt i mitt huvud.
– Hej, Jag heter Gunnar Köhler och kommer från polisen. Är det du
som är Georg Listing?
– Ja, det är jag det. Vad vill du?
– Du vet alltså vem Gustav Schäfer är?
– Ja, det är min kompis, ut med språket, vad är det?
– Kan vi inte gå och sätta oss någonstans?
Vi gick och satte oss i ett par vita fåtöljer. Han började fråga en massa konstiga
frågor som var helt onödiga i denhär situationen. Vad ville han mig egentligen? Hade
någon dött och vad var det han ville fråga om Gustav? Jag fattar verkligen
ingenting, hoppas att han ville säga att Gustav har kommit in på Polishögskolan
som han hade sökt här för inte länge sedan.
– Åter till det jag ville. Jo det är såhär Gustav din kompis har råkat ut för en
olycka här för några minuter sedan, han klarade sig fast läget är kritiskt
och andledningen till att jag inte ville säga det rakt ut var att Saki sa att
du tar sånt här väldigt illa.
– Ja, hur i helvete skulle du ta det då? Som en dans på rosor, slut tjafsat,
kör mig till sjukhuset nu. Snabba dig, nu sa jag.
Alltså hur kunde han prata på om allt annat när min kompis svävar mellan
liv och död? Jag förstår mig inte på poliserna i dagens samhälle. Dör han
nu och jag inte hinner träffa han, är det ingen annan än hans fel.
Vi satte oss i en ganska fin polisbil, inredningen i bilen var svart. Det var
inte alls långt till sjukhuset, trodde jag. Han körde mig till någon helikopter
plattform jag aldrig hade sett innan. Där såg jag att även Julia, Tom, Bill
och Saki som stod och väntade. Vad gjorde Julia här nu? Nu när allt redan är
ett helvete vill inte höra vilken skitstövel jag är.
Jag hoppade ut och sprang mot folksamlingen där borta. Jag såg hur
tårarna rann på dom alla, t.o.m. Julia, varför? Dom kände inte varandra
ens en gång. Hon lyssnade på hans musik, men Gustav är mycket mer
än slag på en massa olika lådor. Vad patetiskt.
Vi hoppade in i helikoptern, jag satt mig utan att tänka efter bredvid Tom.
Varför jag valde honom vet jag inte, jag hade ingen lust att höra Julias
klagomål. Jag hörde hur Bill sa ”Fan, det är mitt fel.” Vad hade hänt
egentligen? Jag tänkte just fråga, jag vände mig om och såg att Bill
och Julia satt och kramades. Vad försökte hon vara, en hjältinna?
- Tom, vad har hänt med Gurra?
- Jag vet inte, fast det verkar som att Julia och Bill var med
Gurra när det hände. Fråga dom istället.
– Jojo, eller hur.
– Vad är det nu då?
– Nej ingenting.
Jag kände hur tårarna började rinna, aldrig att jag tänker sitta och
beklaga mig inför henne, aldrig. Jag visste inte själv om det var för
Gustav eller Julia jag grät.
- Jojo, jag märker det. Du gråter.
- Ja, är det så jävla konstigt? Livet är ju för fan kritiskt för Gustav.
[Julias Synvinkel]
- Grabbar, jag går in på kiosken och handlar, kommer snart, sa jag.
- Ja, gör du så. Vi går till lekparken på andra sidan vägen, sa Gurra,
med sitt underbara leende.
Jag gick vände mig om och började gå mot godiskiosken, när jag
plötsligt hör Bill skrika något som ”Gustav, akta lastbilen” Jag hann
inte uppfatta det han sa, för i nästa sekund var Gurra överkört och
bara log på backen och jag såg bara hur blodet runt hans kropp
blev allt större och större.
Dom bilderna for bara runt och runt i skallen, jag uppfattar ingenting som
händer runt omkring mig. Det enda jag visste var att vi var på väg till något
sjukhus som inte låg i Magdeburg. Vi åker tydligen helikopter också.
Jag såg hur Georg satt lutat mot fönstret och grät, tror jag han gjorde i alla fall.
Jag ville inget hellre än att gå och krama om honom och säga att allt kommer bli bra.
Jag väcktes ur mina drömmar att något i helikoptern började tjuta och att alla
utom piloten börja skrika.
Kommer dom att klara sig? Kommer Gustav att klara sig?
Var piloten ett skämt eller var han riktig pilot?
Sådär nu är del 17 ute :) Hoppas ni gillar den och
det är inge kul med smygläsare ;P / Cissi
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 4.9) | vissenros - 10 okt 08 - 23:14- Betyg:  | | väldigt bra :D <3 | sandruskapuska - 18 maj 08 - 06:53- Betyg:  | | jag fattar inte e sak (svar gärna på mejl) hur kunde julia vara med de andra i th. Hon satte sig ju i lobbyn, pratade bara med dom när hon frågade efter georg | | sandruskapuska - 29 apr 08 - 05:22- Betyg: | | :/ *orolig* | | ellan_7 - 2 apr 08 - 20:05- Betyg: | | super *) | | johannaa_ - 27 mar 08 - 16:51- Betyg: | | JÄTTEBRA! MER! :D | | rosanaglack - 23 mar 08 - 12:13- Betyg: | | SUPER ;d <33333 | | Elon_B - 22 mar 08 - 21:04- Betyg: | ÅÅH! Den här novellen är verkligen superbra! :D
Älskar att du skriver ut både Georgs och Julias
synvinkel ^^ LÄNGTAR SOM BARA DEN efter nästa del
:D <3333 | | engeliin - 22 mar 08 - 20:04 | | Super bra :) <33 | | anderssooon_ - 22 mar 08 - 19:47- Betyg: | | bra, maila när nästa kmr ;) | | ILoveTAKIDA - 22 mar 08 - 16:10- Betyg: | | Ojoj,spånnande!Måste veta hur det går,bra! |
|
|
|
