Fina Flickor Part Two - del tjugotre |
If I close my eyes, will you tell me this is all a dream?
(Jen)
Stolen skaver mot min rygg, och jag rätar på mig. Rak rygg, böjda ben. Nervöst trummande med fingrarna. Ofullständiga tankar som virvlar runt, blir aldrig riktigt hela eller förståliga.
Kastar en blick på klockan. Fem minuter kvar.
Tänk om han inte kommer?
Tinsley gnäller till vid mina fötter, och jag plockar upp henne i famnen. Hon lägger sig tillrätta med ett förnöjt uttryck och sluter ögonen. Hon somnar alltid direkt i min famn. Jag hoppas att det är för att hon känner sig trygg.
En servitör kommer fram, och håller frågande fram en meny. Jag skakar på huvudet och sväljer.
”Jag väntar på någon”
Han ler lite, och jag kan nästan se hur han funderar över vem det kan vara jag väntar på. Min pojkvän kanske? Eller min bästa kompis? Han ursäktar sig och försvinner därifrån, och jag fortsätter mitt trummande mot bordet. Har svårt att fokuserar blicken på något, låter den vandra runt, runt. Från den överviktiga mannen som sitter och sörplar på sin öl och pratar i mobil, till paret som sitter längst inne. De håller varandra i handen. Ser så där löjligt nyförälskade ut. Och jag kommer på mig själv med att tycka att de är söta. Hon med sina utstående tänder och han med sina tättsittande ögon.
Jag skakar på huvudet, som åt mig själv.
Tänk om han inte kommer?
Han sa att han inte skulle komma, visst sa han det?
Han sa väl det? Jag biter nervöst på nagelbandet och försöker komma ihåg telefonsamtalet.
Jag hade ringt honom en onsdag. 18:12. Jag minns att jag hade tänkt att han borde ha varit hemma från jobbet och så då. Fast tänk om han satt och åt? Tänk om han satt och åt med sin familj? Skit. Jag visste ju inte ens om han hade familj. Ny familj.
Mina händer hade inte skakat det minsta när mina små fingrar tryckte in mobilnumret Cara gett mig. 0768463529
Han hade svarat efter fem signaler. En stark, glad röst förklarade med dansk dialekt att du hade kommit till Jens Christiansen.
Rösten var så välbekant att jag först bara satt och stirrade på telefonen.
”Hallå?”
”Hej” Min röst hade varit säker, lugn och säker.
”Kan jag hjälpa till med något?”
”Det är Jennifer”
”Jennifer?” Jag kunde se framför mig hur han rynkade pannan och försökte komma ihåg alla sina bekanta med det namnet. Om han nu hade några.
”Jen Christiansen” Fortfarande lika lugn röst.
Det var pappa som började kalla mig för Jen. Sa att han tyckte att det var enklare att säga, och vackrare. Cara hade rynkat på pannan ”Om jag hade velat kalla henne Jen hade jag väl döpt henne till det. Hon heter Jennifer”
Fast sen hade hon också kortat ner Jennifer, fast till Jennie. Orkade hon inte säga hela namnet?
”Jen?” Han bytte från det danska, lät rösten bli så fruktansvärt välbekant. ”Jen gumman, är du det?”
Jag nickade. ”Ja”
Han hade skrattat, ett förvånat skratt, men det var samtidigt fyllt av lycka.
”Jen! Jag har saknat dig så mycket. Jag har försökt kontakta dig i tio år, men Cara har alltid sagt att du inte vill ha någon kontakt. Och det måste jag ju acceptera. Vad glad jag blir att du hör av dig”
Så han har inte bara glömt bort mig?
”Jag har inte vetat att du velat att ha kontakt” Mumlade jag in i luren.
”Men jag har ju skickat hur mycket brev som helst och…” Hans röst dör bort, och kort efter kommer ett skratt. Fast inte alls like glädjefyllt som det förra skratten. ”Cara. Det är klart. Jag borde fattat att hon ville ha dig för sig själv”
Jag hade öppnat munnen för att säga precis hur mycket Cara ville ha mig, men stängde den igen. Jag tänkte inte gnälla. Inte nu. Jag hade ju inte pratar med honom på elva år.
”Jag förstår att det kommer väldigt plötsligt men jag ska till Stockholm om tre veckor, och jag skulle väldigt gärna träffa dig då. Fast jag förstår ju absolut om du inte vill”
”Jag är i Paris” Jag hade bitit mig i läppen. Jävla skitland. Jag ville inte vara här.
”Frankrike? Det var som fan. Pluggar du där eller?”
Jag hade nickat. ”Mmh”
”Du har alltid varit så ambitiös och duktig” Han skrattade igen, och jag hoppades att han log. ”Men jag ska faktiskt till Versailles om en vecka. Det här jobbet du vet” Han hade suckat ”Jag kan stanna till i Paris någon dag extra. Om du vill alltså”
”Ja. Det vill jag”
Han hade föreslagit en restaurang och tid, och jag hade hållit med. Låtit honom bestämma.
Jag kollar på klockan. En minut kvar. Var han fortfarande lika punktlig som han var innan?
Sakta låter jag blicken svepa över restaurangen, leta efter honom. Fan. Tänk om jag inte känner igen honom? Jag vet ju inte hur han ser ut. Bara att han har samma hår och ögonfärg som mig. Cara påpekade alltid det. Som om det skulle vara något dåligt.
Boom. Han kommer inspringande i restaurangen, med det mörka håret lite rufsigt. Hans solbrända kropp täcks av ett par jeans och en svart polotröja.
Och han ser precis ut som min pappa.
Jag sitter alldeles stilla. Låter hans blick svepa igenom hela restaurangen, medveten om att han antagligen inte kommer känna igen mig.
Andetag. Andetag.
Jag reser mig upp, höjer handen som till en vinkning och söker ögonkontakt med honom. När han får syn på mig lyser han liksom upp, skyndar fram och ger mig en kram. Först blir jag överraskad och står alldeles stel. Men när jag får dra in den välbekanta lukten av hav och citroner kramar jag tillbaka. Försiktigt.
Han skjuter mig ifrån sig, betraktar mig. ”Du har mina ögon. Cara brukade alltid säga det”
Sakta sätter han sig ner, och jag gör likadant. Tar upp Tinsley i knäet. Presenterar henne för människan som är min pappa. Jens.
”Vad söt” Ler han och drar handen genom hennes päls. ”Cara älskar väl såna små hundar?”
”Tinsley var hennes från början. Men jag fick henne när jag skulle till Frankrike. Som muta liksom”
Alla hans rörelser stannar till.
”Menar du att Cara fick dig att flytta hit fast du själv inte ville?” När han säger det så får jag en första impuls av att skydda henne, fast jag slår undan den lika snabbt. Hon får slåss för sig själv.
”Hon ville väl inte ha mig hemma” Mumlar jag. Om han frågar varför kommer jag vägra svara. Han får inte veta. Inte pappa.
Han spänner käken.
”Vill du inte vara här?” Frågar han.
Jag tvekar lite, sedan skakar jag på huvudet. Nej, det vill jag inte.
”Men då är det klart att du inte ska det” Han ler mot mig, och lägger sin stora hand på min bleka, lilla.
Det är så mycket jag vill fråga honom, så mycket jag vill veta. Men just nu räcker det att han sitter mittemot. Och ler.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 18 maj 08 - 11:43- Betyg:  | | aaaaq, nej inte fly <3<3<3<3 | | hanna__91 - 22 mar 08 - 13:38- Betyg: | | meh hon får ju inte fly!!! Jason vill nog inte henne nåt illa :/ gahh!! skitbra som alltid ;) | | prickigthallon - 22 mar 08 - 01:09- Betyg: | GAh <33
Så bra gjort av dig <33
Du äger allt och alla, du vet <3
Pussar gånger 1000 <3
//Annie | | gossipgirl - 21 mar 08 - 23:59- Betyg: | shiit vad bra :D
får rysnigar över hela kroppen! | | Rosapapper - 21 mar 08 - 23:46- Betyg: | | IIihhh, vad bra :D Du borde bli författare :D Den här novellen är fan bäst :D | | tjoh - 21 mar 08 - 23:36 | | underbart ! <3<3<3 |
|
|
|
