Jag älskar min bror (kap 14) |
Förlåt om det dröjt ett tag, men har inte riktigt haft tid och inte vetat vad jag skulle skriva :/ Men nu har idér börjat rinna på igen och fått ihop yttligare en del ;) Och kan säga att nu börjar det hända grejer, mest demprimerade händelser och så dock... Men också vändnigar i Marias/Saras liv längre fram. Men ska inte avslöja för mkt nu ;) hehe, det får ni ta och läsa om.
lämmna gärna en kommentar om du känner fört för du blir jag glad <3 =)
Pöss på er :P
Kapitel 14
Solen sipprar in genom fönstret med den tunna gardinen för.
Långsamt öppnar jag mina trötta ögon, rör på mig lite grann och vänder mig, där slår jag snabbt upp ögonen ännu mer.
Rasmus är borta!
Platsen bredvid mig är tom. Det gråa lakanet är skrynkligt, bevis på att någon legat bredvid.
”Rasmus?”
Gnuggar mina ögon, reser mig lite halvt som halvt upp och tittar genom rummet men hittar ingen. Vart är han? Tänker jag för mig själv, tänk om det han sa igår inte betyder något? Tänk om han bara vaknade och drog, han kanske gick i natt? Förskräckt satte jag mig käpprakt, nej, Rasmus skulle inte göra så. Jag börjar andas lättare, han lovade att stanna.
Fast, hur vet man att man kan lita på någon som man bara träffat knappt tre gånger?
(och är en missbrukare bland både alkohol och droger)
Smärtan från igår då Mannen Utan Ansikte… Nej! Jag vill inte ens tänka på det, bara glömma. Men jag vet att det kommer jag aldrig att göra. Sånt går inte glömma.
Grimaserade då jag förde mina nakna fötter mot trägolvet, varje muskel i kroppen var stel och smärtade när jag så försiktigt jag bara kunde tog på mig jeans, gav mina armar en blick, de var alldeles lila och röda. Drog på mig en långarmad tröja för att dölja dem och sedan ett par sockar för att värma fötterna.
Svullnaden har gått ner på handlederna, något positivt i alla fall…
Inne i badrummet drog jag borsten genom det bruna axellånga håret och lite svagt kan man se hur det blonda börjar överta. Suckar djupt och går längs den korta hallen, ner för trappan och vid öppningen till köket stannar jag till.
”Rasmus?”
Viskar jag lågt, hjärtat stannade nästan.
”Hur… Lever du?”
Jag bara stirrar förskräckt över vad jag ser, andan går nästan ur mig och vet inte vad jag ska säga eller göra. På köksbordet ligger det vitt pulver utspritt, ett slags plast rör, nästan som ett sugrör och en plast påse. På ena stolen halvsitter Rasmus med huvudet lutat mot bordet.
Det läskiga är att han ser död ut.
Med korta steg går jag fram, sopar ihop pulvret med händerna och lägger det i påsen som jag knyter ihop med det lilla plast röret i. Vill inte göra samma misstag igen, för slänger jag det kanske han blir arg och det vill jag inte. Men ändå vill jag ju självklart slänga det.
Jag vill inte se en vacker varelse dö på grund av droger.
Efter att ha samlat ihop Det i påsen och ställt det i ett… Ja vart ska jag lägga det? Äsch, lägger det i hans jackfick så länge. Smeker honom sedan mjukt över hans kind men han regerar inte.
Antagligen otroligt drogpåverkat att han däckat. Gissar jag på.
Precis när jag skulle lägga en filt över honom hörde jag Treasure jamma. Log åt henne, hon stod vid kylskåpet och väntade på mat.
”Du ska få mat gumman, dig glömmer jag inte.”
Direkt när jag tog skålen trippade hon fram så lätt att man kunna tro att hon flög och strök sig runt mina ben. Öppnade svalen där jag förvarar maten tar jag fram en burk med kattmat och slänger på lite i skålen och ställer den på golvet som katten genast springer fram till och äter ljudligt. Tittar sedan på Rasmus som sover tungt och suckar djupt sorgset, varför? Varför ska han hålla på såhär? Vad var det som gick fel som gjorde att han började med detta? Förvirrad med frågor utan svar lade jag en varm mörkblå filt över honom och stoppade en kudde under hans huvud. Och skrev en lapp till honom att jag var på jobbet.
Jag vet inte om jag borde gå dit, inte efter vad som hänt. Känner mig nästan otrygg på gatorna nu, rädd för att sedan gå hem i mörkret.
Mer av allt vill jag bara ringa till min chef, säga att jag är sjuk och kanske inte kan komma på några dagar. Låsa in mig i badrummet och aldrig gå ut.
Bara sitta ihop kurrad med söta Treasure i famnen i det hårda badkaret, tycka synd om mig själv och tänka på min familj som finns i ett helt annat land.
Men jag vet att det inte går, för det är då man går över gränsen och blir patetiskt, en ensam och rädd eremit. OCH det vill jag INTE bli. (Aldrig!)
Jag ska övervinna detta och fortsätta stå upp.
Även om jag vill brytas ner och bara sova tills jag dör.
Så jag lämnar Treasure med Rasmus som sover vid bordet och även om kroppen säger emot drar jag på mig tennis skorna, tänkte ta min vanliga jacka. Men jordfläckarna gör mig illamående, kan knappt titta på den utan att titta bort. Istället tar jag Rasmus, den må vara minst lika sketen och har några hål, men på den finns inga minnen och jag känner ingen skam.
Eftersom hans jacka är något större blir den som ett skydd om mig och i den kan inte världen där ute skada mig.
På jobbet är jobbigt, min stela kropp med smärtor kämpar jag på med att diska och ställa det på sin plats. Jag kollar upp mot den lilla klockan som hänger på väggen, fem minuter till sedan slutar jag, tänkte jag lättat.
När klockan slog tio på kvällen var måndags passet klart. Jag sa hejdå till resten av personalen och började gå mot lägenheten, men hela tiden var jag på min vakt.
Som rädd häst som när som helst kan skena iväg. Och Mannen Utan Ansikte vägrar lämna mina tankar, hans hårda mun, händer som löper överallt och smeker hårt. Greppet om mina handleder, hans tyngd mot min kropp och hans stinkande andedräkt av sprit.
Kan fortfarande känna smaken. För min ena hand mot mina läppar där hans tryckt mot och torterat.
Jag ökar stegen och utan att tänka springer jag av ren skräck längs kullerstenarna, märker inte hur stor månen är och lyser eller lamporna som gör så att man kan skymta några färgglada blommor som växt upp bland gatorna.
Allt jag ser är mannen som tar min oskuld, min renhet och lycka, en film som går om och om igen i mitt huvud. Finns ingen stopp eller delete knapp.
Ett pip som ledder till en sång fick mig att hoppa till av skräck, hjärtat hoppade över flera slag men lugnade ner mig då jag kom fram till att det är min mobil som låter.
”Dumma jag.”
Tänkte jag, här skrämmer jag upp mig själv ännu mer bara för att min telefon börjar ringa. Snacka om skämmigt.
På displayen ser jag att det är Bill.
Först tvekar jag, darrar, jag trodde aldrig att han skulle höra av sig efter jag skrek åt honom. Till slut fäller jag upp mobilen och i andra luren hör jag en person som gråtit.
”Hej Bill…”
”Sara? Tack! Jag har ringt flera gånger men du svarade aldrig och sedan ringde jag hem till dig men någon snubbe svarade då.”
Har han ringt hem? Tänkte jag förvirrat, hade Rasmus svarat? Men när ringde han då? Och jag har inte hört min mobil ringa, fast ljudet var ju avstängd under tiden jag jobbade.
”Vem är han?”
Frågade Bill efter ett tag, han lät nästan misstänksam eller något, tog avstånd.
”Rasmus, han bor bara hos mig ett tag.”
Svarade jag, varför? Bill behöver inte veta om honom!
”Såå… vem är denna Rasmus då?”
”Det har du inte med att göra Bill.”
För att byta samtalsämne frågade jag snabbt något annat.
”Men vart var du när vi skulle träffas?!”
Nu blev jag hetsigare på rösten, om ungen bara hade dykt upp hade det som hänt inte skett! Visst, nu skyller jag på honom vilket jag inte borde. Men jag kan inte hjälpa det! Från ha varit livrädd för att gå i mörkret blev jag helt plötsligt arg. Arg på Bill som lämnade mig ensam i mörkret så att en våldtäktsman kunde förstöra mig, arg på Rasmus som knarkar och förstör sitt liv. Arg på min familj som aldrig, aldrig någonsin kommer förstå min kärlek till Tobias och arg på mig själv som satt mig i denna jävla röra!
”Jag sa ju att det dök upp något med bandet…”
”Du kunde väl ha ringt och sagt det! Då skulle jag ha sluppit att väntat i mer än tre kvart på dig!”
Nästan skrek jag, tänkte inte riktigt vad jag sa, all ilska, tårar och tre kärlekar som jag inte vet vad som är äkta och inte strider inom mig och släpper ut all mot Bill. Stackaren låter helt nere först men efter ett tag blir nästan hela telefonsamtalet ett gräl, ett bråk om påhittade och överdrivna känslor.
”Men förlåt då! Men det var faktiskt viktigt! Bandet går före…”
”Så du tänkte inte på vad som kunde hända? Att jag kunde dö eller rånad?! Lämnad åt en jävla gubbe som var kåt?!”
Skrek jag honom, känner hur tårarna bränner likt eld och Bill skriker tillbaka.
”Men ofta det skulle hända då! Förlåt då om jag sårade dig, men bandet är det viktigaste i mitt liv och måste gå före allt annat, utan grabbarn och musiken är jag ingenting, hör du det! Inget!”
Mera röt han desperat i örat på mig och jag var snabbt på.
”Så jag betyder inget för dig? Är det du menar! Jag är bara en tjej i mängden?”
”Nej, men… ÅH! Jag trodde att du faktiskt skulle förstå eftersom du verkade annorlunda än dem tjejer jag träffat, att du förstod hur viktigt Tokio Hotel är för mig och…”
Nu orkar jag faktiskt inte lyssna mer på hans jävla skit ord, Bill är en nolla.
”Håll käften bara Bill! Jag orkar inte med dig längre!”
Det blev tyst i andra luren, en, två kanske tre minuter gick. Jag andades häftigt, lyckades efter ett tag lugna ner mig. I andra luren hörde jag hur han andades långsamt sedan hest och försiktigt, nästan som han lät sårad.
”Så… du vill inte ha med mig att göra?”
Han lät sorgsen, som om han var nära gråten vilket smittade av på mig.
Typiskt tjejer, tänkte jag surt för mig själv, alltid ska vi vara dem som kan börja gråta bara för att en annan person gör det.
”Du lämnade mig att dö Bill…”
Grät jag fram då jag tänker tillbaka på kvällen för två dagar sen.
”Vad menar du? Vadå lät dig dö, jag fattar inte?”
Han lät allmänt förvirrad, vem kan klandra honom för det. Han har ju ingen aning vad som hände.
”Sara vad hände den kvällen?”
Hans röst var orolig.
”Då dina kläder var smutsiga och trasiga?”
Jag tystande, sa inte ett ord. Det är som om någon kramar om mitt hjärta och tar bort luften, tårarna rinner nu längs mina kinder.
”Bill…”
Hulkade jag fram och hörde hur han lyssnade intensivt, om nu kan höra det.
”Jag… jag dog den kvällen… Han förstörde mig, tog bort det fina som fjärilar på en äng… Bill, han… han…”
Jag tystande, viskade sedan tyst som om någon mer lyssnade.
”Han förstörde mig på alla sätt.”
Åter igen blev det dödstyst. Och då menar jag dödstyst! I luren hörde inget, i mörkret som sluter om mig hörs inget, vilket är väldigt, väldigt läskigt. (Tro mig)
Efter vad som känts som en evighet hörde jag Bills röst igen, den darrande och fylld av skuld.
”Sara… Förlåt? Jag skulle ha kommit, då skulle inget ha hänt!”
Tårarna rinner fortfarande, känner hur de klistrar sig fast och det salta stannar vid mina läppar.
Hörde till och med att Bill nu grät. Kanske var han verkligen ledsen över det som hänt, kände han faktiskt skuld över att inte ha kommit?
”Hur skulle du veta… Jag skrek ju bara åt dig.”
Svarade jag tyst.
”Men jag borde ha lyssnat mera på vad du sa och inte, borde ha förstått att något hemskt hade hänt.”
”Jag bryr mig om dig.”
Lade han till efter med en mjuk och ljuv röst.
”Jag bryr mig om dig också.”
Svarade jag och menade det. Det jobbiga i det hela är bara det att, det känns som om mitt hjärta just nu slits åt tre olika håll. Och vet inte längre vem jag verkligen älskar.
”Jag åker imorgon.”
Sa han till slut vilket ledde till att jag flämtade till, redan?
”Och vi kommer väl troligtvis inte ses igen… Så jag antar att det är vårat farväl?”
”Ja, det är väl det.”
Suckade jag, jag skulle aldrig få se honom igen. Visst, jag kommer att se honom i tidningar, interjuver och på internet om jag skulle kolla där, men har ju ingen dator. Men jag kommer aldrig verkligen se honom enskilt, se honom le mot bara mig. Och jag vet att jag inte kommer klara detta, Bill har redan fått en plats i mitt hjärta och minne, det går inte att sudda ut. Så därför kommer det bara bli jobbigt att höra hans röst i telefon men aldrig träffas igen. Därför gör jag nu detta som jag kommer ångra, men som verkar vara det enda.
”Det är bäst att du aldrig ringer till mig mer, jag kommer inte ringa dig.”
”Va? Vad säger du?”
Att höra honom gråta gör det hela svårare, men jag vill inte att det ska leda till något som kan bryta mig ner. Jag vill inte bli känd som någon av Bill Kaulitz flickvän eller något annat, fotografer och annat skit kommer säkert att hindra mig från ett vanligt liv, visst mitt liv är inte direkt vanligt nu heller, men ändå. Jag vill inte.
”Farväl Bill, men vem vet. Ödet kanske låter oss träffas igen.”
Efter det lade jag på, lät honom inte säga något och raderade numret.
Imorgon skaffar jag ett nytt, bestämde jag, för att försäkra att han inte ringer. Om han gör det blir bara svårare.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ForeverSacred87 - 11 aug 08 - 21:25- Betyg:  | fan så jävla bra det är, och jag har tårar i ögonen.. fan att jag blev medlem här ganska nyligen när den här låg här och bara väntade på mig :P
nä nu ska jag läsa dom andra delarna :) | | sandruskapuska - 12 jun 08 - 21:23- Betyg: | | Skitbra!!! <3<3<3<3 | | Mangasagan - 22 mar 08 - 18:57- Betyg: | | Asbra!!<3 Meeer!!:D | | -Cute - 22 mar 08 - 12:41- Betyg: | FY va bra :o
*mållös* kan helt seriöst inte säga ngt :o
Helt otroligt fantastiskt bra
längtar till nästa :) | | foreversacred - 22 mar 08 - 10:51- Betyg: | | nej fan Carro ...jaja jag vet yju....den e grymmt bra | | Problemoja - 22 mar 08 - 10:05- Betyg: | | åååh, mera nu! as bra =D | | tjoh - 21 mar 08 - 23:44 | men guuuuuuud ! :O
otroligt bra . helt underbart !
men det vet du ju redan att ja tycker iofs hihi ! ;D |
|
|
|
