and don't you ever say goodbye- om psyk.sjukdom |
Denna novellen handlar om en mamma som är psykisk sjuk, och hur detta leder till att hon skadar sitt barn.
Jag håller på att skriva ett fördjupningsarbete om sjukdomen "Münchhausen by proxy" och det är just denna sjukdomen som mamman bl a har.
Hade inte jätte mycket att göra idag, så skrev ihop denna eftersom inte så många faktiskt vet vad denna sjukdomen är för något.
Just det att denna mamman hör röster kanske inte direkt stämmer ihop med just MBP men det ska vara att hon har en annan psykisk sjukdom förutom MBP.
Kan kanske vara lite hemskt ibland, så ni vet:)
And don't you ever say goodbye
Stjärnorna med sitt klara sken lyser upp mitt fönster och får det att likna något övernaturligt. Rummet är mörkt, det enda ljus som egentligen har lyckats tränga sig in är just det där stjärnljuset. Jag kryper ytterligare ihop något i min stora, mjuka filt som jag har virat hårt omkring mig för att försöka hålla kylan ute. Kylan som jag inte ens vet vart den kommer ifrån, eftersom elementet knäcker till ibland av att jag satt på det på för hög värme.
Minnen ekar i det tomma rummet, röster ropar fast jag vet att det bara är jag här. Som vanligt är det bara hjärnan som leker med mig, och trots att jag försöker låta bli så spelas dagen som varit upp.
Torsdagar börjar för mig alltid med att jag går upp klockan sex, och det gjorde även den här. Kanske hade jag varit lite mer seg med att orka ta mig ur sängen just idag, det dröjde hela tio minuter innan jag stack ner fötterna i de gråa mjukistofflorna som stod nedanför sängen. Detta var ovanligt för mig, för annars är jag hyfsat morgonpigg och alltid först uppe. Alltid är det jag som gör frukosten och kommer med det glada "god morgon!" till min man Gabriel. Han brukar alltid bara mumla något obegripligt tillbaka och ta ett bett av mackan jag brett till honom. När han har ätit upp sin frukost så ger han mig en hastig kyss på kinden, och skyndar sig sen stressat ut till bilen. Då är det bara jag hemma, och så vår lille son Sam som då fortfarande sover i sin spjälsäng på övervåningen. Jag brukar oftast känna mig ganska ensam då, för det är så fruktansvärt tyst i huset. Och när tystnaden inträder så börjar rösterna, och det skrämmer mig något oerhört. Tänk er att ni är helt själv hemma och så plötsligt hör ni någon viska åt er. Ni kollar er oroligt omkring och de första gångerna ni hör dem så genomsöker ni huset för att se så ni verkligen är ensam. Ni hittar inte någon, men viskningarna slutar inte. De växer sig starkare för varje minut och ni skakar allt våldsammare på huvudet för att de ska försvinna. För det är nu ni har insett att det är där de kommer ifrån och ni gör allt för att få bort dem. Enda sättet verkar vara att lyssna på dem, för de lovar er att när ni väl har gjort som de sagt så ska de försvinna. Då ska tystnaden återigen vara er egen, och inget hot.
Ni gör vad de säger åt er, och i början är det inga stora saker ni behöver uträtta för att de ska tystna för en stund. Det kan vara att ni ska ut och springa en runda på 8km, och ni ska klara det på en timme. Det är något ni kan klara av men när uppdragen, för de är så de kallar dem nu, blir värre. Då önskar ni att ni aldrig lyssnade på dem från första början.
Mitt liv har övergått till att bli ett helvete, för jag måste hela tiden göra saker som jag inte vill. Och ovanpå allt det här så är min son sjuk, och ingen vill lyssna på mig. Ibland kan han få de mest hemska andningssvårigheter och när jag ringer 112 och ber dem att skicka en ambulans så gör de oftast det. För säger man att det ens barn har andningssvårigheter så är de skyldiga till att skicka en ambulans. Men oftast då de bromsar in utanför vårt hus och kommer springande så har Sam oftast börjat andas igen. Varje gång jag har ringt efter dem så har han börjat andas igen när de kommit. Jag tror läkarna börjar tvivla på mig nu, eftersom de verkar tro att jag hittar på. Men jag vet att det är något fel på honom. Ingen känner sitt barn bättre än mamman, och jag känner det i hela kroppen att det är något. Ända sen jag höll honom för första gången i mina armar på BB så visste jag det. Hans hjärta kan slå så oregelbundet ibland, och jag vet inte hur många gånger jag försökt få läkaren att utföra en operation och kolla så att det verkligen inte är något fel. Varje gång jag för det på tal så vägrar han att göra det och han hävdar bestämt att det inte alls är något fel på pojken. Han har lovat att om jag fortfarande känner att det är något fel när Sam är 5år så kanske de kan öppna upp honom och kolla. Nu är han alldeles för liten säger de, eftersom han bara är 1½år. Fast tiden att agera är nu anser jag. När han har blivit 5 så kanske han är alldeles för sjuk för att överhuvudtaget kunna bli opererad och orka gå igenom det. Det är väl lika bra att göra det nu, när tid finns? Gabriel bara skakar på huvudet när jag för det på tal, och vill inte alls lyssna. När ens barn är sjukt, och har varit inne för öroninflammation flera gånger så borde man väl stötta varandra? Jag tycker det, men Gabriel säger likadant som läkaren. Det är inget fel på pojken.
Därför har jag nu, eftersom ingen annan tycks vilja hjälpa, börjat att ge Sam en hjärttablett om dagen. Min gamla mamma har hjärtproblem sen många år tillbaka och eftersom hennes minne är ganska uselt så ligger det tabletter lite här och var. Därför är det lätt att ta några ibland. Hon lär inte märka något i alla fall, och de går ju ändå till ett gott ändamål?
Sam har börjat bli lite bättre nu, det är i alla fall vad jag tror. Han är mycket blekare än han var förut, och hans balans är ganska dålig. Han ramlar omkull lätt, och ögonen tycks ha mist sin glans. Jag tror det är tabletterna som håller på att börja verka, som driver ut det sjuka han har i kroppen. Nu kan han bara bli bättre, och det är det jag strävar efter.
Nu har jag ökat den dagliga dosen till tre tabletter, och jag håller noga utkik efter förbättring.
Ni får ursäkta, nu pratar jag på alldeles för mycket om saker som egentligen inte hände just denna torsdagen. Min hjärna leker med mig ibland.
Som sagt, min man hade som vanligt stressat sig iväg till jobbet. Han var sen till ett möte sa han innan han kysste mig hej då. Efter att ha plockat lite i köket en stund så gick jag upp för trappan för att väcka Sam. Han låg säkert redan vaken och väntade på att jag skulle komma upp. Idag skulle vi gå till lekplatsen hade jag tänkt och leka lite i solskenet. När jag försiktigt öppnade dörren så såg jag att han låg helt stilla, och jag antog att han sov. Försiktigt smög jag fram till sängen och stod och tittade på honom lite där han låg så fridfullt. Nallen låg tätt tryckt intill hans lilla kropp och det var med en enorm kärlek som jag betraktade honom. Det var inte förrän efter åtminstone 5-10 minuter som jag insåg att bröstkorgen inte rörde sig alls. Det var också först nu som jag såg hans läppar. De var helt genomskinliga, och ljust blå.
Här kommer jag inte ihåg så mycket, bara att paniken spred sig i kroppen och jag kommer ihåg att någon skrek. Det lät hemskt, och jag tror att det var jag som gjorde det.
Grannen måste ha hört mina skrik för hon kom inspringande och undrade vad som hänt. När hon såg Sams tillstånd försökte hon slita honom ifrån mig för att göra mun mot mun metoden, men mitt grep om honom var krampaktigt och det tog ett tag innan jag släppte honom ifrån mig. Tiden stod stilla, och plötsligt var rummet fyllt av ambulansmän som förde bort min son. De tog hand om mig också, och gav mig något lugnande. Därefter fördes jag till sjukhuset där jag fick reda på att min son inte klarat sig. Han var redan dödförklarad då jag kom dit.
Läkaren ringde till Gabriel för jag var inte tillräckligt stark för att göra det, jag satt mest och stirrade rakt framför mig. Flera timmar framöver präglades av gråt, tomhet och en fruktansvärd förtvivlan. Inte blev det lättare av att en läkare gick undan med en polis och att de sen kom fram till mig. Det var med allvarliga ansikten som de bad mig att följa med. De förklarade för mig att de hittat stora mängder medicin i Sams mage och att de trodde att jag på något sätt var inblandad i det. Skulle jag skada mitt eget barn? Aldrig sa jag bestämt. Det enda jag gjort var ju att försöka hjälpa honom. Trots det blev jag förd till ett rum på psyket och det är här jag nu sitter. De säger att jag troligen lider av något som kallas Münchhausen by proxy. Den sjukdomen innebär att mamman medvetet skadar sitt barn för att få uppmärksamhet, och att de gör barnet sjukt. De tror att de gör det för att hjälpa barnet, för de är totalt övertygade om att barnet är sjukt.
Men de tror fel, för jag är en bra mamma. Jag försökte hjälpa Sam.
Kommentera, och säg vad ni tycker. Skulle verkligen uppskattas mycket!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | VampyrenSamantha - 8 apr 08 - 15:08- Betyg:  | Cool story och jag älskar hur du skriver med inlevelse.
Inte alls som ja skriver mitt är lite krångligare:S
Aja hehe
Jag gillade den ialla fall
PoK
Liza | | MoUntiaNsTonE - 24 mar 08 - 16:49 | | Bra! | | Lovely__ - 23 mar 08 - 22:14 | Åh, tack west_west!
jag tror jag växte flera meter av den kommentaren(seriöst, jag får ta och mäta mig sen, haha), för jag vet att du är lite kräsen ibland..så det berömmet var jätte roligt att få:D
Men förstår det du menar med "vitt tomrum", jag märkte det själv nu när jag läste igenom den.
Något att tänka på till nästa gång:) | | west_west - 23 mar 08 - 22:10 | Fruktansvärt bra i uttryckets rätta bemärkelse. Snygg skildring, schysst språk och bra "research" om själva sjukdomen. Fantastisk inlevelse.
Fortsätt skriv, och jobba på att få till miljöerna. Det är som om allt detta utspelar sig i något slags vitt tomrum. Försök att beskriva rummen - inte för mycket, utan ganska subtilt, men ändå så att man får en uppfattning som läsare. Det var det jag hade att säga.
/west_west | | west_west - 23 mar 08 - 22:10 | Fruktansvärt bra i uttryckets rätta bemärkelse. Snygg skildring, schysst språk och bra "research" om själva sjukdomen. Fantastisk inlevelse.
Fortsätt skriv, och jobba på att få till miljöerna. Det är som om allt detta utspelar sig i något slags vitt tomrum. Försök att beskriva rummen - inte för mycket, utan ganska subtilt, men ändå så att man får en uppfattning som läsare. Det var det jag hade att säga.
/west_west | | psychopatica - 23 mar 08 - 02:13- Betyg: | Bra skildrat. Du skriver med en inlevelse och med det där
djupet som gör att man vill läsa din novell.
Du använder dig av ett ganska korrekt språk, gör en del små
språkliga missar emellanåt. Men inget stort.
Jag bör nog sluta kommentera innan jag låter helt som en
svenskalärare. Det jag ville komma till var att jag gillar den.
Du får en femma av mig och sedan vill jag även att du skriver
mer för att öva upp ditt språk mer, inte för att det är dåligt:
definitivt inte. Jag säger det för att du kan bli riktigt bra.
Du har talang.
Oj, nu lät jag visst som någon form av lärare i alla fall.
He he | | Lovely__ - 22 mar 08 - 21:58 | Tack så jätte mycket!:D blev verkligen jätteglad att ni gillade det.
wow_93_ ; tänkte bara säga att detta var bara en novell, det kommer alltså ingen fortsättning, inte som det ser ut nu.
Det var tänkt från början iaf att det inte skulle bli några fler delar. Men ja, om jag får idéer så kanske. | | prickigthallon - 22 mar 08 - 13:18- Betyg: | Grymt bra skrivet. Jag tycker om att du skrev den ur mammans synvinkel och att du la in dem där ledtrådarna lite här och var.
Riktigt snyggt och diskret men bra gjort. <33 | | wow_93_ - 21 mar 08 - 19:04- Betyg: | jag tyckte det var bra, och noomie Lovlley__ ska väl börja en bit i taget
nt liksom få allt på en gång..
altså min kompis mamma är psykad fast på annat sätt
hon för vissa tider där hon tar isönder allt o hon blir glömsk o sånt..
men jag gillar de su skiver och väntar på nästa del :D | | Lovely__ - 21 mar 08 - 18:53 | Noomie;
Plötslig spädbarnsdöd av hjärttabletter?
grejen med den här novellen var att skildra den ur mammans perspektiv och då kunde jag ju inte låta henne säga att hon skadar sitt barn, för hon tror ju att hon gör det för att hjälpa honom att bli bättre. men jag la in små ledtrådar här och var som tydde på att hon hade ett sjukligt beteende.
Te x att sonen hade haft många öroninflammationer, trots att han bara var 1½år, att han hade andningsuppehåll som "plötsligt" alltid var över då ambulansen kom, att hon desperat ville låta dem utföra en hjärtoperation på honom, trots att det egentligen inte var något fel på honom. Och sen att hon börja "medicinera" honom själv.
Kanske man blir lite förvirrad, men kollar man noga så finns tecken där:)
Men tack så mycket för kommentarerna!:* | | LittleHoney - 21 mar 08 - 18:27- Betyg: | väldigt bra ! :) fint och bra skrivet !!
verkligen skit bra !!
kommentera mina noveller eller dikter också :)
KEEP UP THE GOOD WORK :D |
|
|
|
