[TH FF] vissa hemligheter är det bäst.. Del 4 |
Vissa hemligheter är det bäst att hålla tyst om
Direkt när de kom hem slängde hon sig in på sitt rum och låste dörren. Hon drog efter andan, nästintill hyperventilerade. Mannen i butiken – var det Bill och Toms förälder? Låtsaspappan Gordon!
Allt föll på plats, det hon en gång kunnat utantill om deras liv och sedan glömt… Hon mindes allting nu. När alla var födda, föräldrar, djur…
Utan att tänka dök hon ner på golvet och pillade upp golvbrädan. Snabbt tog hon upp nästa lapp.
Idag var det nära att mamma såg oss. Jag vill inte att mamma ska se oss. Det är vår hemlighet, hon ska inte få reda på någonting. Jag var inne hos T i hans rum. Hans hår är så mysigt att leka med. Han sov, han sover så vackert. Jag vet ingen annan som sover så vackert som han gör. Jag skulle bara ge honom en puss, men jag hann inte innan mamma kom. Det var nära. Jag vill inte att det ska vara nära. Det är vår hemlighet.
En iskall kåre följde hennes ryggrad. Hon ville inte tro på att det spökade, skulle då B spöka i hennes hus och i hennes rum? Satt B verkligen på hennes sängkant och lekte med hennes hår i tron på att det var T? Sorgset plockade hon upp nästa lapp, tillhörande en bild till. Två bröder som hon nu kunde se skillnad på. Den ena hade svart, spretigt hår och tajta kläder. Den andre hade axellångt hår och pösigare kläder. Och hon visste vilka de var.
**
Redan dagen efter tog hon första bästa buss och åkte in till Magdeburg. Hon ville ha svar på alla frågor hon hade och hon ville ha dem nu. Hon gick försiktigt in i tobaksbutiken igen. Den var inte ett dugg förändrad sen sist. Mannen stod kvar i disken och han tittade på henne som om han kände igen henne ifrån gårdagen.
”Jaså, du igen”, log han ironiskt. ”Vill du ha mer tidningar?”
”Nej, jag… Vill inte verka oförskämd, men jag behöver svar.”
”Jaså?” Mannens ögon visade en glimt av rädsla, men när han såg Oli’s bestämda blick bet han ihop. ”Okej, följ med här.”
Han stängde butiken och satte en skylt att det var stängt, sedan visade han in henne bakom disken och pekade att hon skulle sätta sig på en soffa. Soffan var obekväm, liten och hård. Alldeles för nedsutten för att hon skulle kunna trivas i den.
”Vad är dina frågor?” sa han kort. ”För att få svar måste man ställa frågor.”
”Jo, jag vet det”, sa hon och drog efter andan. ”Jag flyttade till Loitsche i veckan, i ett jättemysigt enplanshus.” Hon pausade och tittade in i mannens ögon. Hon visste något hänt honom. ”Du kommer säkert tro jag är galen – efter första natten började jag tro det spökade där. Andra natten var jag säker.”
”Jaså…” Hon la märke till att han sa det ofta. ”Vad har det med mig att göra?”
”Du sa också igår om ett fans sorg för idolerna är detsamma som sorg till föräldrarna… Den här killen som jag antar spökar hemma hos mig, jag tror han har någonting med saken att göra. Jag tror det är 13åriga Bill Kaulitz.”
Han drog efter andan och hoppade bakåt, samtidigt som hans ögon tårades.
”Hur vågar du!” skrek han och gick hotfullt emot henne. I samma stund kom en kvinna nerspringandes ifrån en trappa som var gömd bakom ett draperi. Hon drog undan den, skrikandes.
”Stopp, Gordon, SLUTA!”
”Simone, du har inte en aning om vad den här flickan säger, hon är spritt språngande galen!”
”Om det är någon som är galen här så är det du och jag, det vet du mycket väl om. Om du inte klarar av detta, så kan du gå. Jag vill gärna prata med henne.” Kvinnan som hon antog var Simone blängde på Gordon som drog en djup suck och gick tyst uppför trappan, där Simone kom ifrån.
”Kan du berätta för mig? Allt.”
När Oli berättat klart – utan att nämna någonting om vad som fanns under brädorna, såg hon in i Simones tårfyllda ögon. Hon blundade, verkade återhämta sig efter Oli var klar med historien.
”Du är inte galen”, sa hon tyst. ”Sedan de försvann klarade jag och Gordon inte av att stanna kvar i huset. Bill var överallt. Och deras hemligheter, de hade så många hemligheter. Men jag visste inte om en enda. Jag vet de hade ett sorts hemligt språk. De brukade skicka lappar under dörrarna, foton fasthäftade på dem. Jag såg aldrig en enda. De försvann spårlöst.”
Hon pausade. ”Har du lagt märke till det – att på dörrarna till det som var deras rum finns märken efter ett T och ett B?”
Olivia nickade och Simone fortsatte.
”Jag tror det har någonting med saken att göra – alltså, deras hemligheter. Men en sak jag aldrig förstått… Det är att Bill springer omkring där, men inte Tom. De sa de aldrig ville bli åtskilda. De ville dö tillsammans.”
Simone slutade prata och tittade djupt in i Olivias ögon.
”Förstår du?” frågade Simone.
”Nej, inte riktigt… Eller… Menar du att, Bill är… Död?” Olivia svalde hårt och Simone nickade. Kvinnans ögon var stängda, krampaktigt försökte hon nog låta bli att gråta.
”Men Tom då?” Oli var osäker på om hon sa för mycket, fråga för mycket eller om hon skulle gå.
”Jag vet inte. Det hör nog till deras hemligheter”, sa Simone kort, tittade artigt in i hennes ögon med ett leende och reste sig. ”Du hittar ut?”
Oli nickade snabbt och log emot Simone.
”Tack för … Att du tog dig tid.”
--
Kommentera och kritisera! :)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | lillavargen - 2 jun 11 - 20:18- Betyg:  | | läckert skrivet, spännande :D | | Nattros - 1 apr 08 - 16:58- Betyg: | | oj, den är spännande, annorlunda. Kanske inte jättebra, men annorlunda! | | dikter_93 - 25 mar 08 - 13:38- Betyg: | | den här är ju jättebra hoppas du skriver nästa snart för jag kan inte vänta | | tomatface - 21 mar 08 - 18:40- Betyg: | | skitbra skrivet :) | | Lovely__ - 21 mar 08 - 16:27- Betyg: | Denna delen gillade jag mer än de andra, dels för att du förklarar mer och inte bara nämner saker som hänt..
och dessutom så påminner denna ff'en inte om någon annan jag läst, vilket är ett stort plus:D
ser fram emot nästa del!
och en ny del av min är utlagd nu!^^ | | M-424 - 21 mar 08 - 12:49 | | Jättebra men det går lite, lite för snabbt ^^' Meer snart?<3 |
|
|
|
