Demonprinsen ~ Del 23 |
Del 23
Hon hade varit på väg hem sent en mörk novemberkväll i sexan, hennes föräldrar hade varit bortresta och hon började ångra att hon gått ut så sent för att äta, nästa allting hade stängt nu, endast krogar var öppna. Sandra gick snabbt, hon hade plötsligt fått för sig att hon måste hem snabbt, annars skulle något hemskt hända, därför skrek hon genast till när någon drog in henne i några buskar. Han slog till henne över munnen och väste åt henne att hålla käften, Sandra vara paralyserad av skräck och han försökte klumpigt få ner hennes byxor med en hand medan han höll den andra över hennes mun, hon började skrika och gråta under hans hand och vrida sig så att han slog till henne igen. Plötsligt föll han raklång i gräset brevid henne. "Svin. Ger sig på småflickor." Mannen hade rest sig och försökte skrikande attackera mannen som slagit ned honom men mannen tog lätt stuptag om honom och verkade njuta av att de mannens rädsla. "Vet du vad man borde göra med svin som dig?" Mannen hade en kniv i handen och slände ner de andra mannen på marken. "Vissa delar borde... kapas av." Det luktade urin och Sandra svimmade, hon hade vaknat följade dag i sin egen säng och trott att det hela bara var en dröm.
Nu såg hon på Joshua, han hade räddat henne, hon såg att han insåg att hon mindes och han flinade elakt. "Det var inget personligt, jag bara råkade höra dig skrika, småbarn ska man låta vara ifred." Han skrattade. "Världen är liten." Han lutade sig med ryggen mot väggen. "Fast du är långt ifrån de enda." Han kikade på henne och såg sedan ut mot striden igen. "Jag har en tendens att smyga omkring på mörka gator, småflickor har en tendens att gå ensamma, trots varningar. Det finns som sagt värre saker på de mörka gatorna än den du stötte på, vilket han fick erfara. Jag tror han sköt skallen av sig följade dag, dumma jävel." Sandra såg ner i marken. "Jag var tolv, knappast något småbarn." Joshua skrattade. "För mig är det fortfarande småbarn, för ung för att själv få barn, vad ska man ge sig på sådana för?" Sandra såg upp och såg att han såg upp på några monster som flög övanför dem. "Tidsfördriv." Han såg ner. "Tidsfördriv är allt det är. Irritation. Irritation över att inte vet var Julie är." Han såg Sandra i ögonen. "Hon är den enda som betyder något." Han vände sig och började gå. "Men ett barn är hon likaväl." Sandra såg efter honom, hon hade inte blivit mindre rädd för honom, snarare tvärtom, hon fick en känsla av att han inte var tillräknerlig, att han inte alltid riktigt hade kontroll över vad han gjorde.
Erion såg Sandra stå ensam och vinkade henne till sig. "Du behöver inte stå där ensam och titta på." Han log mot henne, sedan skrattade han. "Nu ser du ut som om du sett en skuggkappa igen." Sandra log nervöst, Julie stod en bit ifrån. "Vill du prata om det?" Sandra ryckte på axlarna och Julie såg på Erion. "En annan gång?" Erion nickade och lade undan sitt svärd, sedan kysste han Sandra i pannan igen och gick mot porten. Julie kramade Sandra, hon hoppade till av överraskning men kände sig plötsligt varm och trygg och lugn, hon slappnade av och Julie tog ett steg bakåt. "Du kändes verkligen inte okej Sandra, bättre nu?" Sandra nickade, hon tvekade. "Joshua... Hur väl känner du honom?" Julie såg på henne. "Bättre än någon förutom en viss person som läst hans tankar, men samtidigt knapt alls, han vill inte att folk ska känna honom." Sandra såg på Julie. "Vad känner han då?" Julie rös, Sandra blev förvånad. "Han är otroligt grym, jag hoppas verkligen att jag inte blir tvungen att döda honom någon dag." Julie såg ner i marken och sänkte rösten. "För ibland är han på väg åt fel håll." Hon såg upp och log mot Sandra. "Men jag tror att Xelac skulle varna mig, eftersom han vet allt." Julie skrattade. "Så jag tror inte vi behöver oroa oss, ännu iallafall." Hon såg in mot slottet. "Det dummaste jag någonsin gjort var litat på att jag skulle vara säker bland änglar, jag är inte säker någonstans." Hon ryckte på axlarna och såg på Sandra. "Är du inte hungrig? Du har väl inte ätit något sedan du steg upp."
|
|
|
|
