48 - Hata är ett starkt ord [TH fic] |
Del fyrtioåtta – När inget längre går
(Sofia)
Bill låg på golvet och grät, med Tom över sig som grät ännu häftigare och mumlade saker om att han skulle göra vad som helst för sin brors skull. Det var egentligen hemskt att se. Hela jag fylldes av en slags känsla som gjorde mig fruktansvärt rädd. Vad var det som hade hänt med henne?
Jag slöt handen och borrade in naglarna i Gustavs vita t-shirt. Han höll hårdare om mina axlar och såg på de gråtande bröderna. Jag hade ingen aning om vad jag skulle göra. Vad kunde jag över huvud taget göra?
Jag lutade huvudet mot Gustavs axel och fortsatte titta på tvillingarna. Det var så otroligt sorgligt och olikt någonting jag tidigare hade sett att jag egentligen inte riktigt visste vad som hade hänt. Jag hängde inte med.
- Gustav, borde vi inte göra något? viskade jag till Gustav, och kunde inte låta bli att känna hur tårarna trängde på i ögonvrån. Gustav strök långsamt med sin hand över min axel och pressade sin kind mot mitt hår.
- Sofia… jag tror inte det finns mycket vi kan göra just nu, mumlade han nedstämt och jag kunde känna hur hans andetag fläktade mot mitt hår från hans näsa.
- Vadå inte kan göra? Borde han inte… få träffa henne åtminstone? mumlade jag och frigjorde mig lite från Gustavs grepp så att jag kunde se honom i ögonen. Han suckade tyst och ryckte på axlarna.
- Jag vet inte. Jag har ingen aning, sa han.
- Fan, ni måste ju göra något! Ser ni inte hur det är med honom? Gustav, han ligger på golvet. Och gråter! sa jag förskräckt och var tvungen att behärska mig för att inte flyga upp på fötter och bara dra till mig uppmärksamhet.
- Sofia, ta det lugnt. Det fixar sig. Jag tror att Tom har koll på…
- Han har inte koll! Tom är lika förkrossad som Bill! Fattar ni ingenting?! väste jag upprört till honom. Gustav såg otroligt obekväm ut i situationen och han kliade sig tankspritt i nacken.
- Vad tycker du att jag ska göra då? muttrade han.
- Spring efter den där jävla läkaren och be om att han får träffa henne såklart! fräste jag. Gustav reste sig långsamt upp och såg lite tvekande ut innan han började gå med tvivlande steg bort från oss för att komma ikapp läkaren.
- Gå! uppmanade jag honom, och det fick honom att gå fortare.
Jag såg efter honom, där han skyndade efter läkaren och tillsist kom ikapp henne. De talade i någon minut. Gustav nickade mot vårt håll och hon vred huvudet mot bröderna på golvet. Det var så pass långt att jag inte riktigt kunde läsa hennes ansiktsuttryck, men jag gissade att det var en aning bekymrat.
Gustav nickade, och läkaren såg ut att tveka.
Kom igen då kärringjävel, tänkte jag otåligt för mig själv. Varför kunde hon inte bara acceptera det? Om man jobbade som läkare borde man ha åtminstone lite insikt i hur en närståendes liv vänds upp och ner när någon dör. Förstod hon ingenting?
Gustav och hon sa något till varandra, innan de vände sig om och började gå åt varsitt håll en gång till. Gustav kom tillbaka mot oss, men jag kunde inte se någonting i hans ansikte. Varken positivt eller negativt. Allt var stelt och känslofritt. Ingenting.
Han kom fram till Tom och Bill, som inte grät så högt längre. Det hördes enbart kvävda snyftningar från Tom och Bill låg bara och skakade. Det var fortfarande ingen solskens syn, men bättre än deras klagofyllda skrik och gråt. Sånt klarade jag inte av, men jag har aldrig utgett mig för att vara en känslosam person heller.
Gustav satte sig ner på huk framför dem, och la en hand på Bills axel. Bill rörde sig inte.
- Bill… Bill, läkarna säger att du kan få… träffa, henne, sa Gustav lågmält och skakade om honom lite. Bill såg tillsist upp på honom.
- T-träffa…? Upprepade han skakigt. Gustav nickade.
- Hon ligger bara någon dörr härifrån. Och… och läkaren sa att om du ville, så fick du gå in och se henne, berättade Gustav tyst, men med stadig röst. Bill såg på Gustav som om han inte trodde vad han hörde.
- Vill du det Bill? frågade Tom med klen röst, men ändå så att man uppfattade vad han sa, och med ett sånt lugn som liksom smittade av sig. Bill såg från den ena till den andra, innan han sakta nickade och tog sig upp på knäna. Tom och Gustav fick hjälpa honom hela vägen upp på fötter, och Tom la sin arm om honom innan han började leda honom mot dörren som Gustav pekade ut. De stannade upp ett ögonblick utanför, för att hämta andan och samla sig lite. Sen öppnade Tom dörren och drog långsamt med sig Bill in.
(Bill)
Rummet var fyllt av ett tyst surrande ljud som jag antog kom från maskinen som höll igång hennes kropp. Rummet var också mörkt. Och inte ett enda tecken på liv fanns där. Det kändes så otroligt dött. Plötsligt kände jag att jag inte längre visste om jag ville gå in där, men Tom hade stängt dörren bakom oss och han placerade återigen sin arm om mig, vilket kändes oerhört stöttande. Jag var glad att han var där, och pushade mig framåt. Pressade mig på att gå de sista stegen och faktiskt se henne.
- Kom igen, det går bra, viskade Tom i mitt öra och tog några steg framåt. Jag följde efter honom. Snart hade vi kommit så långt fram att jag kunde se hennes ansikte. De röda hårslingorna bredde ut sig över kudden, och hon hade ett bandage runt övre delen av huvudet, ungefär som Toms pannband brukade sitta.
Jag drog efter andan, kände det som slag i knävecken. Men Toms arm höll mig upprätt och tillsammans gick vi de sista stegen fram till sängkanten.
Jag stod bara där, med Tom någon decimeter bakom mig som stöd. Hon var så vacker. Så jävla vacker. Håret bredde ut sig över kudden, men några slingor hade som av egen vilja letat sig upp i hennes ansikte och vilade över hennes kinder. Hon såg ut som en slumrande Törnrosa som väntade på sin kyss. Eller som snövit i glaskistan.
Hon påminde om när hon hade legat bredvid mig i sängen den där natten, den underbara natten innan allting blev så konstigt. Den natten när jag insåg att jag verkligen verkligen älskade henne och att hon var så otroligt viktig för mig. Och nu låg hon här. I en sjukhussäng, med bandage runt huvudet och en maskin som levnadstråd. Bara på grund av mig.
Tårarna steg i mina ögon och jag kände hur de sakta men säkert rullade nerför mina kinder.
- Förlåt… viskade jag, och brydde mig inte längre om Tom som stod bakom mig. Jag kände hur han la en hand på min axel, rätt nära min tatuering. Han strök den lite med tummen. Jag kände det, men tänkte inte på det.
- Förlåt Tyra… Jag menade aldrig… Jag älskar dig, viskade jag så lågt att de sista orden knappt hördes. Jag ville krama henne. Dra ur kontakten ur maskinen och se att hon reste sig upp och gick därifrån av alldeles egen kraft. Det där låga surrandet störde mig så otroligt.
Jag sträckte ut handen och snuddade vid hennes hand. Den var kall, men inte iskall som hos en död människa. Bara kall som om hon hade varit ute och gått en vinterdag utan vantar. En rysning gick igenom hela mig och ännu fler tårar vällde upp från min insida.
- Förlåt, mumlade jag igen och Toms grepp om min nacke och axel hårdnade en aning. Jag kunde nästan känna hur hans egna tårar trängde ur hans ögon, men det var ändå inte viktigt.
Dörren öppnades och rummet fylldes av ljus från korridoren utanför. En annan läkare, och inte den som meddelat om Tyras tillstånd, stod i dörröppningen. Det här var också en kvinna, men brunett och hon bar glasögon.
- Var det ni som kom med henne i ambulansen? frågade läkaren. Jag nickade svagt.
- Ja, eller han var, sa Tom hjälpande och nickade mot mig. Hon nickade kort och flyttade blicken mot mig. Hon visade ingen medkänsla eller något liknande, men var inte ett dugg aggressiv eller otrevlig. Bara rätt så… rak på sak.
- Känner du henne? Är ni släkt? frågade läkaren. Jag visste inte vad jag skulle svara eftersom det var två olika svar på båda frågorna. Jag nickade först och skakade sen på huvudet.
- Nej… jag är hennes… pojkvän, mumlade jag och drog med handflatan över ögonen för att få bort de sista tårarna som envist höll sig kvar på mina ögonfransar.
- Vet du vad patienten heter? Vi skulle vara väldigt tacksamma i så fall, i och med att vi är skyldiga att rapportera detta till hennes familj och anhöriga.
- Ja… Tyra, viskade jag, knappt hörbart. Läkaren nickade och krafsade ner namnet på en skrivskiva hon höll i handen.
- Något mer? sa hon sen. Jag visste fortfarande inte vad jag skulle svara. Jag visste så mycket om henne, och samtidigt så lite. Ingenting som vid det här tillfället verkade viktigt.
- Hon bor på vårt hotell… mumlade jag frånvarande och kämpade för att hålla tårarna tillbaka. Jag orkade inte gråta ännu mer nu. Jag ville klara av det här. Vara stark och så vidare, trots att det inte fanns någon som helst anledning till det.
Tom tog ett stadigt grepp om min handled och höll mig hårt, som om han var rädd för att släppa taget. Jag hörde hur han svalde bredvid mig och hur han drog upp sin mobil.
- Ni kan prata med honom, han kan nog ta reda på lite mer, sa Tom och tryckte upp ett nummer på mobilen. När han överlämnade den till läkaren såg jag att det var Sakis nummer och förstod att Tom hade rätt. Saki kunde ta reda på allt som behövdes, jag orkade inte svara på fler frågor. Jag ville sitta och hålla Tyra i handen och aldrig gå därifrån.
Läkaren tog mobilen och lämnade rummet utan att säga något mer, medan Tom och jag stod kvar, fortfarande med toms hand runt min handled.
- Tom… det är mitt fel… kved jag och vände mig om så att jag kunde se honom i ögonen. De var rödkantade och han hade antagligen gråtit lika mycket som jag.
- Nej Bill, det var inte ditt fel, det var en olyckshändelse. En olyckshändelse!
Jag ville le åt hans försök att övertala mig, men jag kunde inte förmå mig till det. Han hade ju fel. Han var inte där när det hände. Han såg inte på när det skedde. Han var ingen domare som kunde säga om det var rätt eller fel. Han kunde bara tro. Och just då, trodde han fel.
- Nej, det var mitt fel att hon föll! Hade jag inte tvingat henne att stanna så hade hon inte… men jag var tvungen Tom! Hon tänkte gå tillbaka till honom! Han skulle döda henne! Jag var tvungen… och nu var det jag som… som…
Min röst sprack och tårarna rann ut ur ögonen igen. Hade det varit han som dödade henne hade jag kanske varit mer förbannad och hämndlysten. Nu var det jag själv. Och man kan inte hämnas på sig själv. Det går inte.
Toms ansikte hade övergått från sorgset till oroligt. Han så på mig med en aning större ögon en innan, och oron sköljde över hans ansikte och spred sig till varenda del av hans kropp. Det var nästan så att han smittade mig med den, men jag hade inget att oroa mig över längre.
- Vad.. vem pratar du om Bill? stammade han.
- Han, hennes… hennes… han som gjorde att det blev såhär. Hade han inte funnits hade Tyra aldrig lämnat mig från början. Då hade hon inte behövt gå ifrån mig på natten, efter att du hade släppt förbi henne. Då hade det här aldrig hänt, sa jag i ett och samma andetag. Jag tänkte inte på vad jag sa. Orden kom av sig självt. Men när jag hade avslutat sista meningen, insåg jag vad jag hade sagt, och jag förstod, att jag hade rätt. Det var hans fel. Det var Hans fel att Tyra var så gott som död. Det var Han och ingen annan. Han. Dominic.
Utan ett ord vände jag mig om och gick med hastiga steg mot dörren.
- Bill? Bill vart ska du?! ropade Tom efter mig och oron växte i hans röst.
Jag slet upp dörren och blinkade mot ljuset utanför. Jag kunde se Georgs, Gustavs och Sofias fundersamma och nyfikna ansikten en bit bort, men jag brydde mig inte längre om dem. Jag skulle hitta utgången. Jag började småspringa bort genom korridoren och åt motsatt håll från de andra, och hörde hur Tom kom ut ur rummet bakom mig.
- Bill! Bill kom tillbaka! Vart ska du?! ropade han.
- Jag ska döda honom, sa jag ursinnigt och vek av till höger och ut genom en dörr, med en grön skylt över sig där det stod ”exit”.
Det var precis vad jag skulle göra. Jag skulle ha ihjäl honom, för Tyras skull.
moahha, jag äger på att skriva fort nu ju OOxD *inte* men shit, jag ska till skolan om tre minuter och jag har inte sminkat mig än (a) crap. Men jaja, kommentera nu när jag har varit så snäll och gett er lite påsklovsläsning xD skriver mer så fort jag kan :)
kramar Jamie <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 2 dec 08 - 15:03- Betyg:  | | =O Nu er jag scary, han e kapabeltill vad som just nu | | foreversacred - 23 mar 08 - 21:18 | shit va läskigt att liksom bara sitta där och titta på två stycken som gråter så in i helvette!
jag skulle fan typ dött | | Mp3 - 22 mar 08 - 13:03 | | WÄäÄÄÄHJÄÄLP!§ Jag hade ju MISSAT denna del :O ! :O , Men u , så underbar ! <3<3<3<<33 3 33 Hitnner inte kommentera mera, måste läsa vidare :D <3 | | woops - 21 mar 08 - 22:26 | | underbara pluppmupp, jag älskar den här novellen ;o massor | | Mangasagan - 21 mar 08 - 14:43- Betyg: | | OMG!! :O Du är så grymt bäst!!<3!! | | tjoh - 20 mar 08 - 21:23 | omg :O:O:O:O
SÅ OTROLIGT BRA! <33<3<3 | | TokioHotelFreak - 20 mar 08 - 16:48 | okej.. xD hahahah ... Jag känner mig lite smygare.. ;P
jag läste till del 28 lr nåt.. när tyra och bill krockade i hissen..
Jaao.. och nu hoppade jag helt plötsligt in här.. jaao, sorry for that.. ;P
ska läsa om allting när jag har tid.. lovar..
FÖr det verkar sååå jävla bra! :O <3 | | JennnyJ - 20 mar 08 - 16:48- Betyg: | GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAH!
han han han han.... DOMINIC DÖ INNAN EN OSKYLDIG MÄNNISKA DÖDAR DIG!!! :|
Love this <33333JvJ | | Ifos95 - 20 mar 08 - 16:31- Betyg: | Bill goes evil! Go Bill! :D
Mer! Vill veta hur Bill dödar honom! :D
Fii gillar inte Domi...eller vad han nu heter...:S
Från och med nu är Dom..grejens riktiga namn: Badguy. XD
Bill döda Badguy! :DD XD
Men hursomhelst; SKRIV MED GENAST! | | M-424 - 20 mar 08 - 16:27- Betyg: | Ojjoj sjukligt spännande:D:D Du äger på att skriva, det vet du?<33
Bajsigt bra aifl och ser fram emot nästa del :D:D:D<333 | | Nattros - 20 mar 08 - 15:29- Betyg: | | ojojojojojoj! Men han kan juh int döda honom! sjukt bra iaf :) | | Nattros - 20 mar 08 - 15:17- Betyg: | | ojojojojojoj! Men han kan juh int döda honom! sjukt bra iaf :) | | Lovely__ - 20 mar 08 - 14:35- Betyg: | Mycket bra skrivet:D
Mer hördu:) | | tomatface - 20 mar 08 - 14:25- Betyg: | | det är absolut inte förbjudet att fortsätta direkt du kommer hem ? (a) | | etsigav - 20 mar 08 - 14:19 | | holy shiet. så sjuk brraa :D | | Ciissii - 20 mar 08 - 12:14 | Du skriver sjukt bra! Du är verkligen bäst på dethär :D
Fortsätt! <3 | | Solstorm - 20 mar 08 - 11:43- Betyg: | scheisse :O Du äger inte BARA på att skriva fort, utan på att skriva BÄST också <333
MEEER! Det är så jädra braaaaaaaa <333 | | mikaelanystrom - 20 mar 08 - 10:20- Betyg: | MEN BILL DÅÅÅ * grina för hans skull *
Iiiiih. AAAAAAAAH. MEEEEEEEER.
Vet du, nu kommer jag försent till skolan bara för att jag skulle läsa den här >_< !
Damn. aja, måste sticka nu<333 | | Chillaah - 20 mar 08 - 10:02- Betyg: | GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAHH!!!!!!!!
Seriöst!Du måste skynda på med nästa avsnitt för jag blir allvarligt galen snart!
åhh jag gillar denna hårt och vill inte att den ska ta slut !=/
Naaawi man blir helt kär i Billie som är så ..ja det finns inte ord!Men det är possitivt! Jag måste dra nu.
för jag och min mamma ska till kalmar (suck) till släktingarna och så, oj nu blir hon arg för att jag tar lång tid på mig ^^xD
Men aja MERA NU FORT SNÄLLA SÖTA RARA JULIA !!!<333 | | Sassa38 - 20 mar 08 - 09:52- Betyg: | | Omg, det är skitbra... är inte så bra på att skriva kommentarer, men den här äger verkligen :D |
|
|
|
