En bro, en död |
Jag stog på bron, jag tänkte hoppa men jag kunde inte.
Jag bara klarade det inte, men jag ville verkligen.
Jag stog så länge, jag tänkte på alla jag kände, alla som jag inte hade träffat än,
vad som kommer att hända om jag hoppade, vad som skulle hända om jag inte hoppade.
Mitt liva passerade revy framför mig.
Jag tänkte miljontals tankar. Sen bestämde jag mig...
... Jag hoppade, det gjorde verkligen jävligt ont.
Vattnet var vekligen iskallt eftersom det bara var tidig vår än.
Det dröjde inte länge innan jag var död.
Det var inte många som kom på min begravning, min familj, mina närmsta vänner och några till.
Det förvånade mig inte.
Det kändes som att det inte fanns någon som förstod mig, jag kände mig hatad var jag än var, speciellt i skolan.
Jag hatade verkligen mitt liv, de som började förstöra mitt liv var min klass.
Dom fick mig att hata allt och gjorde så jag inte vågade lita på någon.
Dom förstörde det lilla av mitt självförtroende som jag hade kvar.
Jag hatade att vara hemma, jag hatade att vara i skolan, det enda jag ville det sista var att vara ensam.
Jag fick skäll hemma och fick skit i skolan.
Vad skulle jag göra?
Jag hoppade och jag slutade andas, det var det bästa som någonsin hänt mig.
Nu ligger jag här död och de som började allt ska få förstå hur mycket jag hatade dem, och att det var de som drev mig till det här.
Nu hoppas jag att de har skuldkänslor och hatar sig själva för det dom gjorde mot mig.
Det är deras fel att jag är död nu, även om jag bara hann bli 15...
Kramar er Amanda
|
|
|
|
