46 - Hata är ett starkt ord [TH fic] |
Del fyrtiosex – Hoppigt är det
(Sofia)
- Tom… började Gustav och fortsatte sen att säga något på tyska samtidigt som jag påminde mig själv om att jag verkligen behövde lära mig tyska om det här skulle fungera.
Georg (jag var inte säker på om han hette så, men ja, han med platt hår i alla fall) som just hade kommit in såg förvirrat från Gustav till Tom och sen till Bill som var på väg därifrån. Jag såg efter den svarthåriga personen som avlägsnade sig ifrån oss och funderade på vad som var fel. Mer fel än att hans flickvän låg inne i en operationssal och kanske var död. Varför hade tvillingarna börjat bråka över huvud taget? De två verkade ju som klistrade intill varandra och var ju alltid eniga. Varför vändes världen upp och ner samtidigt nu helt plötsligt?
De tre killarna stod och diskuterade och jag lyssnade inte särskilt mycket på dem, av förklarliga skäl. Jag förstod ju ändå inte vad de sa.
- Hej, hördes en ljus röst bredvid mig och fick mig att hoppa en halvmeter i luften. Jag vände mig hastigt om, redo att kasta ur mig en utskällning över den som nästan hade skrämt mig till döds, när jag såg att det var en tjej som på något sätt kändes bekant, men jag kunde inte placera henne i mitt huvud.
Hon var brunett med lite runda äppelkinder och ett överdrivet leende.
- Hej…? sa jag frånstötande och granskade henne från topp till tå.
- Jaha, så du är också ett lyckligt fan? frågade hon, fortfarande lika leende.
- Öhm… alltså, tja… jag vet inte riktigt… ett fan… stammade jag.
- Guud vad kul! sa hon och gjorde ett väl inövat kast med huvudet så att det långa bruna håret flög bak och landade på hennes rygg.
Jag såg på tjejen med höjda ögonbryn. Hon pratade på engelska, fast med kraftig fransk brytning. Hade hon inte varit så överdrivet glad och haft så otroligt gäll röst, så var brytningen lite lik Andrés. Jag kunde inte låta bli att undra vad hennes problem var? Vad menade hon med kul? Vi befann oss ändå på ett sjukhus av en anledning. En anledning som fick den fjärde av bandmedlemmarna att gå ifrån de andra och försvinna någonstans. Vart var Bill egentligen? Vart hade han tagit vägen?
- Estelle, sa hon och räckte hetsigt fram handen. Jag blev nervös av hela hennes sätt att vara. Hon var hastig i rörelserna och viftade med händerna, pratade gällt och jag fick lust att bara trycka på en knapp och stänga av henne för ett ögonblick.
Hon fortsatte att prata på och jag orkade inte lyssna på henne. Hon pratade med sin gälla röst och jag var säker på att om hon fortsatte mycket länge till skulle jag snart få skavsår i öronen.
- Du, förlåt, men jag skiter fullkomligt i dig, snäste jag kort innan jag vände mig om. Jag visste inte helt säkert vad det var hon hade pratat om, men det hade låtit som en beskrivning av hur hon målade sina perfekta naglar, och jag var inte intresserad.
Jag vände mig om mot Gustav och smög in min hand i hans. Han, Tom och platthårskillen stod fortfarande och pratade och jag kunde inte låta bli att märka Toms frånvaro. Någonting hade helt klart hänt mellan de två bröderna, och jag kunde inte låta bli att bli nyfiken på vad.
Gustav märkte tydligen min hand, för han tryckte den lite hårdare och jag såg hur det ryckte lite i hans ena mungipa, men han var fortfarande allvarsam när han fortsatte prata med de andra.
Jag suckade tyst. Ville sätta mig ner någonstans och sova. Jag ville dessutom förstå vad som sades och jag ville veta vad som hade hänt mellan tvillingarna. Jag ville veta vad som hände, och jag ville veta om den stackars tjejen skulle klara sig.
Jag gick bort till en bänk som stod en bit ifrån de andra, och satte mig ner och bara kollade rakt in i väggen mitt emot mig. Funderade på hur situationen skulle vara om det var jag som låg därinne och hade ramlat nerför en trappa. Skulle Gustav sitta här utanför och gråta då? Skulle han gräla med de andra och sen gå därifrån, precis som Bill hade gjort? Hade han varit orolig, hade de andra killarna ens följt med honom hit? Eller gillade de mig fortfarande så lite att det inte spelade någon roll?
Jag tänkte på Jessi. Hon sov nog just då, men jag tänkte på hur hon skulle uppfattas när hon blev äldre. Om hon skulle bli som jag. Om hon var på väg ditåt, skulle jag göra allt för att stoppa henne, med tanke på vilka konsekvenser det hade gett mig den här sommaren. Jag var nära att mista Gustav bara pågrund av några fördomar jag hade.
Mitt i alla tankar, blev jag alldeles utmattad. Jag la mig ner på bänken, slöt ögonen, och snart hade jag somnat.
(Bill)
Sjukhustoaletter är inte särskilt mysiga, det kan jag upplysa er om. De luktar äckligt och väggarna runt om ger en nästan klaustrofobi.
Jag hade suttit inne på en sån ett tag och bara tänkt på massa olika saker. På hur ett liv utan Tyra skulle se ut. Just då kändes det som om det inte fanns något liv i så fall. Men när jag satt inne i det fyrkantiga, trånga utrymmet, hade tankarna och förnuftet hunnit ifatt mig. Jag hade klarat mig utan Tyra innan. Ja hade levt arton år utan henne, och bara några veckor med henne. Så rent praktiskt skulle det gå. Men inte i min hjärna. Den vägrade koppla ihop att det ens fanns ett sån alternativ. Nej, Tyra var tvungen att klara det här, och jag skulle hjälpa henne.
Jag reste mig långsamt upp och vred om låset på dörren, samtidigt som jag hoppades för mitt liv att ingen av de andra stod där utanför. Jag ville fortfarande vara ensam. Eller, inte helt ensam. Jag ville vara ensam med Tyra.
Och bara tanken på att möta Toms blick igen gav mig rysningar. Jag avskydde mig själv för sakerna som hade dykt upp i mitt huvud när jag pratade med honom. Även om jag inte hade sagt det rakt ut så hade jag ändå tänkt tanken, på att i ett liv utan Tyra skulle inte ens Tom betyda något för mig längre. Det var så idiotiskt och falskt att jag bara ville kräkas när jag tänkte tillbaka på det.
Självklart skulle Tom vara viktig för mig. Ingen person ersätter en annan, eller hur? Så även om Tyra försvann, skulle inte Tom vara mindre viktig för mig. Men han skulle inte kunna ersätta det hål som skulle finnas i mig.
Jag kom ut från toaletten och såg mig omkring. Ingen där. Jag andades ut och började försiktigt ta mig genom den långa korridoren som var helt tom på folk. Inte en människa syntes till, inte ens en sjuksköterska. Jag rös till när jag tänkte att de antagligen var innanför de där kliniskt vita dörrarna.
Varför var allting tvunget att vara så vitt på ett sjukhus? Var det för att pigga upp alla stackars människor som befann sig där och bara kände sig svarta. Det var i alla fall så jag kände mig. Svart och eländig. Svart inuti.
Jag hade bråkat med Tom, min älskade Tom, och var på väg att förlora Tyra.
Grattis Bill, du har just tagit världsrekord i att förlora dina närmsta på en och samma dag.
Det var väl bara en tidsfråga innan mamma skulle ringa och kasta ut mig ur familjen också, så hade jag gjort allt man kunde.
Nej, jag var inte alls bittert sarkastisk, inte alls.
Jag svängde runt ett hörn och fick äntligen syn på en människa som dessutom såg ut att vara läkare. Jag skyndade mig fram till mannen och grep tag i hans överarm så att han chockat svängde runt och vi stod ansikte mot ansikte.
- Hej? sa han förvirrat.
- Tyra, var är Tyra?! skrek jag nästan ut mot honom på knögglig engelska. Han såg ännu mer förvirrad ut när jag nämnde Tyra, och han trodde nog att jag inte var riktigt klok i huvudet.
- Okej, du, grabben… ska vi inte ta och gå tillbaka till ditt rum nu? sa han och en bekymrad rynka dök upp vid hans ena tinning, men hans röst var vänlig och hjälpande.
- Jag är ingen patient, sa jag.
- Vad gör du i så fall här? frågade han.
- Jag ska hitta Tyra. Jag måste träffa henne! Måste säga förlåt… babblade jag på i osammanhängande tempo vilket inte gjorde det lättare för läkaren. Han skakade svagt på huvudet och tog tag i min arm.
- Kom, jag visar dig utvägen, sa han och började dra med mig genom korridoren utan att lyssna på mina protester.
Fem minuter senare kom vi nerför en trappa där Tom, Gustav, Georg, Sofia och Estelle stod. Eller, det var inte riktigt så praktiskt som det lät. Tom satt på golvet med ryggen lutad mot väggen, Sofia sov på en hård träbänk som var fäst mitt emot Tom, Gustav stod och kollade ut genom fönstret, och Georg och Estelle såg ut som om de var djupt inne i en allvarlig diskussion.
- Jag är med dem, mumlade jag bittert till läkaren och nickade mot de andras håll. Läkaren nickade och släppte min arm.
- Okej, hörru, gå hem och sov nu. Ta med dig dina kompisar. Vi vill inte ha ungdomar som är här och bara hänger. Finns det inget roligare ställe? frågade han. Jag svarade inte, bet mig i stället i tungan för att inte säga något tillbaka och masade mig fram till de andra.
- Men Georgie! Varför?! Varför får jag inte… Vad är det som har hänt Georgiegubben? hördes Estelles gälla franska röst. Jag gick fram till Tom och satte mig bredvid honom på marken.
Han sa inget och kollade inte på mig. Jag tittade inte heller på honom. Bara satt bredvid honom och kände hur han väntade på att jag skulle säga något.
- Förlåt, mumlade jag tyst och sneglade ner på mina händer.
- Det är lugnt. Jag fattar, sa Tom utan att ta blicken ifrån väggen.
- Tack, sa jag.
Det hördes steg, jag vet inte hur länge vi hade suttit där i korridoren och bara väntat, men när stegen hördes, förstod jag att det var någon som visste något.
Jag hoppade genast upp på fötter och mycket riktigt. Samma kvinnliga läkare som hade tagit emot Tyra när hon kommit med ambulansen dök upp från en dörr inte så långt bort och var på väg emot oss. Jag såg på henne att hon visste något, men jag såg inte om det var bra eller dåligt.
Jag studsade upp på fötter och såg på henne med stora ögon.
Hon lever. Hon lever. Hon lever, intalade jag mig själv medan sjuksköterskans steg ekade i korridoren och mitt huvud. Alla de andra blev knäpptysta. Knappt ett andetag hördes. Läkaren gick de sista metrarna och stannade sen framför mig, och jag fokuserade mig så mycket på att inte svimma, att jag inte uppfattade vad hon sa när hon väl öppnade munnen.
HAHA denna blev überstudsig och konstig xD hohoo, jag är lite gustav skrattig just nu xD men jag vill hitta en KAMERA OO men det finns ingen på mitt rum... bara i källaren och dit okrar jag inte gå xD hoho
men seriöst, 16 DAGAR TILL KONSERTEN *byta samtalsämne*
ööhm, ja, ny del var det ja.
Kommentarer? xD HAHA
Kramar Jamie <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | sandruskapuska - 2 dec 08 - 14:49- Betyg:  | | din dumma gorilla, inte kan du stanna nu *suck*<3 | | foreversacred - 23 mar 08 - 21:08 | | superbra | | Mangasagan - 19 mar 08 - 21:31- Betyg: | MEN APA!!! Du FÅR JU INTE BARA SLUTA SÅDÄR!! Hon måste överleva! Det har jag bestämt!^^
Jättebra!!<3 | | M-424 - 19 mar 08 - 18:52- Betyg: | Haha oj läste del 47 förren den här o.O Men bajsigt bra iafl..<333
Och återigeeen NEEEEEEJ :| (för det där med Tyra xd) | | woops - 19 mar 08 - 18:02 | kvinna, nu måste jag läsa nästa del!
Och vet du, nu är det bara 15 dagar kvar :D | | JennnyJ - 19 mar 08 - 16:09- Betyg: | GAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAAA AAAAAAAAAAAAAAAAH!
Måste läsa vidare nu, innan matteläxan kallar -.-' :D
men mkt bra ^^, <3JvJ | | Solstorm - 19 mar 08 - 10:07- Betyg: | oj, råkade visst läsa del 47 före den här xD Och sen läste jag 'eftertexten', och du sa (öhh, sa? SKREV, kanske xP) att du lagt in 3 delar på en dag. Och jag ba.. ööööh, nej, det har du inte alls? Jag har bara läst 2 xD
haha, men hursomhelst, nu har jag läst båda ^^.
Och BAJS, vad bra det är <33 | | tomatface - 19 mar 08 - 00:32- Betyg: | | SKITBRA :D nu ska jag läsa nästa del, fast jag läste den för typ 1 timme sen utan o veta att de två delarna innan hade kommit ut, jag är ju så smart att jag nt kollar de inna, men jag vet vad som händer med tyra nu :/ det är nt lika roligt o läsa då jue :( aja, skitsamma, skitbra skrivet iaf :D | | mikaelanystrom - 18 mar 08 - 21:25- Betyg: | HAHA. Me Like, like allways. no no. i said wrong, me LOVE!
yah yah, keep writing, i want more more more, til i die in a car crash 90 years old :O
* hey hey, jag är inte alls flummig * | | Niice - 18 mar 08 - 20:57- Betyg: | Haha, neej nu lämnade du oss med ett spännande slut xD *kollar argt på dej*
Haha xD Men men , skeetabra xD <'3 meera?!!! :D (: | | Chillaah - 18 mar 08 - 20:56- Betyg: | AAAAAAAAAAAAAAAAAAAAARH !!! så himmla bra!
Måste få mer innan jag...innan jag DÖÖÖÖÖÖR!! LEVER HON!? SNÄLLA JAMIE SÄG ATT HON LEVER !
Blir galen snart! (fast det är jag redan:S)
Men meeera nu!!!
Kraamar Evve(:<3 | | tjoh - 18 mar 08 - 20:50 | | OMG :O jag vill ha nästa snart :):) yberspännande juuuu :P :P | | Mp3 - 18 mar 08 - 20:47 | äLSKA ÄLSKA ÄLSAK ÄLSAK ÄLSKA ! <3<3<3 Men Jamie din dumma underbara skrivare! Du kan ju inte bara sluta så där? :O :P xD haha ^^ men sjukt bra <3<3<3
Har du kollat om din kamera är i garderoben? ;) Min kompis hade råkatlägt sin mobil där så du kan ju alltid tqa och kolla ^^ :P
;Men sjukt bra novell <3<3
Och ja, jag är avundsjuk på dig somb ska få gå på konserten ! :@ xD ::P ^^ <3 | | prickigthallon - 18 mar 08 - 20:47- Betyg: | MAHAHAHA :O
Studig och härlig del igen :D <3
Har saknat denna ficcen :D :'/
Du, är söt :D
Massa kärlek <3
//Kladdis | | prickigthallon - 18 mar 08 - 20:38 | | FÖRST! MAHAHA |
|
|
|
