Kan du säga "Jag älskar Dig??" 2 |
Hon hatade att hon älskade han.
Många månader gick och inget hände, timmar blev till dagar, dagar till veckor och veckor till månader. Varje dag var som en pina, som ett helvete som man var tvungen att uppleva på nytt varje morgon ny.
Det var en sen kväll och regnet öste ner mot gatan och mot linneas fönster och påminde henne om hur trist livet kunde vara men ljudet av regnet var avslappnade och gjorde att det blev svårare att få sammanhängande tankar. Linnea var uttråkad och trött men hon tog ändå på sig sina springkläder och gav sig ut i regnet. Så fort hon hade fått på sig skona och börjat springa ner mot skogen kände hon hur allt släppte, alla tankar som spärrade in henne i sitt egna mörker och alla känslor släpptes som en sten från hjärtat, hon sprang och kände hur hon kände att hatet drev henne, hur sorgen gav henne kraft och hur regnet manade henne tyst i den rytande stormen att springa fortare och fortare. Hon sprang genom mörkret in mellan träden, kände hur grenarna slet i hennes kläder och försökte stoppa henne från hennes upplösning, hon kände hur benen värkte men hon stannade ändå inte.
Hon sprang, sprang ut i natten, hoppades att hon skulle kunna gömma sin sorg, glömma sina problem och springa ifrån allt som slet i henne. Hon sprang men såg inte var fötterna landade, hon såg inte stenen. Linnea föll till marken, som en påminnelse att det var där hon hörde hemma
Det smärtade till i hennes händer och det dunkade i hennes huvud
Men hon låg kvar, tyst och ensam i mörkret och kände hur tårarna rann ner för hennes kinder. Hon kände att hela kroppen skaka men hin visste inte om det var av utmattning, sorgen eller kyla. Hon låg där och kände regntropparna smeka hennes kind och fyllde hennes kropp med kyla.
Vinden skrek i träden och viskade för henne:
”Det är här du hör hemma, här i mörkret är ditt hem”
Hon vaknade på morgonen av att solen smet förbi trädens stammar och lyste upp närvaron för linnea. Hon öppnade ögonen och sträckte på sig, hon var stel i hela kroppen och hon var fortfarande blöt, men hon kände sig lugn, här skulle ingen hitta henne, här kunde hon få vara ifred.
Men hon kände hur oron smet förbi det falska lugn hon lyckats hitta, rev ner det och linnea reste sig upp för att springa hem igen. Hon sprang och kände hur tårarna rann ner för hennes kinder.
Hon öppnade dörren och kände doften av kaffe slå henne i ansiktet. Hon tog av sig sina kläder och gick in mor köket där hennes mamma stod, linnea sneglade på klockan kvart i sju var den och mamma och pappa skulle snart ge sig av för att åka till jobbet.
”Du får fixa dig själv något att äta”, sa hennes mamma utan att ens kolla upp från tidningen
Linnea sucka, om de ens kunde se henne, om de ens kunde märka? Hade det inte märkt att hon hade varit borta hela natten, det högg till i hjärtat, inge hade ens saknat henne…
Hennes pappa kom ner springande från övervåningen med andan i halsen
”Vi måste åka nu Berit”, sa han och sprang förbi linnea utan att ens se att hon stod där .
Båda hennes föräldrar sprang ut genom dörren med ett brak och skynda sig till det ändå de brydde sig om, Jobbet.
Linnea gick in i duschen satte på varmvattnet och tog fram rakbladen.
minst 1 kommentar för att jag ska fortsätta =)
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | Emomelolie - 20 mar 08 - 15:49- Betyg:  | | jätte bra nea | | Fbolls_david - 19 mar 08 - 14:26- Betyg: | | XD OTROLIKT BRA XD fortsät XD HIHI JÄTTE BRA XD | | MyLoveBetraysMe - 19 mar 08 - 14:19- Betyg: | | forsätt!! så himla bra! <3 | | Arkimedes - 18 mar 08 - 20:11- Betyg: | | Bli förattare. Behöver jag säga mer än så? |
|
|
|
