Demonprinsen ~ Del 21 |
Del 21
Hario litade inte på Joshua, trots vad Lord Tiram hade talat om för honom, Hario kunde se att Joshua hade varit en märkt och jagad brottsling, i hans mening skulle inte ens sådan person gå fri. Han väntade tills han hade tillfälle, sedan smet han ut på gården, han såg sig omkring och fick syn på Joshua uppe på muren. Han vek ut sina vingar och flög upp och landade någon meter ifrån honom och vek åter in sina vingar, Joshua såg inte ens upp, han studerade sitt svärd, sedan försvann det och Joshua såg upp på Hario med en likgiltig blick. "Du har ingen rätt att jaga mig längre." Hario fräste till. "Vem har rätt att säga det?" Joshua skrattade dovt och bittert. "Har du hört talas om den mörka dimensionen?" Hario lugnade ser sig. "Självklart, det är dit de värsta brottslingarna skickas." Han tog en paus. "Det är omöjligt att komma tillbaka och väktarna patrullerar jämt kanterna trots det.." Joshua skrattade igen. "Det är skapat av ondskan själv, de stället, den mörka väktaren är ingen annan än själva helvetets härskare." Han röst blev bitter. "Men stället i sig är verkligen ett helvete. Det var inte på hopp jag överlevde där. Nej, det var på tanken att besegra och förnedra den som sände mig dit." Joshua såg på Hario med en mörk blick och Hario insåg att den här mannen var farligare än han först hade trott. "Julie. Jag fångade henne. Jag lyckades även till slut uppnå mitt mål, och få större krafter, då var det för sent att ångra sig. Hon uppfyller önskningar, akta dig för vad du önskar dig, det kan bli verklighet." Han såg ner. "För den enda önskningen hon aldrig kan uppfylla är att du ska få henne, hon är hans, nu och för alltid."
Zee hittade Ivan i biblioteket, något som han nästan hade gissat, Ivan såg inte upp. "Du dröjde." Zee flinade. "Det blev vissa dröjsmål." Zee satte sig brevid Ivan. "Du tänker fortsätta träna honom?" Ivan suckade. "Jag vet inte om det är till någon nytta." Zee skrattade. "Det är vad du sa om mig också. Du, om det blir för jobbigt, ge över till Julie, hon vet också hur man blir en mörk krigare." Ivan log svagt. "Ja, hon fick ju fason på dig, äntligen. Du var ju på tok för offensiv!" Zee flinade. "Så du tänker inte reta mig för att jag blev en vit krigare?" Ivan skrattade. "Varför då? Jag vet ju att det inte handlar om vit magi, utan om klar magi, kombinationen av vit och svart, det är något otroligt svårt att handskas med." Han log. "Det är nog därför du är den enda som kan det." Zee funderade och rynkade pannan. "Du vet, jag förstår inte heller hur jag kan använda det utan att det förgör mig. Jag är ju inte på långa vägar lika stark som de är i det, men ändå. Förbjuden magi." Ivan flinade. "Jag tror att Xelacsier också är en vit krigare, precis som han är en mörk, och Julie är båda." Zee nickade. "Ah... Men du tror inte att jag skulle kunna bli en mörk krigare?" Ivan skrattade till och såg på honom. "Du? Du är inte alls den typen!" Zee funderade. "Kanske när jag dricker." Ivan log. "Ja, men du låter för det mesta inte saker dra dig ner. Även om du är irriterande, så är det nog därför vi gillar dig halvblod." Ivan ruffsade Zee i håret och Zee skrattade.
Sandra var trött, faktum var att hon var utmattad, det hade hänt så mycket idag. Hon satte sig på sängkanten och började gråta. Erion kom in och tvekade först, sedan stände han dörren efter sig och satte sig med armen om henne. "Vad är det?" Sandra snyftade. "Jag vet inte." Erion log mot henne. "Jobbig dag? Tycker nog vi alla, men specielt för dig måste det ju ha varit det." Sandra nickade, hon såg på honom. "Du vet, det han sa, om mina föräldrar, tror du det var sant?" Erion bet sig i läppen och såg ner. "Jag vet inte." Han såg på Sandra. "Men om min far hade han rätt, jag pratade med Julia, hon sa att de knapt ser av honom, men han är ett rötägg, tyvärr. Men jag har dem nu, de har varit vänliga mot mig." Han log. "Jag får se vad jag gör sedan när jag blir vuxen." Sandra gapade. "Är du inte vuxen?" Erion skrattade. "Nej! Sandra, i människorår visserligen, men mina vingar har inte vuxit färdigt ännu, jag vet att jag är nästan lika stark som min mor och kommer att få vingar i samma storleksklass som Lorderna här." Sandra såg på honom. "I människorår, hur gammal är du." Han såg ursäktande på henne "128 år." Han flinde när han såg hennes häpna min. "Bara ett barn, du har fått en tjuvstart i och med att du ser ut att vara i min ålder, men du hade väl bara levt 15 människoår?" Sandra nickade, 128, jösses, hon skulle ha gissat på kanske 18-19, hon skakade på huvudet. "Jag är trött!" Erion kysste henne på pannan. "Då ska jag lämna dig så du får sova."
|
|
|
|
