Dear Darling [del 2] |
Snabbt på med den blommiga klänningen, upp med håret i en knut, lite mascara på ögonfransarna sedan ut!
- Kom igen Lovisa vi kommer komma sent. Jag hör Annies stressade röst från neder våningen.
- Jag är klar! Jag rusar ner för trappan och går ut i hallen där Annie står. Vi hoppar in i bilen och kör mot den lilla klubben där han ska spela. När vi kommer dit är det redan fullknökat med folk. Vi tränger oss så gott det går längre fram mot scenen. Vi kommer så pass lång fram att vi nästan står vid scen kanten. Och plötsligt kommer han ut på sen. Jag blir direkt som paralyserad. Det enda jag ser är han. Han tackar för att alla har kommit och börjar sjunga. Mitt huvud säger mig bar en sak du måste komma längre fram. Jag grabbar Annies hand och riktigt tränger mig igenom den lilla folkmassan sedan står jag där. Längst fram, medans jag knuffas hit och dit av folk som står bredvid mig. Han avslutar sin första låt och applåderna är höga och han tackar för applåderna. Han tittar ut över publiken, först passerar hans blick mig men jag ser hur han stannar upp och blir stum sedan tittar han på mig och ler. Jag ler tillbaka mot honom och känner hur jag blir helt varm i hela kroppen. Han skrattar lite när han kommer på att han helt plötsligt har slutat prata. Han börjar spela på nästa låt, men hans blick släpper inte mig. Det går flera minuter säkert hur många som helst men allt jag kan se är han. Tillslut är det hela över en låt kvar.
- Nu ska jag spela en ny låt som jag har gjort. Den är inte riktigt klar men ja här kommer den. Han tittar på mig och sjunger.
- You were brighter than the pale white moon reflected in your eyes
So I guess it’s no surprise, I can’t forget you, no matter what I do.
Nu tittar han direkt på mig. Och inte på någon annan. Varje ord är riktat mot mig.
Mina ben känns som spagetti.
- I just can't get you off my mind and why would I even try? Even when I close my eyes I dream about you all the time. Even though I don’t know your name, I know you throw your eyes. Hans röst klingar ut.
Han tackar publiken sen går han mot sen kanten och sätter sig ner på knä framför mig och räcker mig sin hand. Jag tar den och han drar mig upp på scenen. Allt går så fort att jag knappt hinner tänka. Han för mig bakom scenen. Plötsligt står han där framför mig. Jag tittar blygt på honom. Han ler mot mig. Det känns så overkligt att han står framför mig att jag nästan måste ta på honom. Jag stryker min hand över hans kind och han rodnar lätt men hans leende blir större. Han är riktig.
- Hej. Han ler mot mig ännu mer
- Hej. Jag känner mig plötsligt jätte blyg. Jag tittar ner på mina fötter men känner hur en hand lyfter upp min haka och hur mina ögon möts av dom andra bruna ögonen.
Han närmar sig mig och tillslut står vi tätt ihop. Dom bruna ögonen glittrar. Han s asnikte närmar sig mitt och så kysser vi varandra.
Kommentera gärna är den bra ?
|
| Kommentarer | | Mizz_andersson - 27 maj 11 - 14:47 | Helt makalöst! Du trollbinder mig med denna novell.
Jag ser att det är ett tag sedan du la ut den. Men jag kan inte låta bli att fråga:
Kommer det en fortsättning? =)
Hur som hellst. Grymt jobbat. | | Ellizz - 23 jun 08 - 15:43 | | jo den var bra :) |
|
|
|
