En lillebror med Cancer, del 6. |
Förvirrat ser hon sig omkring. Visst var han här alldeles nyss? Eller inbillade hon sig bara? Det kan hon inte ha gjort. Nea inbillar sig inte saker.
Mer förvirrad än någonsin lämnar hon matsalen och vandrar tillbaka genom de milslånga korridorerna för att komma tillbaka till Davids avdelning.
David är inte tillbaka ännu, men Nea lägger sig ner i sängen där hon spenderat de oroliga timmar hon lyckats sova. Lakanen luktar sjukhus och skräck.
Hela rummet stinker av rädsla, och Nea undrar, kan inte släppa tanken. Vem är egentligen räddast? Hon eller David?
Hon kommer fram till att det nästan måste vara hon själv. David förstår ännu inte vad som pågår.
Nea gäspar och stirrar upp i det nakna taket, fäster blicken på lysröret och dess kalla ljus. Tröttheten smyger sig på, bedövar hennes sinnen. Kan inte bara proverna vara klara snart? Kan inte David vara frisk? Kan dom inte bara få åka hem som om ingenting hänt?
Tankarnas snurrar runt, runt och hon sluter ögonen.
- Ska bara...vila..en liten stund, viskar hon och faller på bara några sekunder i djup sömn.
- Psst, vakna.
Hon rycker till, öppnar mödosamt ögonen. Lutad över henne står Joakim, och han balanserar två kaffemuggar i vänstra handen.
- Vill du dricka kaffe med mig?
Hon ser sig sömingt omkring, identifierar honom, nickar.
- Jag trodde inte du fanns på riktigt, mumlar hon sömndrucket. Trodde jag hade inbillat mig.
Han skrattar, det är ett varmt skratt.
- Än så länge lever och andas jag, det är jag ganska säker på. Jag är ingen inbillning.
- Härligt, jag trodde jag hade börjat bli galen.
När hon säger det låter det bistert, men ändå finns det en viss glimt av en skämtsam ton i hennes röst.
- Kom, sätt dig, säger hon och lägger handen på sängkanten.
Och Joakim sätter sig, kommer närmre, rakt in i hennes förbannade jävla hjärta.
15 minuter senare är hon frälst. Joakim är intelligent, söt, intellektuell och framför allt positiv. När han tar till orda är det med sådan värme att det sprider sig från topp till tå.
Nea bara sitter där, smuttar på sitt kaffe. Stirrar på hans läppar när han pratar, nickar när han pratat klart. Mumlar fram något ohörbart. Hon kan inte släppa honom med blicken. Hans ögon är så ljust blåa att hon blir på snudd bländad. Men hon ser något bakom den där glistrande, bländande. En oro, ett tecken på smärta. Det sprider ut sig mer och mer under samtalets gång, och känslan hon upplever sedan är för henne främmande och omöjlig att förklara. Men vad som än dykt upp i hennes huvud de senaste dagarna, så slår nog inget den handling hon ska komma att utföra inom kort. Hon böjer sig fram, tar Joakims ansikte mellan sina händer och kysser honom.
Kyssen är hungrig, full av begär, tröstande. Hon befinner sig i ett lyckorus, ett endorfinvattenfall. Hjärtat skriker av lust i bröstet på henne. Joakim verkar vara i precis samma sits, och hans ivriga händer smeker henne över ryggen. Och Nea vill verkligen ha honom, här och nu, men det finns trots allt ett motstånd dom emellan. Det ligger i luften, en känsla. Med all kraft hon lyckas uppbåda skiljs deras läppar åt, och Nea sitter som handfallen, vågar inte möta hans blick.
- Nea, se på mig, säger Joakim och lyfter på hennes haka.
Och Nea ser. Hon ser in i Joakims ögon, och där finner hon den vid det här laget välbekanta ljusglimten. Joakim ler, han ler stort. Kysser henne på pannan.
- Herregud..fö..fö förlåt, stammar hon. Jag vet inte vad som flög in i mig.
- Samma sak som flög in i mig, antar jag, säger Joakim och smeker hennes kind. Begäret, en känsla. Du förstår vad jag menar. Det är inget fult med det. Det är nåt vackert, Nea. Allt med dig är vackert.
- Det här kanske..går lite fort, säger hon och känner sig plötsligt rädd. Rädd för all den här närheten, alla de starka känslorna hon fått på bara några timmar.
- Kanske, kanske inte.
Joakim sitter kvar på hennes sängkant, ser ännu en gång på henne med de där granskande ögonen. Hon kan inte bedöma vad det är han ser, men hon hoppas att det inte är något han ogillar.
- Jag ska nog gå, du ser så fundersam ut. Samla tankarna, tänk efter ordentligt. Jag lovar att springa på dig snart igen.
Joakim reser sig upp och gör en ansats till att gå. Nea fylls med panikkänslor, vill inte att han ska gå. Rädslan är som bortlåst, ännu en gång ser hon bara den vackra människan som står och ser ut att fundera på vad han ska säga.
- Schh, säg inget, viskar hon och ställer sig framför honom. Om du öppnar munnen för att säga något nu blir det svårare att kyssa dig.
Hon kväver ett fniss, ställer sig på tå och placerar sina läppar mot hans. Han lägger sina armar om hennes midja och kysser henne försiktigt, som om han vore rädd för att skada henne. När deras läppar skiljs åt den här gången är det på ett helt annat sätt, med ett löfte som lovar om en nästa gång.
|
|
|
|
