Jag älskar min bror (kap 13) |
Tada! Har lyckas få ihop Ännu ett kapitel ;P hehe
Och har även kommit fram till att denna kan nog bli (ursäkta ordspråket) jävligt lång ^^ om ni nu pallar det ;D
Menmen, kommnetra gärna för då blir jag glad :) <3
Kapitel 13
Tveksamt går jag fram till honom där han sitter med ansiktet nergrävt i händerna. Rädd att han kanske fortfarande är arg för att jag spolade ner kokainet, rädd för vad han kan göra.
Jag stannar bara några få meter ifrån honom, tittar, försöker komma fram till om jag kan lita på honom eller inte. När han efter tag upptäcker att jag står där, tittar han upp.
Jag rör mig inte, fast mina fötter vill vända om och springa så fort som bara den därifrån kan jag inte. Hjärnan vägrar samarbeta.
”Sara.”
Han tittar på mig med sina gröna ögon till smaragder, ögon som jag fascinerades av första gången jag honom. Dem är sorgsna upptäcker jag sedan.
”Förlåt.”
Viskar han fram och kan inte låta bli att bli berörd av hans förlåtelse när jag såg en tår trilla ner från hans vackra ögon. Jag vet inte varför, när jag mötte Bill skrek jag åt honom, sa att han skulle gå och sedan hade jag sprungit därifrån. Men nu, när Rasmus sitter framför mig blir jag inte rädd. Hur kommer det sig? Tänker jag osäkert, Bill kände jag att jag kunde dela allt med, berätta min djupaste hemlighet för och låta honom bli en del av mitt liv och så ryter jag åt han? Rasmus är ju den jag borde skrika åt att han ska dra åt skogen, han är ju för fan en knarkare och kan hur lätt som helst tappa behärskningen. Jag såg ju hur han blev när jag slängde bort hans knark. Men istället svarade jag något som jag inte trodde skulle göra om.
”Kom, vi kan gå in.”
Först tittade han förvånat på mig, som han aldrig skulle kunna tro att jag skulle släppa in honom i min lägenhet. Fast jag kan inte direkt klandra honom, jag själv var minst lika förvånad.
När vi kom in och tagit av oss skorna samt hängt upp våra jackor på varsin krok, Rasmus slitna gråa och min med jordfläckar, satte han sig på en utav köksstolarna.
Jag stannade vid ytterdörren.
Tvekande, rädd och ingen direkt ordning på mina handlingar och tankar.
Rasmus tittade mjukt på mig, fumlade med händerna som han sedan knäppte ihop och satt stilla på stolen.
”Jag ville bara säga förlåt, ja… för det som hände igår liksom…”
Började han prata på lite osäkert och darrade på rösten. Han hade inte märkt än att jag stod kvar vid dörren och rörde mig inte ur fläcken, stod blixtstilla. Andades knappt.
”Överreagerade… Det var inte meningen, det liksom bara spårade ut. Jag lovar att hålla mig lugn om du bara förlåter mig, jag vill…”
Han gjorde en paus, flämtade till. Han har sett nu, tänkte jag och paniken växte. Tänk om jag skriker åt honom också, jag vill inte att han ska lämna mig. Jag har redan förlorat Bill och jag vill inte förlora Rasmus!
”Sara vad har hänt med dig?”
Han reste sig från stolen som gav ifrån ett högt ljud som bröt tystanden och fick mig att rycka till. Jag fick inte fram ett ljud, visste att om jag skulle prata skulle det bara bli en viskning.
”Hur är det med dig? Du är alldeles sketen och dina armar…”
Chockad av det han såg skyndade han sig fram, ville krama om mig men som reflex bakade jag förskräckt undan. Rasmus vill också bara väl, tänkte jag, precis som Bill men jag kan bara inte rå för det.
”Sara jag skulle aldrig göra dig illa, låt mig bara då se på dina armar? Snälla.”
Jag nickade bara, böjde ner blicken som om jag skämdes över hur jag såg ut och vad som hänt med mig. Han tog ett steg närmare och denna gång backade jag inte undan, utan lät honom smeka mig tröstande på axen medan han försiktigt studerade mina röda handleder som börjat få en lilla och svag grön nyans. Jag hörde hur han suckade djupt, jag kunde bara grimasera när han rörde mina svullna armar. Det gjorde så ont.
”Har du någon is eller något?”
Frågade han till slut och tittade på mig med medlidande.
”I frysen, öppna nedersta skåpet på kylskåpet.”
Jag nickade mot den och medan Rasmus gick göra att göra ordning is inlindat i en handduk satte jag mig vid köksbordet.
”Det kommer nog kanske svida lite.”
Varnade han, lade en vardera handduk med is försiktigt på mina handleder som jag lagt på bordet där dem fick vila. Bet ihop då det kalla nuddade mina röd lilla armar och gav ifrån mig ett ljud av smärta det sved till likt tusen nålar, nej, mer som om någon tände eld på dem!
”Hur känns det?”
Hans gröna ögon tittade oroligt in i mina blåa.
”Bättre.”
Svarade jag och log lite snett.
”Bra det då.”
Log han tillbaka. Förut hade jag varit rädd, fick nästan panikångest men nu… Nu kände jag mig äntligen trygg. Det är så jag vill ha det, kom jag förvånat på, Rasmus vid min sida.
Efter en lång stunds tystnad bröt han den och lyfte undan handdukarna som om dem var gjorda av porslin för att inte det skulle smärta allt för mycket för mig.
”Du kanske borde tvätta av dig och byta till rena kläder.”
Rasmus nickade mot mina smutsiga och det halvt trasiga linnet som axelbandet gått sönder på.
”Lovar du att du stannar?”
Viskade jag tyst, riktade sedan mina tårfyllda ögon mot honom.
”Jag lovar.”
Han gav mig mjuk kyss på pannan, reste sig sedan upp och jag gick med trötta steg upp till badrummet. Där skruvade jag på kranen och det varma vattnet strömmade ner mot min nakna kropp. Vattnet blandades med mina salta tårar då jag återupplevde allt igen.
Skakade snabbt på huvudet, förde händerna mot öronen för att hålla ut ljudet av mannens stön och mörka röst.
”Snälla, lämna mig!”
Skrek jag förtvivlat inom mig, tog sedan tag i flaskan med tvål och sprutade ut en stor klick med tvål. Smörjade, skrubbade till skinnet blev alldeles rödflammig. Desperat fortsatte jag i flera minuter så att skummet yrde från tvålen. Jag stannade upp, blickade ner på min kropp som blev röd av allt skrubbande och skinnet brände hemskt mycket.
”Fan!”
Muttrade jag tyst. Sköljde bort skummet, lät strålarna smeka ömt och gjorde mitt bästa att förtränga bilden av den osynliga mannen, fick aldrig chansen att se hur han såg ut.
Om jag skulle gå till polisen skulle jag mycket lättare kunna beskriva honom om jag såg hans ansikte, men jag tänker inte gå dit. Kommer bara få frågor som jag inte svara på och skicka mig till en gynekolog. Och dit vill jag inte gå! Och ja, jag erkänner, jag är rädd.
Inte nog med det, jag hatar läkare ända sen dem gav oss beskedet att min moster, mammas syster hade cancer. Hon dog fyra månader senare, fast de sagt att hon hade minst ett år kvar.
Jag var sju år då.
Inne i mitt sovrum drog jag varsamt på mig mina pyjamas byxor med nallar på och en vit pösig skjorta till. Och jag vet att det kanske är lite barnsligt att ha pyjamas med nallar på när man är sexton år, så sucka inte eller nåt sånt tack.
Precis när jag lade mig i sängen och drog på mig täcket hörde jag fotsteg i trappan och ett tyst skrammel. Jag tittade mot min öppna dörr, log över synen.
Där i dörröppningen stos Rasmus i sina slitna jeans, sin rutiga gröna skjorta och bärandes på en bricka med två stora blåa koppar.
”Jag tänkte att du kanske ville ha lite varm choklad.”
Sa han och tittade på mig med rödrosiga kinder, tittade sedan lite blygt ner i golvet.
”Kom.”
Jag klappade på sängkanten och han gick in och satte sig bredvid mig, gav mig sedan den ena varma koppen som jag tog emot.
”Tack, det är snällt av dig.”
Sa jag till honom, han log lite och drack sedan sin choklad och jag min. När min choklad var slut betraktade jag hur hans mjuka läppar lämnade koppens kant, studerade inte för att hålla koll, utan hur hans händer som såg så torra ut, grova ställde ner den blåa koppen på brickan som stod på mitt nattduksbord. När han började greja med sina händer flyttade jag undan täcket lite. Och utan att någon behövde säga ett ord, tog han av sig sina slitna lite halvt trasiga jeans och sin skjorta, kröp ner under täcket. Först tvekade jag när hans något kalla händer la sig runt min midja och jag ryckte till.
”Jag ska inte skada dig. Lovar.”
Viskade han, som om han läst mina tankar. Jag svalde, lät han sedan lägga dem runt min midja och drog mig tätare intill honom. Kände hur hans luft blåste svagt i mitt ansikte, våra näsor nuddade nästan varandra. Jag var rädd men samtidigt trygg.
”Vad var det som hände idag?”
Frågade han tyst.
”När du kom hem med söndergråtna ögon och smutsiga kläder?”
Jag slöt ögonen, det var som om någon lade en snara runt min hals och slog på trumvirvlarna, dunk dunk, som mitt hjärta.
”Sara, du kan prata med mig. Jag kanske inte ser ut som att vara den som lyssnar särskilt bra, men det är jag faktiskt.”
Trots jag blundade kunde jag ändå se hur han flinade, kände sedan hur han flyttade på en hårslinga från mitt ansikte. Eftersom jag tycker det är svårt att prata om en del saker, så höll jag ögonen slutna för att slippa se in hans smaragd ögon.
Det stretade emot mig otroligt hårt, fick svälja flera gånger och påminna mig själv att andas innan jag långsamt började berätta medan tårarna rann längs mina kinder som jag knappt märkte.
När jag slutade prata började jag gråta häftigt, inne i mitt huvud ser jag hur mannens händer tar på mig, hans hårda läppar och kyssar och min död då han kom in i mig och förvandlade mig till en trasig docka.
”Sara.”
Viskade Rasmus tröstande i mitt öra, hans något grova händer löper så försiktigt som jag kunde gå sönder när som helst längs min rygg. Kysste mig sedan mjukt och ömt på min kind.
”Jag skulle aldrig kunna göra det Han gjorde, tro mig. Aldrig skulle jag kunna skada något så vackert.”
Jag öppnade mina tunna ögonlock, såg in hans.
”Men vem kan älska mig när inte längre är hel?”
Grät jag fram, han smekte bort tårarna med sin ena hand.
”Jag.”
Han log sitt fina leende, förde sedan sina läppar mot mina och kysste mig mjukt. Viskade sedan till mig där vi låg i sängen och månen som nu lyser utanför fönstret.
”Låt mig hjälpa dig att bli hel igen.”
______________________________________ ___________
OKEJ, nu är det såhär.
Om ni ska kommnetra nu nu på detta kapitelt har jag en fråga som ni ska försöka så gott det går, det är "typ" tvång på detta xD hehe
Men ni måste självklart inte ;)
okej, här kommer den:
- Varför läser ni denna så kallade novell/berättelse?
Jag har förstår ni undrat det nu ett tag och skulle uppskatta ett svar :)
pöss och kram på er som pallat att läsa detta nu ^^ <3
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | emmchen - 28 jun 08 - 14:28- Betyg:  | den borde seriöst bli en film :P:D<'33
Det är så jäkla sjukt bra<'3 | | sandruskapuska - 12 jun 08 - 21:09- Betyg: | Därför att den e bäst!!!! Älskar den helt enkelt!. Borde seriöst bli en bok =)
Äääälskade det här kapitlet bara "naaaw fy vad gulligt <3!" | | hannishen - 1 maj 08 - 15:51- Betyg: | | för den är väldigt bts :) | | -Cute - 22 mar 08 - 12:35- Betyg: | nu grinar jag igen haha xD men jag är rörd den här gången
kan inte förstå hur man kan skriva så bra :o
du är helt otrolig och måsate läsa nästa nu haha xD | | tjoh - 18 mar 08 - 16:30 | jag läser den här novellen för att du är så grymt duktig på att skriva att du rikigt trollbinder en medans man läser och vekrlligen får en att längta efter nästa del!
jag läser den också för att ja gillar / ÄLSKAR handlingen, och för att det heal tiden hände rnya saker . fast det var mindre bra att hon blev våldtagen , hade hellre fått se lite ur famuiljens synvinkel, de hemma i sverige alltså.
men du, strunta i det. det är din novell och den blir perfekt precis så som du gör den.
LOVE IT. <3 <3 | | tjoh - 18 mar 08 - 16:27 | jag läser den här novellen för att du är så grymt duktig på att skriva att du rikigt trollbinder en medans man läser och vekrlligen får en att längta efter nästa del!
jag läser den också för att ja gillar / ÄLSKAR handlingen, och för att det heal tiden hände rnya saker . fast det var mindre bra att hon blev våldtagen , hade hellre fått se lite ur famuiljens synvinkel, de hemma i sverige alltså.
men du, strunta i det. det är din novell och den blir perfekt precis så som du gör den.
LOVE IT. <3 <3 | | foreversacred - 18 mar 08 - 09:32 | jag läser den enbart för att du (flin) tvingat mig slagit mek ( eum när då?) osv
annars kanske jag läser den för att jag tkr den e bra | | tillexempel - 18 mar 08 - 00:31- Betyg: | jag vet att jag inte kommenterat på ett tag men jag har vrtborta oc läst alla nu xD men jag läser den för den är grymt bra.. plus.. att den för tillbaka vissa minnen .. så om jag sitter här och grinar är det för du påminner mej om saker som hänt. men du skriver så otroligt bra så jag kan inte sluta läsa :O jag älskar hur du skriver och får än att känna könslorna. mycket mycket mycket mycket bra(Y)
5+ | | SoakedInLuxury_ - 17 mar 08 - 23:35 | | Jag läser denna, för du skriver så underbart, man kan verkligen leva sig in i berättlsen, det är nästan så att man kan känna alla känslor som du bskriver! .. Helt enkelt jag älskar ditt sätt o skriva på, älskar denna novell! | | Problemoja - 17 mar 08 - 22:21- Betyg: | du skriver jättebra!!
mera!!C ((= | | Mangasagan - 17 mar 08 - 21:29- Betyg: | | Jättebra!<3 Du äger på att skriva!:D |
|
|
|
