På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Låt snön falla på oss båda (kille/kille) - del 1

Här kommer första delen då :) Har också tvåan klar, men den kommer inte ut idag i alla fall. Vet inte hur ofta jag kommer skriva på den här novellen och jag tänker inte bara krafsa ned något för att få det gjort - jag vill få ett bra resultat också. Så jag skriver när jag känner för det och så hoppas jag att det blir bättre än om jag skyndar mig :)
Kommentera gärna också (: Konstruktivt är ett önskemål (A)

Som alltid när jag lämnar huset har jag med ipoden. Lyssnar på låtarna som jag kan utantill medan jag sakta går längs gatan. Jag försvinner lite i min egen värld, något jag brukar när jag är ensam. Då behöver man inte klistra på den där falska fasaden, den som övertygar de andra att jag är helt straight, absolut inte gay. Jag skäms över min läggning, och jag är feg, och det skäms jag ännu mer för. Låtsas i kompisarnas sällskap att jag har bögfobi, men det är bara för att de inte ska få veta något.
Jag undrar hur de skulle reagera om de visste. Säkerligen skulle de alla ta avstånd från mig, till och med Makke. Han skulle aldrig klara av att ha mig i närheten, för han har äkta bögfobi. Tjejer däremot; han dras till de som en nattfjäril till ljus. Aldrig kan han ha ett stadigt förhållande. De gångerna han har försökt så har det inte varat mer än några veckor, och givetvis har det slut på grund av att han var otrogen.
Klockan är sex och det är inte helt mörkt. Så fort ljusskillnaden kommit. Bara för någon månad sen låg det snö här och det var endast på grund av den och gatlyktorna som man kunde se vart man gick.
Eftersom ingen är i närheten nynnar jag lite på låten som spelas, samtidigt som jag går mot lekparken där jag brukade leka som liten. Det finns så många minnen här; bara gungan framkallar många. Jag sätter mig på den, fast den är kall, och gungar långsamt fram och tillbaka. I den lite fuktiga sanden gör jag spår med fötterna, precis som jag gjort sen jag var fem.
Mobilen vibrerar i fickan och när jag tar upp den för att läsa sms:et ler jag.
NO-prov imorrn?! FAN! Jacob skojar väl?
Makke får väl skylla sig själv som inte varit i skolan den här veckan. Om jag inte har alldeles fel så har provdatumet varit bestämt i alla fall tre veckor.
din farsa dödar dig om du inte får G, tänk på det nästa gång innan du skolkar ;) svarar jag.
Inte långt efter att jag skickat meddelandet vibrerar mobilen igen.
bara för att du kan allt som vanligt eller? :) vilka sidor är det? jag har inte ens boken hemma! kan du inte ringa?
Jag ska precis slå numret, när jag hejdas av en våldsam hostattack. Jag hatar mitt jävla immunförsvar, som ibland inte ens verkar finnas där. Det kan inte gå en liten förkylning på skolan utan att jag är en av de som är mest drabbade. Och nu, precis innan våren, är jag självklart på väg att bli sjuk igen.
När hostan gett sig stänger jag av ipoden och ska precis ringa, när jag hör en lätt harkling bredvid mig. Jag vrider på huvudet och är ärligt talat nära att ramla av gungan när jag möter hans blå ögon. Han har inte sagt något, och han kan omöjligt veta, men jag känner mig avslöjad. Jag hade lika gärna kunnat vara naken, så känns det.
"Är du okej?" säger han. Det tar ett tag innan jag uppfattar orden, jag är för tagen av att höra hans röst. Jag menar - han pratar ju med mig! Fattar du? Mig!
"Jodå", kraxar jag, nästan tårrögt då jag försöker hålla hostan inne. Det går inte; jag får ännu en hostattack, pinsamt nog.
"Verkligen?" Han höjer på ögonbrynen, vilket får mig att le.
"Nä, kanske inte", säger jag.
Han skrattar till och min blick faller på hans läderjacka, sedan dras den till min egen täckjacka, som känns väldigt fånig och ful.
"Bor du här i närheten?" frågar han. Fortfarande står han på samma ställe, med händerna i fickorna och ser inte ut att ha rört sig en centimeter. Den genomträngande blicken gör mig generad, vilket säkert hörs på min röst.
"Typ... Bortanför de där husen." Jag pekar och känner mig ännu mer korkad. "Dudå?" fortsätter jag fast jag redan vet. Det gör faktiskt lite ont att han inte vet att jag bor i huset bredvid honom.
"Jag med... Bor inte du i huset intill mig?"
"Jo... kanske. Om du är ganska nyinflyttad."
Ett stort leende sprider sig över hans läppar och han nickar. Håret faller ned lite i ansiktet och han stryker bort det med handen. Ändå är det tillräckligt för att få mig att dregla. Okej, en liten överdrift kanske, men det får mig att rodna. Han ler lite mot mig, precis som om han märkte det och det gör mig mer generad.
"Vad heter du?" törs jag fråga.
"Antony." Han säger det enkelt, helt utan engelskt uttal. Det är vackert och han passar i det. "Vad heter du själv?"
"Noel", säger jag och granskar mina fötter som leker med sanden.
"Sexigt", säger Antony spontant och jag kan inte låta bli att stirra på honom. Den här gången är det inte bara för att han är vacker.
Han flinar och rycker på axlarna. "Det är ju sant. Snyggt namn helt enkelt - du behöver inte glo på mig som om jag vore dum i huvudet."
"Förlåt" säger jag och skäms. Kan inte allting bara försvinna, kan inte han göra det? Jag vet, när han äntligen pratar med mig så önskar jag att jag vore någon annanstans - är inte det knäppt?
"Du är en sån där typ som har bott här hela livet va?"
Jag tittar upp igen. "Hur visste du det?"
"Det syns."
"Och du är en sån där typ som aldrig kan stanna på ett ställe för länge?"
"Du är inte så förutsägbar som jag trodde" ler han. "Men det stämmer faktiskt. Blir du aldrig trött på det här stället?"
"Trött? Det är klart. Men jag har inget annat än det här", säger jag.
Antony ser förvånanssvärt entusiastisk ut när han sätter sig ned på gungan bredvid mig.
"Men tänkt efter" säger han. "Det finns så mycket där ute! En hel värld som man aldrig får se om man stannar på samma ställe hela tiden. Du fattar inte vad man missar."
"Antagligen inte", säger jag. "Det är ju ändå samma värld."
"Kanske det", mumlar han.
"När flyttade du hit?" frågar jag. När han öppnar munnen för att svara lägger jag märke till att han har en piercing i tungan.
"Nån månad sen. Jag och syrran bara. Men på tal om henne, så behöver hon nog hjälp med disken nu. Vi ses!"
Han reser sig leende och jag lyckas få ur mig ett "Hejdå". Jag iakttar hans figur när han gå bortåt, mot samma gata dit jag själv snart ska gå. Han är vacker, så mycket vackrare än jag först trott. Han är speciell, inte alls som andra killar. Inte som jag är. Han är bättre, han är mer än mig helt enkelt.

Kommentarer - (Snittbetyg: 4.8)

familjeflickan - 10 jun 08 - 18:41

hihi, roligt avsnitt. Jättebra, Go Go!

sandruskapuska - 2 jun 08 - 02:24- Betyg:

OH.Skrattade åt "sexigt" och meningarna därefter xD
<3<3<33<

DontDroolOnChie - 30 apr 08 - 08:20- Betyg:

OH underbart !!:D kunde inte låta bli att le när de stod att han hade tungpircing ^^ Mohahha;)
Har världens bästa bild på hur dom båda ser ut;)

NaNanB - 28 apr 08 - 19:49

hanna escribe muy bien :) <3

woops - 30 mar 08 - 17:31

Haley: :$ <3 ja, mycket fint namn^^
Nattros: Najjsigt tack ^^ <3
Heartbeat: Då blir vi massa glada :D <3
Mp3: :D *glädjeskutt* <3
XxCinderellaxX: Mycket tack ^^ <3
Mangasagan: SÅ tack :D <3
Emely_: Tack <3
prickigthallon: sepetack :D <3
Chillaah: Glad jag blir :D <3
Solstorm: :D :D <3
M-424: Yes :D :D <3
spader4: du gör mig gladis :D haha ^^ <3
Lovely__: :'D <3
wtb483: naw ^^ <3
lillolisen: Yes, han bara wiiiipps o.o <3

lillolisen - 22 mar 08 - 17:21- Betyg: