Yabadash! 3 |
Tillbaka blick: (ur kapitel 2)
"Jag kommer att sakna dig!" snyftade jag "Du vet att detta inte är frivilligt!"
Diwie slickade mig tröstande på kinden, men det hjälpte inte.
"Älskling!" stammade jag.
"Du kan vara hos oss på loven." sa Anna-Karin.
"Tack, men det är inte tillräckligt!" snyftade jag. För varje sekund grät jag ännu häftigare "Han kommer att tro att jag sviker honom med flit!"
"Nej, du." sa Anna-Karin på sitt vänliga sätt "Han är en klok hund, han kommer att förstå."
"Du har rätt." snyftade jag, och mina tjut blev bara högre och högre, trots att jag försökte dämpa dom för att inte Diwie skulle hoppa ner från min famn. Det gjorde han inte "Jag kommer att sakna dig jättemycket!"
Diwie gnydde med en smula medlidande.
"Hejdå, min vän!" snyftade jag när jag ofrivilligt satte ner honom när jag skulle gå tillbaka till mamma.
Mamma reagerade inte alls när jag kom totalt rödgråten in i bilen och satte mig i främre passagerarsätet. Jag såg Diwie i köksfönstret, och jag vinkade oavbrutet tills vi kom ut på E22:an...
____________________________________________ ________________
När vi kom fram var klockan säkert någonting på ett. Jag var svimfärdig av trötthet, men grinade fortfarande.
"Välkommen, välkommen!" sa Marita när mamma klev ur bilen.
Jag struntade i henne, och de tre ungarna bakom henne: en tjej i min ålder, en kille i min ålder och en femåring. Alla hade fula kläder, och nu snackar vi inte om deras frisyrer!
Jag plockade sömndrucket ur mina två väskor ur bagageutrymmet, och ignorerade Marita, och två hennes ungar, gav bara killen som försökte flörta med mig en hotfull blick som sa: <Glöm det, och håll dig och dina knäppa syskon ifrån mig!> han uppfattade den bättre än väntat, och flinade hotfullt åt mig. Jag brydde mig inte, utan lät bara Marita visa mig mitt rum.
"Det största rummet får du." sa hon vänligt.
"Tack." sa jag och började att bädda min säng som flyttkarlarna redan ställt in.
Rummet var ganska mysigt, lila-silvriga ränder. Precis som jag ville ha! Ett fint skrivbord som var lika mörkt lila som de lila ränderna på tapeterna. En garderob som var inbyggd i väggen började jag genast fylla med mina kläder. Jag plockade fram mitt skrivhäfte (jag hade lagt det i väskan) och en stiftpenna, och just som jag skulle skriva <Dagbok> hejdade jag mig. Dagböcker är ju fulla av sånt man vill minnas. <Yabadash> poppade upp i mitt huvud, och det lät ju bra, för det lät ju som allt annat än svenska. Jag lade huvudet på kudden, och sen började jag att såga timmerstockar.
När jag vaknade upptäckte jag att jag somnat med både kläder på och med min Yabadash i handen. Den stora helkroppsspegeln avslöjade att mitt hår kunde förväxlas med en mistel. Jag plattade snabbt till håret med handen, och gick ut ur rummet, i riktning mot köket. Ett valv avslöjade om att vardagsrummet var nästa stopp. Ännu ett valv som var på andra sidan vardagsrummet skvallrade om att köket var där. Jag fortsatte mot köket, och genom en dörr hördes Bumbibjörnarnas signatur. Femåringen tittade på Bolimbompa. Tjejen slöt plötsligt upp vid min sida.
”Jag heter Agnes.” sa hon
”Hanna.” sa jag.
Vi log mot varandra, och fortsatte mot köket, där det hördes glada kvinnoröster och några häftiga skrattanfall. <Morsan & Marita-konversiton>. Marita kokade gröt, förmodligen åt femåringen. Agnes och jag satte oss, och Agnes plockade ur fyra toast ur brödrosten. Hon gav två åt mig, och medan vi bredde smör på dem och skivade ost, sa Agnes:
”Jag älskar toast!”
Jag tog en tugga och svarade:
”Jag med!”
”Brödet är inte nyttigt, så ni får inte äta det varje dag!” sa Marita ”-Axel, din gröt är färdig!”
Ljudliga suckar och stön hördes från tv-rummet, och snart kom en tjurig unge in under stamp och grimaser.
”Varsågod, Hanna.” sa Marita och gav mig en svart iPod och en bärbar ps3-a i samma färg.
”Tack!” sa jag.
”Jag har såna rosa, och Tobias vita.” påpekade Agnes.
”Jag fick inte titta klart på Bamse!” skrek Axel.
”Tyst, unge!” fnös Agnes.
Marita gav henne en hotfull blick, sen sa hon till Axel:
”Du vet att vi alltid äter frukost klockan nio på helgerna!”
Och snart började Axel att stortjuta, och när Marita försökte att trösta slog Axel till henne med skeden, vilket bara förvärrade situationen: Axel grät ännu högre och mer, och Marita började att skrika.
När Agnes och jag började på vår andra toast kom Tobias in i köket.
”Morgonstund har guld i mun.” flinade han.
”Tobias!” skrek Marita ”Sätt sig och ät, och var tyst!”
Stackars Marita! Det måste vara mycket för henne.
När vi ätit upp (och mamma lyckats lugna både Marita och Axel) vågade jag fråga Marita:
”Är det så här jämt?”
”Ibland.” suckade hon.
När jag vände mig om fick jag se Tobias feja mitt framför näsan. Han var sminkad och hade stylat håret som Bill i Tokio Hotel.
”Hello Kitty!” flinade han.
”Käften!” vrålade Agnes åt honom, och sen drog hon med mig in i sitt rum.
”Jag hatar min familj.” suckade hon.
”Vad menar han med <Hello Kitty>?” frågade jag.
”Han är tjejberoende.” skrattade Agnes.
”Flirtar han med dig med?” frågade jag henne.
”Nej, som tur är!” skrockade hon.
Då slog Tobias upp dörren, helt knallröd i ansiktet.
”Jag hörde det där!” morrade han.
Han var helt ursinnig!
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | ElmaT - 18 mar 08 - 19:24- Betyg:  | | Jätte bra jag måste bara höra fotsettningen. |
|
|
|
