En lillebror med cancer, del 5. |
- Jaha, så det där var din mamma? Frågar Bengt chockat.
- Ja, jag är rädd för det, svarar Nea och fäster blicken på en fläck i taket. Vill inte se Bengt i ögonen. Skäms så för sin mamma.
- Du verkar inte…ha det så lätt, försöker Bengt och lägger en hand på Neas axel. Du vet, det finns kuratorer här på sjukhuset. Du kan få prata med en om du vill?
- Nej…nej, det är okej. Jag behöver ingen kurator.
Bengt nickar och trycker hennes axel.
- Det kommer ordna sig ska du se, det blir bra. För att helt och hållet byta ämne, jag måste ta med mig din bror nu. Benmärgsprovet är ganska brådskande.
Hon nickar och går fram till David. Han ligger så tyst och blek i sin säng att det gör ont i Nea. Nea stryker honom över håret och kysser honom på pannan innan hon drar sig undan och ser hur Bengt tar honom längre och längre bort från henne.
Nea passar på att ta en dusch under tiden, men hon klarar inte av att njuta av det varma vattnet som smeker hennes kropp.
Alla hennes sinnen är på helspänn, och hon duschar inte längre än nödvändigt. Efter duschen går hon ner i cafeterian för att äta en bit mat för första gången på ett bra tag.
Maten smakar plast och tuggorna växer i munnen.
- Sjukhusmat, fnyser Nea och skjuter ifrån sig tallriken, fortfarande lika hungrig.
- Äcklig mat här, tycker du inte? hör Nea en röst bakom sig och hon hoppar till och vänder sig om med ett förvirrat uttryck i ansiktet.
En lång, mager kille står bakom henne och betraktar henne med glimten i ögat. Han har inget hår på huvudet, och Nea gissar att han är leukemipatient själv.
- Ehm..nej, jag menar..jo, jätteäcklig, stakar hon sig och känner hur värmen sprider ut sig på hennes annars så bleka kinder.
- Joakim, presenterar sig killen och sträcker fram en hand för att hälsa.
Nea noterar att han har ett typiskt sjukhusarmband på armen och får sina misstankar bekräftade. Han är åtminstone inlagd.
- Nea, hälsar hon tillbaka.
- Trevligt att råkas, Nea, säger han då, och Nea ser ett leende leka på hans läppar.
Nea kan inte låta bli att le själv, och hon blir varm i bröstet. Sedan kommer hon på sig själv med känslan och rycker till. Vad är det som händer? Står hon och stirrar? Dreglar hon?
Hon börjar skratta nervöst, och Joakim granskar henne nyfiket.
- Så..vad gör du här? frågar Joakim och sätter sig på stolen på andra sidan bordet.
- Du pratar som om vi träffats förut, säger Nea och kastar en blick under lugg på den magra killen mittimot.
- Det är lättare att lära känna varandra om man pratar som om man alltid gjort det. Min teori iallafall.
Nea skrattar, ett befriande, underbart skratt.
- Haha, sant. Du verkar vara en smart kille.
- Skalliga killar kan också vara smarta, skrattar Joakim tillbaka. Vi måste inte ha knullrufs och glasögon.
Och då brister allt, Nea ger hän åt skrattets underbara värld. När hon tittar upp igen med skrattårar i ögonen är Joakim försvunnen.
|
|
|
|
