Yabadash! 1 |
"Matte. Jag hatar matte." sa jag till Kerstin.
"Det är väl okej." svarade Kerstin menande.
"Inte när man ska göra de hemska, svåra talen, utan..." började jag.
"Hanna!" utbrast Kerstin "Har du blivit ovän med matteläraren?"
"Inte lite, utan himlans mycket!" erkände jag.
"Hanna!" utbrast Kerstin.
"Jag ska ju snart flytta, så det kvittar ju. Jag ska flytta från dig, Diwie och alla jag känner..." sa jag sorgset.
"Det är väl bättre att flytta med gott samvete." sa Kerstin, och det var ju sant.
Då ringde det in. Trots att svenska var favoritämnet drog jag benen efter mig. Svenska är kul, men att skriva dikter...
"Hanna! Du är sen!" var bemötandet jag fick av svenskaläraren Elma.
"Okej!" sa jag med ett fånigt leende, och sen ställde jag mig vid hyllan.
När vi gått in och satte oss sa Elma:
"Det är ju sista dagen för Hanna hos oss." hon harklade sig "Då tycker jag att vi ska skriva en dikt åt henne."
Jag kände hur det hettade till om kinderna. Jag blev rörd. Så engagerat! Jag skulle precis forma läpparna till ett: <Tack!> när alla reste sig och hämtade linjerat papper. Jag gjorde detsamma.
<Tack så mycket för alla år här!> började jag att skriva. Det var roligare än vad jag hade trott, och snart svämmade rimmen ut över pappret.
"Okej, är alla färdiga?" frågade Elma, och ett <Jaa!> sköljde över hopen.
För en gångs skull ville jag absolut inte att skolan skulle sluta. Det var ju sista dagen för mig, och det var osäkert att jag skulle kunna träffa mina vänner mer än på helgerna och loven.
Vi ställde upp stolarna, och gick ut ur klassrummet. Jag gav alla varsin kram (några extra till Kerstin) och sen gav Elma mig dikterna hon satt in i en liten pärm. <Hejdå, Hanna> stod det på utsidan, och massor av glittriga stjärnor och hjärtan var pålimmade.
Jag blev översvämmad av: <Vi kommer att sakna dig jättemycket!>, <Hejdå, jag måste få hälsa på dig någongång!> och <Måste vi skiljas nu> (och på den frågan svarade jag: <Hoppas verkligen inte det!>)
Jag gick ofrivilligt ut till skolgården med skolväskan i handen och jackan under armen, då Kerstin kom och sa:
"Hanna, vänta!" jag vände mig om "Här!"
Hon lade ett halsband med ett rött hjärta som skulle föreställa avbrutet, och en liten vit pudel på sidan, och på min halva av hjärtat stod det <st>, <ends> och <ver>. Ett fint kompishalsband.
"Det är fint." sa jag menande "Hunden liknar Diwie."
"Visst gör den!" sa Kerstin stolt, och jag kunde skymta andra halvan runt hennes hals, men detta hade en svart hund.
"Jag kommer att sakna dig, Ker!" sa jag.
"Mobil? E-mail? Fast telefon?" frågade Kerstin snabbt när hon såg min mammas bil komma.
"Ja, yes och absolut!" sa jag.
Kerstin högg tag i mitt halsband och höll sin del mot min. Då stod det: <Best friends forever> på dem. Jag gav henne en kram innan jag gick till mamma.
"Här har du skrivhäftet du sa att jag skulle köpa." sa mamma och räckte mig ett skrivhäfte i A4-storlek. Det var lila. Precis som jag ville.
"Ah, tack." sa jag och tog emot det.
|
| Kommentarer | | ElmaT - 18 mar 08 - 19:09 | | Den var ju jättebra ska bara läsa dom andra oxå, det var kul att det stod mitt namn i. | | AlmisL - 18 mar 08 - 16:37 | | bra dikt | | AlmisL - 18 mar 08 - 16:36 | | Den dikten var bra(Jättebra) <3<3 | | sonix - 17 mar 08 - 17:49 | | och du är bara 10? hur i hela världen? |
|
|
|
