På dikta.se används cookies. Genom att surfa vidare godkänner du att cookies används. Läs mer. Godkänn

	Kärlek		Barn		Sorg		Senaste		Senast kommenterade
	Vänskap		Humor		Övrigt		Noveller		Slumpa fram ett verk

Noveller

Fina Flickor Part Two - del tjugo

You don’t belong in my dreams

Frankrike

(Mauriel, 7 månader tidigare)

Solskenet strilar ner genom trädkronorna, landar på min rynkade näsa, och jag vet att precis där solen träffar mig kommer jag ha några små fräknar imorgon. Tillskillnad från nästan alla andra tyckte jag faktiskt om mina fräknar, men så har jag de inte hela tiden heller, utan bara när jag varit i solen.
Jag gräver i min väska som står bredvid mig och får fram ett par stora, svarta solglasögon som jag placerar på näsryggen. Trädstammen mot ryggen känns bra. Trygg på något vis, och jag lutar huvudet bakåt och sluter ögonen. Låter susandet av trädkronan vagga mig bort. Till något drömlikt tillstånd.
Trots att jag inte ser något vet jag att det är otroligt vackert omkring mig just nu. De små fontänerna, alla sällsynta blommor och buskar. Men jag vill inte se. Vill inte bli påmind om att jag sitter på en skolgård.
”Älskling, du kan ju inte gå tillbaka till din gamla skola nu, inte efter det där…incidenten. Jag har hittat en ny skola. Internatskola. Det blir väl bra? Så slipper du vara hemma så mycket?”
Egentligen trivs jag faktiskt här, jag slipper se Robbie och Jason. Slipper se deras blickar. Men just nu vill jag bara...bort. fast jag vet att det kvittar hur långt jag åker, det kvittar om jag åker till andra sidan jorden. För det jag vill bort från är mig själv.
Jag sitter så ett tag. Alldeles stilla. Sedan öppnar jag sakta ögonen, blinkar några gånger och låter ögonen fokusera på klockan.
13:57. Alltså hade jag missat halva matten. Inte för att det spelar någon roll, egentligen. Jag kommer säkert ändå inte få godkänt i matte. Jag klarar inte av att det ska vara så logiskt, det får min hjärna att snurra, snurra, snurra och sedan stänga av helt. Enda gången jag klarar av att räkna matte är när Jason sitter bredvid, pekar och visar.
Mina ben känns säkra igen, så jag borstar av den gråa kjolen och reser mig upp, kastar upp Mulberry väskan på axeln och börjar gå mot skolbyggnaden.
258 steg. Exakt 258 steg är det från mitt träd till skolan. Jag brukar göra det utan att jag märker det. Räkna steg alltså. Det är så lugnande, på något sätt. Min egen avslappning.
Suckade öppnar jag den tunga ekdörren, jag måste använda hela kroppen för att få upp den.
”Lilla söta Mauri, behöver du hjälp? Det där ser så tungt ut, och du är så liten”
Jason jämförde mig alltid med Lilla My i Mumintrollen när jag var liten. Liten, rödhårig och envis. Sa att om jag ville ha någonting så gav mig inte tills jag fick det.
Nu känns det som om jag har förlorat den egenskapen. Helt. Jag orkar inte längre slåss, lägger mig bara ner på marken och hoppas att någon annan fixar allting. Som om jag fortfarande tror på prinsar, som dem mamma alltid läste om när jag var liten. Hon satt varje kväll, det kvittar om hon skulle någonstans eller hade någon viktig plåtning morgonen efter, hon satt på min sängkant, strök mig över håret och läste med mjuk röst.
Varför slutade hon med det?
Den pedantiskt rena korridoren är tom, sånär på städerskan som går runt och sopar de redan skinande golven, och jag smiter förbi henne med ett litet leende, som hon förvånat besvarar. Det är inte särskilt många som låtsats om henne här, utan behandlar henne bara som luft.
Jag stannar framför klassrummet jag förväntas vara i just nu, och blir stående med handen i luften. Redo att knacka. Men innan jag låter handen landa på dörren känner jag en varm hand på min nacke och jag vänder mig om.
- Hej, andas han mot min nacke och trots att jag fortfarande inte vänt mig om vet jag direkt vem han är.
Jag snurrar runt och möter hans ljusblå ögon, plötsligt känns mattelektion långt bort. Väldigt långt bort.
- Ska inte du ha Franska nu? Undrar jag och lutar mig närmare honom, så nära att han ska känna doften av min parfym. Trots att han är tre år äldre och därför inte går i samma klass kan jag hans schema. Utantill.
- Ska inte du ha matte nu? Undrar han och härmar min röst, med det där leendet och jag undrar om han är medveten om vilken effekt han har på mig. Han får mig att känna mig som en fånig tonårstjej för en stund. Hans blick visar att han vet exakt vilken effekt han har på mig. Och att han tycker om det.
- Precis innan du kom och störde mig så skulle jag gå in, faktiskt. Och vad har du för ursäkt?
- Har du ens varit på en lektion med Mme Michon? Han skakar på huvudet och drar lite i slipsen, som jag vet att han hatar. Fast det betyder inte att han inte är snygg i skoluniformen.
Jag svarar inte utan kastar bara en blick på dörren och väntar på att han ska hindra mig att gå in.
- Följer du med och tar en kaffe?
Jag ler mot dörren och möter sedan hans blick.
- Du vet att jag inte gillar kaffe, jag kisar mot honom och lutar min tyngd mot dörren.
- Men du kan dricka det för min skull, eller hur?
Kuggfråga.
- Jag kan dricka te.
Han nickar och visar med blicken att jag valde rätt svar och vann 10.000.
Utan att vänta på något mer svar tar han tag i min hand, och börjar sedan gå mot dörren. Han anpassar sina
mycket längre steg efter mina små fötter. Han är ungefär 20 centimeter längre än mig, vilket blir perfekt när vi går tillsammans. Vi passar perfekt ihop.
Vi går i tystnad. Det är en av de saker jag gillar med honom, att han inte kör med en massa onödigt småprat ”Åh vad fint väder det är” För sånt betyder ändå ingenting. Han kommer heller aldrig med några tomma ”Allt kommer bli bra igen” Han vet att verkligheten inte är så enkel ibland.
- Vilket café? Undrar jag och lutar lite mer tyngd på honom.
- La rose?
Jag nickar mitt medgivande och fokuserar min blick på honom.
Kanske har prinsen kommit för att rädda mig ändå.

Är inne i en sån där hej-jag-mår-dåligt period så det är därför jag inte lägger upp så ofta. förlåt.

anyways, kommentera ^^
och jag vill köra en repris igen : vilken är er favoritkaraktär?

Kommentarer - (Snittbetyg: 5)

sandruskapuska - 18 maj 08 - 11:26- Betyg: