myrans ff del 13 |
Jag reser mig upp. Medveten om smärtan i hårbotten. Medveten om skadorna på kroppen. Omedveten om hur länge jag har legat avsvimmad i buskarna.
Jag tar det första klivet ut men faller handlöst ner igen. Benet vrider sig och jag kvider till av smärta. Jag bestämmer mig för att krypa vägen hem till Tom. Det är bara ett antal meter.
Gruset fastnar i knäskålarna. Snart orkar jag inte. Bara... en liten... bit kvar, mumlar jag för mig själv samtidigt som jag kämpar mig fram.
Jag stödjer mig mot verandan och kliver in genom ytterdörren.
- Hallå? ropar Bill.
Jag haltar in i vardagsrummet. Bill sitter i soffan och tittar förbryllat på mig. Hans blick förändras till rädsla.
- Amanda! Vad har hänt?
- Jag mår bra, stammar jag fram men känner hur benen viker sig.
Bill flyger upp ur soffan fram till mig.
- Tom! ropar han.
Han lyfter upp mig och lägger mig i soffan.
- Tom för helvete! Kom hit! skriker Bill igen.
Tom rusar in i rummet.
- Vafan är det? Jag och Georg håller ju precis på att... han stannar upp och kollar på mig.
- AMANDA! skriker han. Vad har du gjort?
Han springer fram till mig och tar mig försiktigt i ansiktet.
- Du är ju helt sönderslagen!
- Jag vet, viskar jag. Tårarna glider nerför kinden.
Toms ansiktsuttryck förvandlas till vrede.
- Varför? Vem har gjort det här?
Bill tittar oroligt på mig.
Precis då kommer Gustav in i rummet. Han stannar till och tittar chockat på mig.
- Gustav? Ska vi..... Issa tvärstannar och kollar på mig. Hennes ögon fylls med tårar.
- Vad har hänt? viskar hon förtvivlat och går fram till mig. Nu kan hon inte hindra tårarna längre. De sprutar nerför hennes kinder.
- De slog mig... Några killar som går i min skola.., jag har träffat dom förut, säger jag lågt.
Bill lyfter hastigt blicken.
- Jag tror jag vet vilka det är Tom!! säger Bill fundersamt och tittar på Tom.
- Jag med, säger Tom kort och smäller näven i väggen, och stegar ut ur rummet.
|
|
|
|
