Kapitel 12 [This is the story of a girl, who cried a river and drowned the whole world]
- För cirka 16 år sedan började en flicka på den här skolan, började jag mitt tal. Hon hade brunt lockigt hår och blåa ögon. Jag kände inte henne, men personer som har träffat henne säger att hon var en väldigt snäll och omtänksam person. Hon var helt ny på skolan och kände inte någon här, men ändå tog det inte lång tid innan hon hade hittat en vän, en vän som snart blev hennes första pojkvän. De älskade verkligen varandra över allt annat och var med varandra så mycket de bara kunde. En dag när pojken kom hem till henne berättade hon en fantastik nyhet: hon var med barn! Pojken var minst lika glad som flickan som bar hans barn och han älskade henne om möjligt ännu mer. De nio månaderna gick väldigt fort och det blev snart den fjortonde september - dagen kom då barnet skulle födas. Men något vid födseln gick fel, och den alldeles nyblivna mamman dog precis efter hon hade sett sitt barn i ögonen för första och sista gången.
Jag tog en liten paus så att min ”publik” skulle kunna ta in det jag sagt. Redan nu fattade de att det var mina föräldrar som jag pratade om och att det lilla barnet var jag. Vissa utav mina klasskompisar satt och tittade ner i bänkarna för att slippa ta ögonkontakt med mig. De visste att detta var ett känsligt ämne för mig och inget jag gärna pratade om.
- Stackars barn, viskade en tjej – Julia, försiktigt.
- Barnet är det faktiskt inte så synd om, svarade jag hennes påstående. Jag tycker mer synd om pappan. Innan hans älskade dog, bad hon honom att han skulle ta hand om hennes lilla flicka. Och pappan som älskade henne så mycket gjorde allt han kunde. Det kan inte ha varit lätt, att sörja så djup och samtidigt ta hand om ett litet barn. Han var ju bara femton år, men på något sätt så lyckades han. Barnet växte upp med lika mycket trygghet och kärlek som ett barn med två föräldrar. För pappan var hans dotter mer betydelsefull än hans eget liv. Det sista han gav flickans mamma var som sagt löftet att hand om hennes barn och det sista hans flickvän gav honom var hans dotter.
Jag tittade försiktigt på Nisse. Hon hade lagt sig ner på bänken med huvudet gömt bland sina armar. Hon visste att det inte var någon som såg henne och tur var väl det. Om de hade gjort det hade de redan då börjat undra varför. Och det fick inte hända. Jag ville att det skulle få reda på rätt sätt. Det är inte samma sak som att berätta för Nisse eller Jesper, de vet ju redan allt om mig. De vet hur lycklig jag är och hur mycket som pappa och jag har gått igenom. Nisse och Jesper vet, men inte klassen.
- Vet ni vilka de sista orden som flickan sa till honom? Frågade jag till klassen men alla skakade på huvudet, alla utom en. ”Älskling, vårat barn är allt som jag kan ge dig. När du se henne, så skänk mig en extra tanke”. De orden var det sista hon sa. Så för pappan blev dottern det dyrbaraste minnet han hade utav sin flickvän. När hans lilla ögonsten var nästan ett år var pappan tvungen att börja på gymnasiet. Han hade inte pengar till att lämna barnet till dagis, så hans två äldre vänner lovade att ta hand om hans dotter. Vännerna hade redan ett litet barn, och ett barn mer eller mindre på dagarna gjorde väl inget? De båda flickorna blev snabbt bästa vänner.
Nisse tittade upp från sin bänk. Hon hade inte börjat gråta, och istället så log hon. Hon log det leendet som bara Nisse kan le och ingen kan härma. Jag log tillbaka mot henne och fortsatte:
- Flickorna kunde inte slita sig ifrån varandra och var med varandra hela tiden, sa jag och hela klassen vände sig för en sekund mot Nisse. De var som tvillingar, de hade ett band som var ovanligt starkt. När en av flickorna var ledsna så kände den andra det på sig, rätt om de inte var i samma rum. De kunde vara i två olika hus och skratta båda två – även om bara den ena hade hört skämtet och det var inte ovanligt att de avslutade varandras meningar eller sa likadant. Alla tre föräldrarna tyckte att det var helt otroligt så de ringde och pratade med rektorn. De sa till rektorn att hon skulle sätta ”tvillingarna” i samma klass. Rektorn gjorde som de sa och när skolan började, var de båda vännerna överlyckliga. De hade ett lika starkt band som innan och de var minst lika mycket med varandra.
Än en gång tittade jag leende mot Nisse. Hon satt med tårfyllda ögon och log tillbaka. Hon visste hur sanna de orden jag nyss var, vi var verkligen tvillingar. Det var Nisse och jag som var Änglatvillingarna. Namnet var Nisses idé, hon hade kommit på den idén när vi hade pratat ute på hennes terrass under stjärnorna och pratat om hur konstigt det var att vi var så bra kompisar.
- Flickans pappa märkte att flickan var musikalisk och lät henne börja på gitarr. Hennes lärare blev mer och mer imponerad för varje gång. Varje vecka kunde hon läxan och han var tvungen att öka svårighetsgraden hela tiden. Inget tyckes vara för svårt för henne även om hon bara var åtta år. När flickan var tio, kunde hon spela som en som hade spelat i tio år, vilket var väldigt duktigt. Men hon var duktig. Musikaliteten hade hon fått från hennes mamma, som var väldigt musikalisk. Mamman hade sjungit många gånger på talangjakter och på skolavslutningar. Precis som för hennes dotter betydde musiken mycket i hennes liv.
Det lät särket som om jag stod där uppe och skröt – vilket jag egentligen gjorde, men skulle dem hör sanningen skulle de höra hela sanningen. För det är verkligen sant att jag är musikalisk och att jag verkligen älskade musiken. Något - eller jag kanske ska skriva någon, som jag också älskade var Jesper.
- En gång i sjuan på spanskan bad hennes lärare att hon och en annan kille skulle stanna efter lektionen. De gjorde som hon bad dem och där frågade hon flickan om hon kunde hjälpa pojken med hans spanskabetyg. Flickan gillade inte det, så hon sa först ”Nej”. Men spanskaläraren övertygade henne tillslut till att hjälpa honom och det var det bästa som hänt i hennes liv. Efter skolan träffades flickan och pojken flera gånger för att plugga ikapp de andra eleverna. Helt plötsligt tyckte pojken att det var jättekul att plugga och flickan hade inget emot att hjälpa honom heller. När de inte hade mer spanska att plugga började de med svenska eller SO, bara de fick vara tillsammans. Som ni alla fattar så blev de kära i varandra, och tillslut träffades de utan att göra läxan. En dag gick de till en sjö, bara några hundra meter ifrån pojkens hus. Flickan hade med sig sin gitarr och hon spelade och de båda sjöng. Pojken var imponerad både över hennes sångröst och av hennes gitarrspelande. Flickan var också imponerad över pojken. Han hade den mest underbara röst när han sjöng som hon någonsin hört. Den lät som den lenaste sammet, samtidigt som den var lite hes. Hon sa vad hon tyckte och eftersom hon visste att han kunde spela bas frågade hon om de kunde starta ett band. Han gillade hennes idé och han ringde och frågade två av sina kompisar och frågade om de var med på det hela. Den trumspelande vännen och den gitarrspelande vännen var snabbt med på noterna och redan dagen efter träffades de hos trummisen för att repa för första gången.
Jag pausade i någon sekund och fann flera i klassen sitta och le. Förmodligen tyckte de att det var gulligt eller så var det bara inne att le klockan nio på måndagsmorgonen.
Jag tog ett djupt andetag och förberedde mig på den svåraste meningen i talet. Delen där jag skulle berätta att jag hade cancer.
Jag vet att det inte blev så många tankar i denna delen, men det är inte så lätt att tänka när man står inför en hel klass och berättar det viktigaste tale i es liv:P Hoppas att ni gillar den iallafall och om ni kommenterar så får ni reda på resten av talet i nästa del.
Som vanligt så kan jag skicka ett meddelande om ni vill:) och SNÄLLA inga smygläsare. det räcker att skriva att nu läser, så jag vet hur många som följer novellen
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) |
Ifos95 - 5 apr 08 - 12:14- Betyg:  |
| oooh, spännande. ska läsa nästa nu. :D |
| SabbePabbe - 20 mar 08 - 20:51- Betyg: |
| ojdå, måste läsa nästa del nu med detsamma en femma! |
| Sakmojsen - 19 mar 08 - 17:58- Betyg: |
| wow. |
| SynsEnAnnanDag - 19 mar 08 - 12:33- Betyg: |
| nu tycke rjag att du ska sätta dig o skriva en förtsättning o sluta inte skriva förens delen är klar o sen fortsätter du tills hela alltet är klart så man slipper och vänta på nästa del. för detta är så underbart skrivet o man känner riktigt allas känslor osv. |
| dikten93 - 16 mar 08 - 23:18- Betyg: |
| skriv när nästa del e ute ;D asbra!<3 |
| HonungsBlomman - 16 mar 08 - 21:41- Betyg: |
| en klar 5 till dig jag läser varje del!!! Det är jätte bra berör riktigt!! |
| hanochhon - 16 mar 08 - 21:28- Betyg: |
DEN HÄR ÄGER^^ Sjutk mkt, jag får tårar i ögonen jämt xD
Kram HoH <3 |
| friends4ever - 16 mar 08 - 20:42- Betyg: |
| Jättebra=D Skriv när nästa del är ute?(A) |
| tjoh - 16 mar 08 - 17:44 |
åh jag älskar den här novellen :):)
ge mig meeeera :D
superkul att man fick veta lite mer om hennes bakgrund även om man fått ana lite av det innan och så :):) |
| anderssooon_ - 16 mar 08 - 17:03- Betyg: |
| bäst, maila som vanligt! :) |
| HilfMirFliegen - 16 mar 08 - 16:53- Betyg: |
| Bra, bra och nu får du banne mig få och skriav fortsättningen på talet! :D |
| Min_flicka - 16 mar 08 - 16:50- Betyg: |
JAG ÄLSKAR DEN, ÄLSKARÄLSKARÄLSKARÄLSKAR DEN!
SKRIV NÄR NÄSTA DEL ÄR UTE OCH JALLA JALLA MED DEN (;
§ |
