Badrummet |
Jag kliver in i badrummet och låser dörren bakom mig, jag tittar mig i spegeln och ser hur ett monster tittar tillbaka på mig. Jag tittar länge på mig själv innan jag för den svarta kajalen mot mina sorgsna ögon. Jag målar dem svarta och skapar mönster i mitt ansikte, mönstret börjar med och mer efterlikna tårar.
Jag ler försiktigt mot spegelrutan och målar sedan mina läppar blodröda. Sedan letar jag ivrigt efter rakbladet jag har i min ficka, jag tar upp det och sätter mig sedan i det vita glänsande badkaret. Jag suckar djupt en gång innan jag skär i ren frustration tre djupa sår på min vänstra arm, jag ser hur blodet rinner ned i avloppet och färgar hela badkaret rött.
En av mina önskningar är faktiskt att få bada i mitt eget röda blod, att få känna smärtan av att det sipprar ut skulle vara underbart. Jag letar reda på papper att torka bort det blod som finns kvar som ett minne på min arm, jag ler försiktigt och känner redan på mig att jag är sen till huset där demonerna mina bor och dem följer gärna efter mig och mina kamrater, fast bara jag ser dem. Dem är ju kort sagt Mina demoner, inte mina vänners.
Jag går ut till köket och tittar på klockan, den visar tjugo i åtta.
Jag tittar på min familj och deras skrik förföljer mig ända tills jag till slut tar jackan och springer ut till den beiga hissen och trycker på den svarta fyrkantiga knappen.
Jag andas fort av paniken som började fylla min kropp inne i den lilla lägenheten jag bor i,
Jag tar på mig min skinnjacka och känner hur den stöter till i min skadade arm.
Jag stiger in i hissen och går lika snabbt ut ur den igen, en av mina grannars hundar har urinerat i hissen, jag tar hellre trapporna.
Jag går ut ur huset och möter den kalla hårda världen med en stark vindpust fylld med snö,
Jag tittar ned i marken under den korta färden till skolan, som dem flesta föredrar att kalla denna stora tegelfärgade byggnad.
Jag kliver in och direkt jag kommer in i rasthallen så hör jag hur mina demoner börjar skratta och kalla mig för saker, deras ord är som slag mot min kalla kropp.
Vissa föredrar att kalla dessa demoner minnen, men jag kallar dem för demoner eller parasiter.
Dem knaprar på min själ och lever på min eviga sorg, jag går upp för dem två stentrappor som leder bort mot 8:ornas korridor.
Jag bestämmer mig för att inte hälsa på mina bekanta som går förbi mig, jag förstår inte varför jag valde att vara så oförskämd. Jag fortsätter bort mot mitt röda skåp som förmodligen är blockerat av alla mina klasskamrater, jag tränger mig igenom folkmassan och når till slut fram till skåpet, jag öppnar det i ut trillar en lapp.
På lappen står det ”FETTO”
Jag suckar och knycklar ihop lappen och kastar den i den bruna skräpkorgen
Och hör samtidigt hur ett gäng hånflinar och skrattar åt mig
Jag bestämmer mig för att ignorera dem och vandra bort till mina vänner som antagligen har ockuperat sofforna vid det här laget. Jag hör att dem diskuterar någonting som har med Hk läxan att göra, men av någon avledning orkar jag inte deltaga i konversationen.
Allt jag känner just nu är stenarna som tynger ned min kropp, det känns som om alla i korridoren står redo och inte vill annat än att kasta varsin på mig.
Livet blev inte alls som jag tänkt mig helt enkelt, det är fruktansvärt hur mycket drömmar och förhoppningar varje människa har som aldrig kommer att gå i uppfyllelse.
Jag bestämmer mig för att gå hem, demonerna skriker ju efter mat, förstår alla andra förutom jag inte det så är det inte mitt problem…
Jag vet vad dem tror om mig, att jag är en skolkare som hatar allt och alla, och ja det är sant men det är ändå inte mitt fel.
Jag går hem med tunga steg och känner hur mitt hjärta brister, nu ger jag upp.
Jag lägger mig ned på golvet och försöker andas, tårarna börjar rinna och rummet snurrar i den stentunga korridoren, jag känner hur min själ dras ut ur min kropp och jag står helt plötsligt omringad av mina kompisar,
Dom försöker trösta mig och tar hand om mig precis som om jag vore ett litet barn.
Tankarna far runt i mitt huvud precis som en stormvind, jag känner hur min kropp börjar lugna ned sig och jag kan ställa mig upp lutandes mot tegelväggen.
Sedan tar min vän Mia tag i mig och drar iväg med mig till soffan så att jag kan vila medan dem är på lektion.
Jag förstår inte varför jag inte orkar gå någonstans, men människorna omkring mig gör mig stressad.
Känslorna jag har är blandade i en sorts mixer som gör mig väldigt förvirrad,
Kanske att jag en dag kan få bli frisk igen från alla dessa onda tankar som gör mig så ensam även fast jag är älskad av många. Livet har skakat om mig och gjort mig till ett monster, ett monster utan känslor som bara sitter helt apatisk.
Allt jag känner är smärtan som driver mig, och kärleken till vännerna.
|
| Kommentarer - (Snittbetyg: 5) | FNo__ - 23 feb 06 - 03:45- Betyg:  | Jätte bra novell!
Känner igen mig i den jätte mycket.
Jag finns om du vill prata
Kämpa på! | | _Feffe_ - 23 feb 06 - 01:38- Betyg: | Jätter novell. började gråta lite när ja läste den.
Väldigt vacker men hemsk | | Forever_you - 22 feb 06 - 07:43- Betyg: | Finns inga ord för att beskriva din novell.
Så underbart vacker, men så sorglig. | | Cilises - 22 feb 06 - 07:33 | | Du ska veta att jag känner med dig, finns alltid här |
|
|
|
