Sjöröks skenet |
Robin väcktes av ett ljud, lät som en kråka som kraxar, han öppnade långsamt upp ögonen och såg ingen kråka alls.
Han lyssnade skarpt på ljudet och kom plötsligt på det var hans pappa som snarkade så högt. Det var inte bara pappas snarkningar som hörs i rummet, utan också av klockans kickande och vinden som viner.
Robin brukar inte vakna så sent på kvällarna, men just då kände Robin sig så törstigt plötsligt, ville ha ett glas vatten.
Han klev upp ur sängen, tog sin blårutiga morgonrock och gick ut till köket. Han avskydde mycket sin blårutiga morgonrock, men den var en tretton års present från hans lillasyster. I annan hon dog lovade han in för både henne och sig själv, att använda vare sig han hatade den, eller inte. Om han slängde den så skulle han ha ångrat sig och få ett dåligt samvete.
Robin och hans familj över nattade i en liten stuga, som låg nära vid en sjö. Dem har varit där över tre dagar nu, det här var deras tredje och sista natt.
När han ställde tillbaka glaset i skåpet, tittade han snabbt ut mot sjön, såg att de kom sjörök ur sjö och upp i mot land.
Robin blev en levande frågetecken.
Nej inte sjöröken igen brukar inte komma fram på sommaren, tänkte han för sig själv det kanske är vanlig dimma.
Han gick tillbaka till sovrummet och lade sig i sängen. I tystnaden tänkte han på sin lillasyster och mamma, han älskade de verkligen mycket. Hans söta lillasyster som var så omtänksam och oerhört lik deras mamma, när hon då dog av magcancer för två år sedan, ha han saknat henne jättemycket och grät varje gång när han tänkte på henne. Hans mamma var också saknad i familjen, hon dog efter en timme när lillebrodern föddes.
De var så underbara båda två, tänkte han tyst, mamma och Elin.
Tårarna rann ner på kinderna, han vägrade att torka bort tårarna, utan lät de fortsätta.
Till slut orkade han inte gråta mer, utan slappande av och försökte att somna om.
Dong, Dong, Dong, Dong, hördes de i från väggklockan. Robin brydde sig, inte om klockan tickandet. Plötsligt slutade väggklockan att ticka, han hörde inte heller några snarkningar eller vinden, det blev alldeles tyst. Ett litet ljud som hördes utomhus, lät som om någon sjöng.
Vem är det som sjunger så här dags? tänkte Robin surt, han var så trött efter de tårarna och hade ingen lust och ta reda på vem som sjöng.
Men han kunde inte ignorera sången, den lät så himla vackert nästan som om han ska gråta igen och att han ska lämna jorden och fara upp till himlen. Sångarens röst lät som en liten fågel kvittrar vid morgonens första solstrålar.
Ljudet kom närmare och närmare, hördes allt högre och högre.
Han ruskade på huvudet och klev upp ur sängen igen, gick snabbt fram till sovrummets fönster. Han såg ingenting ute vid sjöröken, den hade blivit mer tjockare än när han såg sist. Plötsligt såg han ett stark skimrade vitt ljus i form av en människa mitt på strandkanten.
Robin! Ropade ljusskenet på honom, men hur kunde den veta vad han hette?
Kom till mig, bad den, kom, jag ska inte skada dig. Kom. Robin tvekade en stund och bestämde sig för att möta ljusskenet, vare sig det är en fälla, eller inte.
|
|
|
|
